»Efter primärvården kommer bara begravningsbyrån« hörde jag en primärvårdskollega säga, uttryckande en känsla av att arbeta i en vårdens yttersta utmarker med få möjligheter att utöva ett i grunden intressant yrke på ett meningsfullt sätt. I sin utredning »Effektiv vård« konstaterar Göran Stiernstedt att en förstärkning av primärvården sannolikt är den enskilt viktigaste åtgärden som sjukvården kan vidta för att minska ojämlikhet i hälsa i befolkningen. Dessutom konstaterar han att förhållandet mellan forskning och utveckling ska vara sömlöst i ett akademiskt präglat sjukvårdssystem.
Möjligen kan min egen vårdcentral, belägen i den östgötska landsbygden, vara exempel på det senare. För bara några år sedan hade vårdcentralen de sedvanliga rekryteringsproblemen, men är i dag välbemannad med fyra allmänmedicinare, varav tre är disputerade – en av dem fullgör postdok-vistelse i Australien. Vår icke-disputerade kollega är utbildningsansvarig och en omtyckt handledare från kandidat- till ST-läkarnivå.
»Så bra för er då, men hur blev det så?«, tänker kanske någon. Jo, vårdcentralens verksamhetschef, som själv inte är läkare, har uthålligt och långsiktigt arbetat för att skapa en stark akademisk och utbildningsmässigt positiv miljö.
Politiskt stöd och resurser är nog bra, men ett uthålligt och modigt ledarskap på lokal nivå som vågar prioritera professionalism kommer i slutändan ändå att vara nödvändigt om visionerna i Stiernstedts utredning ska kunna bli verklighet.
