European Observatory on Health Systems and Policies har nyligen publicerat en jämförelse mellan ett fyrtiotal länder om policyer för primär och sekundär prevention [1]. Varför har vissa länder lyckas bättre än andra och vad är det som leder till framgång i hälsopolitiken?

Jämförelsen täcker elva viktiga hälsopolicyområden: tobak, alkohol, mat och näringstillförsel, fertilitet, graviditet och barnafödsel, barnhälsa, infektionssjukdomar, upptäckt och behandling av högt blodtryck, cancerscreening, psykisk hälsa, trafiksäkerhet samt luftföroreningar. Vart och ett av dessa områden analyseras för sig och därefter tillsammans i en komparativ analys av nationella hälsopolicyer.

Utifrån prestandaindikatorer för de olika policyområdena räknar författarna fram en sammanlagd poängställning för varje land. Tillvägagångsättet är följande: 1) För varje indikator ser man om landet ligger i den övre, den mellersta eller den lägre tredjedelen av fördelningen. 2) Därefter räknar man fram skillnaden mellan procentandelen där landet ligger i övre tredjedelen och procentandelen där landet ligger i lägre tredjedelen.

Det påpekas att detta förstås är ett grovt mått och att det finns en hel del felkällor. På det hela taget bör det dock ge en någorlunda valid indikation på vilka länder som lyckats bäst med att implementera effektiva hälsopolicyer. Sverige får den högsta poängställningen, följt av Norge och Island. Som grupp har de nordiska länderna, Danmark undantaget, bra poängställningar inom alla de elva ovan angivna policyområdena.

För att analysera vilken betydelse hälsopolicyer har, och kan få i framtiden, är författarna hänvisade till dödlighetstal för perioden 1970–2010. Analysen omfattar 13 dödsorsaker som relaterar till preventiva insatser: lungcancer, levercirros, andra alkoholrelaterade orsaker, ischemisk hjärtsjukdom, neonatal dödlighet, postneonatal dödlighet, mödradödlighet, yttre orsaker (åldrarna 1–19 år), infektionssjukdomar, cerebrovaskulära sjukdomar, livmoderhalscancer, bröstcancer samt vägtrafikolyckor.

Generellt gäller att de minskade dödstalen för de redovisade orsakerna mellan 1970 och 2009 har lett till många sparade liv och levnadsår. Ett par undantag finns: kvinnors död i lungcancer och bröstcancer. Där har inte relevanta hälsopolicyer, tobakskontroll respektive screening, fått effektivt genomslag.

Analysen om framtida möjligheter görs genom att man jämför dödlighetstalen för respektive land med jämförelselandet Sverige. Kalkylen visar på en stor potentiell vinst i levnadsår.

Implementering av hälsopolicyer förutsätter såväl en »vilja« att göra något som »medel« att göra det. Bl a handlar det om finansiella resurser, demokrati, förvaltningseffektivitet och etnisk heterogenitet. En mindre vanlig indikator är överlevnadsvärderingar. Det är ett mått hämtat från World Values Survey och speglar att människor i mer välmående länder flyttar sina värderingar från grundläggande ekonomisk och fysisk säkerhet till subjektiva värden som välmående, självförverkligande och livskvalitet.

När det gäller »vilja« visar analysen att det starkaste sambandet finns för överlevnadsvärderingar. Också för etnisk heterogenitet finns ett (negativt) samband.

Jämför man förväntad effektivitet i hälsopolitiken med verklig visar det sig att Malta, Finland, Spanien, Island och Sverige presterar bättre än förväntat. Analysen går sedan vidare till frågan om »medel«. Där finns ett klart ytterlighetsfall, Sverige, som presterar mycket bättre än vad man kunnat vänta sig givet den ekonomiska utvecklingsnivån. Norge och Island är dock inte så långt efter. En lång tradition av folkhälsoinsatser och en stark offentlig infrastruktur för hälsoarbetet ses som förklaringar till Sveriges framgång.