Följande enkla reflexion har lett mig till slutsatsen att vi har en rätt att, om vi så önskar, sova in i döden. En döende patient, som säger nej till vätska och näring, har rätt att få som hon vill. Men om hon också lägger till att hon vill sova denna sista tid av livet, måste rimligen läkaren göra som hon vill också i det hänseendet. Vad skulle det kunna finnas för skäl att förvägra henne djup sedering?

Det vore inte rimligt att säga att vi av ekonomiska skäl måste förvägra patienten denna behandling. Ingen har heller använt det argumentet för att bestrida min tes.

Tidigare inlägg

Tännsjö T. Palliativ patientmakt. LT 38/2013, sidan 1644.

Engström I, Karlsson M. Replik 1 till Torbjörn Tännsjö: Palliativ sedering kan inte beställas. LT 42/2013, sidorna 1848-9.

Edenbrandt CM. Replik 2 till Torbjörn Tännsjö: Palliativ vård är livshjälp, inte dödshjälp. LT 42/2013, sidan 1875.

Kan man säga att det är fel att låta patienten sova, om döden inte är nära i tiden? Det är det enda argument mot min ståndpunkt som jag kunnat finna hos mina kritiker. Engström och Karlsson citerar i sin replik i Läkartidningen 42/2013 (sidorna 1848-9) de riktlinjer som Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik utfärdat: »Behandlingen förutsätter att patientens förväntade överlevnad är mycket kort, vanligen högst en till två veckor. Avsikten med palliativ sedering är varken att förkorta eller förlänga dödsprocessen.«

De fortsätter med att påpeka att »Om sederingen skulle pågå under obegränsad tid skulle man hamna i medicinskt orimliga situationer. Nedsövning under lång tid leder ofta till medicinska komplikationer, vilket skulle strida mot icke skada-principen.«

Men detta är ju helt irrelevant i det fall vi nu diskuterar. En döende patient som avstår från vätska och näring avlider inom kort tid. Det finns inget problem med det krav på en tidsgräns som Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik har uppställt. Det är här uppfyllt. Det vore en annan sak om man sövde ned en döende patient och fortsatte att tillföra vätska och näring. Men i det fall vi diskuterar har patienten sagt nej till vätska och näring.

Författarna menar också att en patient ska ha rätt att sova endast om hennes symtom är »outhärdliga«. Jag har ingen förståelse för detta. Det kan vara fullt motiverat, menar jag, att slippa också ett milt obehag, om detta är möjligt. Men författarna konstaterar samtidigt att det är patienten själv som avgör om hennes symtom är outhärdliga. Vill hon sova sin sista vecka i livet, utan vätska och näring, måste hon få sin vilja fram, förutsatt att hon hävdar att det vore outhärdligt att behöva uppleva denna tid i ett vaket tillstånd.

Men då är vi ju överens. Då författarna avslutar sin artikel med konstaterandet »att palliativ sedering är en värdefull möjlighet som bör ges till patienter med outhärdliga symtom i livets slutskede«, håller jag med dem. Och jag anser, precis som de, att det vore orimligt att hålla en döende patient sövd under lång tid, vilket skulle bli fallet om man sövde henne och tillförde näring intravenöst eller genom sond. Men ingen har förordat något sådant.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.