Hälso- och sjukvård måste erkännas som en universell mänsklig rättighet

Arbetet som generaldirektör för WHO utgör bokstavligen skillnad mellan liv och död för miljontals människor i världen. Som professionella hälsoarbetare i några av världens bräckligaste länder och mest komplicerade kontexter vill vi dela vår syn på vilka frågor WHO bör prioritera de kommande åren.

Hälso- och sjukvården präglas i dag av dubbelmoral. Det finns ett modernt, effektivt och patientorienterat hälso- och sjukvårdssystem som lett till många viktiga framsteg, exempelvis ökad medellivslängd, de senaste decennierna. Å andra sidan ser vi en utbredd okunskap om mänskligt lidande – fysiskt som psykiskt. Många människor saknar tillgång till den mest basala vården, och vården har brist på utrustning och utbildad personal.

På flera håll existerar dessa två system sida vid sida. Många människor i Italien och andra europeiska länder som befinner sig på flykt undan krig och konflikter saknar till exempel tillgång till lagstadgad hälso- och sjukvård. Och det är alltid de fattigaste som drabbas hårdast. 

Då allt fler människor tvingas på flykt måste WHO utveckla och implementera en global hälso- och sjukvårdsstandard för flyktingar och migranter. Hälso- och sjukvård måste erkännas som en universell mänsklig rättighet som ska garanteras alla människor oavsett var de befinner sig.

Kvinnor är särskilt utsatta i konflikter. Sexuellt våld har fått förödande konsekvenser över hela världen. Trots internationella konventioner, resolutioner och riktlinjer är sjukvården för kvinnor i postkonfliktsituationer bristfällig, i stort sett okvalificerad och ofta försummad. 

Att de som överlevt sexuellt våld får tillgång till adekvat hjälp och stöd måste vara av högsta prioritet för WHO – liksom för all medicinsk personal. Det är extra viktigt i en tid då satsningar på kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter kapas från budgeten i länder som Afghanistan och USA. Utbildning i genus- och traumamedvetenhet hälso- och sjukvård kan professionalisera fältet och förändra attityden hos vårdgivare.

WHO måste arbeta med systerorgan inom FN, särskilt UN Women, FN:s organ mot brott och narkotika och Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Arbetet måste ta till vara på den gedigna kunskap som finns hos lokal medicinsk personal och olika kvinnonätverk.

Positiva exempel visar att det går att bygga starka, lyhörda och motståndskraftiga hälsosystem. På mindre än 40 år gick Bangladesh från att vara beroende av dyra importerade läkemedel till att bli ett läkemedelsexporterande land med prisvärd medicin för sina medborgare.

Vi hör ofta att WHO, som alla FN-organ, är i händerna på regeringar som saknar politisk vilja. Låt oss dela ett exempel: 2008 fick den italienska organisationen Emergency elva afrikanska regeringar att förbinda sig att tillhandahålla kostnadsfri hälso- och sjukvård till alla och anslå tillräckliga resurser för att uppnå det. Vilka möjligheter har inte WHO att påverka!

Att högkvalitativ hälso- och sjukvård bör vara tillgänglig för alla utan kostnad anses av många fortfarande vara en utopi. När Afrikas första cent-rum för kostnadsfri hjärtkirurgi öppnade i Sudan 2007 ansågs det av en del kritiker vara resursslöseri – trots att WHO rapporterar att 80 procent av dödsfallen till följd av hjärt- och kärlsjukdom inträffar i låg- och medelinkomstländer. Och när Panzisjukhuset i Kongo utvecklade en holistisk behandling för överlevare efter sexuellt våld sattes en ny global standard.

WHO kommer att ställas inför en rad utmaningar på grund av nya hälsorelaterade akutsituationer och risk för ekonomiska åtstramningar. Som generaldirektör kommer du att bli tvungen att navigera mellan komplexa intressen hos makthavare och företag. Vi litar på att du utgör en stark röst för de mest utsatta och inte låter någon lämnas på efterkälken när den globala hälso- och sjukvården utvecklas.