Forskning på BVC

Förutsättningarna för att forska om arbetet på Sveriges barnavårdscentraler (BVC) har försämrats påtagligt på senare år. Flertalet huvudmän vill tillgodose den enskilda BVC-verksamhetens möjlighet till självbestämmande. Samtidigt saknas en mekanism för centrala beslut om att godkänna nationella forskningsprojekt inom barnhälsovården för genomförande i primärvården.

Barnhälsovården i Sverige når över 98 procent av barn under 5 år [1]. Den höga täckningsgraden ger unika möjligheter att bedriva förebyggande hälsovård för alla och att hitta barn i behov av särskilt stöd. De olika landstingens program för BVC skiljer sig åt [2], vilket även gäller språkscreeningen som görs när barnen är 2,5 eller 3 år gamla. Det är problematiskt med stora skillnader i barnhälsovården, varför ett nationellt forsknings- och utvecklingsarbete är nödvändigt [2].

Tvåspråkiga barn remitteras till logoped i mindre utsträckning och senare än enspråkiga svensktalande barn [3, 4]. Det kan bero på en utbredd och felaktig uppfattning bland personalen att flerspråkiga barn är senare i sin språkutveckling [5]. Men orsaken kan också vara en inbyggd ojämlikhet i vården; en svensk avhandling visade att bedömning av tvåspråkiga barn ofta baserades på observation av föräldrars rutiner och förhållningssätt till barnet [6], i stället för på ett validerat instrument. Det är därför av särskild vikt att undersöka hur screeningen faktiskt går till, och att inte bara utgå från vad som står i de olika basprogrammen.

Fram till nyligen har de centrala barnhälsovårdsenheterna ansvarat för nationella kartläggningar för att
utveckla och kvalitetssäkra verksamheten. Omfattande organisatoriska förändringar över hela landet har under de senaste åren fört med sig en del oförutsedda problem, vilket reser nya frågor när det blir aktuellt med datainsamling till forskningsprojekt: Vem prioriterar? Vem får tillgång till personalens erfarenheter?

Vi illustrerar problemet med två studier genomförda 2008 och 2012. Båda projekten hade etikgodkännande. De baserades på datainsamling från samtliga BVC-sjuksköterskor i landet för att ge en nationellt representativ bild av föräldrastödet (2008) respektive språkscreeningen för tvåspråkiga barn (2012).

Förfarandet var likadant för båda studierna: först skickades en förfrågan till den centrala barnhälsovårdsenheten i respektive län om e-postadresser till BVC-sjuksköterskor, och därefter en webbenkät direkt till sjuksköterskorna. År 2008 tog denna procedur drygt tre veckor. Svarsfrekvensen var 80 procent under den nio veckor långa datainsamlingen [7].

År 2012 genomfördes samma procedur i 13 av de 21 länen. Barnhälsovårdsenheterna angav e-postadresserna till de 993 BVC-sjuksköterskorna. Men i resterande åtta län, representerande mer än 60 procent (1 572) av landets BVC-sjuksköterskor, tog det tvärstopp. I ett län stoppade barnhälsovårdsenheten projektet som sådant med hänvisning till egna pågående projekt. För att få tillgång till sjuksköterskornas e-postadresser i övriga sju län tvingades doktoranden i projektet att kontakta 417 (!) vårdcentralschefer. 

Då svarsfrekvensen var låg trots tre påminnelser skickades ett e-brev med information om vi tänkte tillämpa  »passivt samtycke« om man inte inom tre veckor meddelat att man inte ville delta. 85 chefer avböjde att delta. Av kvarvarande 332 tackade 232 aktivt ja till att delta. De 100 chefer som inte svarade alls inkluderades enligt »passivt samtycke«. Proceduren tog ett halvår och krävde många timmars arbete för såväl doktoranden och cheferna som barnhälsovårdsenheternas personal. Slutligen var det 971 sjuksköterskor som deltog i studien. Tidsåtgången var 15–20 minuter, motsvarande en kostnad på ca 87 kronor per sjuksköterska.

Vi vill med detta inlägg peka på den förändring som skett under en begränsad tidsperiod och på dess konsekvenser, även om problematiken med forskningens organisatoriska förutsättningar inom primärvården inte är ny [8, 9].

Svensk förening för allmänmedicins (SFAM) forskningsråd har publicerat rekommendationer för att säkra den allmänmedicinska forskningens konkurrensneutrala finansiering under vårdvalet [10]. Detta är ju bra när det gäller de lokala forskningsaktiviteterna. Men hur ska vi ha det med forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs centralt men som nyttjar personalens tid på enskilda vårdenheter?

Vi anser att behövs en samordning av nationella forskningsprojekt inom barnhälsovården. När sjukvårdens huvudmän sedan utformar uppdragen för primärvården kan det avtalas att ett antal nationella studier kommer att bedrivas inom verksamheterna. Forskargrupper får då klarare spelregler, och verksamheterna, ofta hårt ansatta av disparata krav, kan med god framförhållning planera för dessa relativt små insatser.