»Som högutbildad är man inte rädd att lägga sig i…«

Ingrid Eckerman, pensionerad specialist i allmänmedicin, före detta »folkhälsoläkare« i Nacka, kämpar på bred front mot utvisning från Sverige av ensamkommande afghanska ungdomar.

Varför har du engagerat dig i ensamkommande ungdomars öde?

– Jag blev ombedd 2015 att ordna någon verksamhet för de 700 flyktingar som bodde på ett hotell i Farsta byggt för att hysa 350 personer. Där träffade jag några unga musiker från Afghanistan. När den tillfälliga lagen gick igenom blev jag mycket upprörd när jag insåg att även de skulle utvisas till Afghanistan. Migrationsverket har tolkat lagen som att alla afghaner som uppskrivits till eller »naturligt« fyllt 18 år ska skickas till Afghanistan, oavsett om de bott där eller inte.

Känner du många just från Afghanistan som är i den situationen?

– Genom det här arbetet blev jag personligen bekant med många. Även svenska aktivister. Vi har haft både aktivistträff och afghansk kulturafton i Sockenstugan. Två 18-åringar har blivit bostadslösa och har sina saker hos mig. Jag hjälper en kille som blev uppgraderad av Migrationsverket redan när han kom, utan motivering, och som därför fått bo på olika vuxenboenden.  Med hjälp av fullmakter kan jag följa med till advokaterna och Migrationsverket. En annan har fått en ny hemlig bostad.

Vad har du fått för reaktioner på ditt engagemang?

– Jag skickar ut pressmeddelanden med texter skrivna både av de ensamkommande och av berörda svenskar, men även fakta- och debattinlägg. Vi har en hemsida för uppropet »Stoppa utvisningen av afghanska ungdomar«, och en Facebook-grupp med samma namn, med 12 000 medlemmar, kanske hälften afghaner. Via de kanalerna har jag fått mycket positiva reaktioner, även från läkare.

Negativa reaktioner?

– Det är klart att de som är emot invandring ogillar vad jag gör. För någon månad sedan blev jag filmad på en demonstration, av motdemonstranter. De lade ut filmen på internet åtföljd av invektiv som »batikhäxa« och »skäggbarn«. Sådana saker förekommer om man engagerar sig i den här frågan.

Kommer din bakgrund och erfarenhet som läkare till nytta i det här arbetet?

– Som läkare har man alltid status i samhället, det går inte att komma ifrån. Dessutom är man ju van att uttrycka sig och att säga saker med auktoritet. Och även en vana att lyssna, och att lyssna in… Som högutbildad har man lärt sig att prata och skriva, och är inte rädd att lägga sig i och uttrycka sin åsikt.

Du har varit engagerad i hela ditt liv. Vilken är din skönaste seger?

– Det är nog rapporten som vi inom Läkare för Miljön, där jag är ordförande, skrev 1997: »Läkemedel och miljö. Vad vet vi idag? En kort analys av dagens kunskapsläge«. Det ledde till att såväl Apoteket AB och Stockholms läns landsting tog tag i problemet. Vi fick forskningspengar, och under en period var Sverige faktiskt världsledande i forskningen kring läkemedels påverkan av miljön – liksom på konkreta åtgärder. 

Och bittraste besvikelsen…?

– Det är förstås afghanflyktingarnas situation. Motvinden man arbetar i är ju så enorm. Staten går stenhårt in för att skicka tillbaka alla 18-åringar. Så fort de har fyllt 18 så ska de tillbaka till Afghanistan, enligt lag. Samtidigt har vi en ny säkerhetsrapport här som säger att det är farligare än någonsin att vara i Afghanistan. Jag skäms, faktiskt. Och besviken är jag också på att varken Läkarförbundet eller Läkaresällskapet har tagit den här frågan på större allvar.