»Vad har du för anknytningsnummer?«, frågar överläkaren mig. »64453. Hur så?«, svarar jag. »Jag skriver ner underläkarnas nummer så att jag kan informera när det kommer lärorika fall. Det är viktigt att ni får se så att ni lär er«, säger han.
I en alltmer produktionscentrerad sjukvårdsmiljö tenderar utbildningsuppdraget att hamna i skymundan. Det rör både grundutbildningen och den kontinuerliga undervisning som sker på arbetsplatsen. Överläkaren ifråga tillhör den grupp eldsjälar som faktiskt tar sig tid att förklara, den grupp som underläkare ofta önskar att det fanns fler av.
Jag kom att tänka på mitt USA-utbyte som läkarstudent, där de lugna stunderna på mottagningen användes till att gå igenom differentialdiagnoser vid olika tillstånd. Där var undervisning en självklar del av det kliniska arbetet. Skillnaden mot Sverige var påtaglig. Detta blev än tydligare när jag några år senare ombads att skriva ett rekommendationsbrev för en av mina handledare under USA-utbytet. Hon hade ansökt om en tjänst vid ett universitetssjukhus som önskade omdömen från tidigare studenter avseende hennes färdigheter som lärare såväl som kliniker.
I Sverige jobbar nog dessa eldsjälar ofta i det dunkla, sannolikt någonstans i gränslandet mellan lärosäte och landsting. Deras extra ansträngningar ger sällan mer klirr i klinikernas kassor och inte nödvändigtvis uppskattning från chefshåll. Men vi är många som är tacksamma för att ni finns!