Ätstörningar är potentiellt livshotande psykiska sjukdomar som kan innebära mångårigt lidande för patienter och anhöriga. Ny epidemiologisk forskning tyder på att 200 000 individer i Sverige drabbats någon gång under livet och att många inte får den vård de behöver. Inför Internationella ätstörningsdagen den 2 juni (World Eating Disorders Action Day) finns det skäl att reflektera över hur vi kan hjälpa fler tidigt i sjukdomsprocessen.
Ätstörningar drabbar oberoende av kön, ålder, etnicitet, kroppsform, sexuell orientering och socioekonomisk bakgrund. Det finns hög risk för suicid, allvarliga medicinska komplikationer och långvarigt förlopp. Problemen omfattar ett samspel av miljömässiga och biologiska faktorer som varierar från fall till fall och skapar olika vårdbehov. Trots allvaret och komplexiteten är det möjligt att bli frisk. Många söker dock aldrig hjälp, väntar i åratal eller upptäcks inte av vården.
Epidemiologin har länge varit ett problem. Det har saknats befolkningsbaserade studier och forskning som tittar på hela det diagnostiska spektrumet i förhållande till åldersgrupper och kön. Diagnostiska kriterier har också ändrats på väsentliga punkter i DSM-5, vilket gör problemet än mer komplicerat.
Nyligen har det kommit belysande forskning från Schweiz [1], där man tittat på prevalensen av ätstörningar i ett nationellt representativt stickprov om över 10 000 individer som bedömdes enligt en diagnostisk intervju. Med utgångspunkt i DSM-IV uppskattades livstidsprevalensen för anorexia nervosa, bulimia nervosa respektive hetsätningsstörning till 1,2, 2,4 respektive 2,4 procent bland kvinnor och till 0,2, 0,9 respektive 0,7 procent bland män. När DSM-5-kriterierna tillämpades ökade anorexia nervosa till 1,9 procent för kvinnor. Ett annat viktigt fynd är att bara 49 procent av män och 68 procent av kvinnor med ätstörning sökt professionell hjälp för sina problem. Mörkertalet är med andra ord stort.
Baserat på denna studie [1] samt svensk befolkningsstatistik har vi uppskattat livstidsprevalensen i Sverige. Det är då rimligt att uppskatta att i åldrarna 15–60 år har drygt 190 000 personer (147 000 kvinnor och 43 000 män) drabbats av ätstörningar. Av dessa är det troligt att drygt 47 000 kvinnor och 22 000 män inte sökt vård. Studien från Schweiz rapporterar också data för 12-månadersprevalens. Om man utgår från dessa och antar att de avspeglar dagsläget skulle minst 42 000 kvinnor och 23 000 män i samma åldersintervall lida av ätstörningar i dag. Av dessa är förmodligen minst 13 000 kvinnor och 12 000 män helt okända av vården. Om även yngre och äldre individer räknas in blir mörkertalen ännu högre.
Det är viktigt att identifiera och hjälpa personer med ätstörning tidigt. Tillgång till specialistvård behövs, liksom förmågan hos primärvård, skolhälsa, barn- och mödravård, företagshälsa och andra att upptäcka och bemöta ätstörning. Kunskapscentrum för ätstörningar vill underlätta detta med internetbaserade utbildningsprogram som är öppna för alla (http://utbildning.atstorning.se).
Ätstörningar kan väcka starka känslor bland både anhöriga och vårdpersonal. Skam och rädsla kan vara starka och det finns ständiga risker för missförstånd. Genom spridning av kunskap kan berörda bemöta individer med ätstörningar bättre och hjälpa fler tillbaka till ett friskt liv.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.