Efter beskedet i våras om att nationella taxan blir kvar, trots tidigare utredningsförslag att avveckla den, så uppkommer frågor om hur den ska kunna utvecklas framöver.
Nationella taxan är ett system för småskalig professionsstyrd vård som har funnits sedan 1975, då reformen med anslutning till Försäkringskassan genomfördes. Dess efterföljare lagen om läkarvårdsersättning (LOL) sjösattes 1994. Vissa förändringar i lagen har sedan dess tillkommit.
Bland vårdgivare på taxan finns ett stort och uppdämt behov av en mer genomgripande översyn och modernisering så att taxan även fortsättningsvis ska fungera ändamålsenligt.
Utvecklingen går entydigt mot att öppenvården tar över allt mera av vad som tidigare betraktades som sjukhusvårdens uppgifter. Utvecklingen går också mot en allt större mångfald av vårdgivare samt ökande krav på valmöjligheter från välinformerade patienter.
Mångfald förutsätter småskalighet. Det enda system som för närvarande garanterar bestående småskalighet är nationella taxan som kräver personlig anslutning till systemet. Stora och i vissa fall riskkapitalägda vårdbolag, helt fokuserade på vinstintressen, är därför utestängda från denna marknad till förmån för småskaliga och professionsstyrda enheter.
Önskas en mångfald av små läkarledda verksamheter så måste den nationella taxan finnas kvar. Den behöver dock ständigt uppdateras i enlighet med den moderna vårdens berättigade krav.
Det obligatoriska vårdvalet inom primärvården har nu genomförts i alla landsting. Alliansregeringens nästa steg är att utveckla vårdval inom öppen specialiserad vård. Trots hundratals miljoner i stimulanspengar från regeringen till landstingen så har hittills inte mycket kommit ut i form av skarpa förslag. Vårdvalsutvecklingen går minst sagt trögt. Ett undantag är Stockholm som utvecklar vårdval oberoende av regeringens stimulanspengar.
En djärv tanke för att snabbt få i gång vårdval inom öppen specialiserad vård är att nationella taxan görs om till ett nationellt vårdval. Grunden finns ju redan genom en fungerande lag, lagen om läkarvårdsersättning (LOL). För att taxeläkarna bättre ska kunna integreras med övrig hälso- och sjukvård så bör landstingens inflytande och möjlighet att kunna styra och planera vården föras in i lagstiftningen.
Små läkarledda verksamheter inom den öppna vården avlastar sjukhusvården samt erbjuder patienterna kontinuitet, hög tillgänglighet och kvalitet. Vi vet också att den kostnadseffektiva privata vården alltid erhåller högsta betyg av konsumenterna (patienterna) i Svenskt kvalitetsindex årliga mätningar.
Läkare som arbetar inom nationella taxan är även genomgående mera nöjda med sin situation än andra kolleger. Skälen är mindre frustration och mera utrymme för kreativitet och innovation.
Nationella taxan är utformad så att den sätter patienten i centrum och minimerar administration samt maximerar sjukvårdsproduktion. Taxan garanterar konformitet över hela landet till gagn för både vårdgivare och vårdtagare som därmed skyddas från vissa avarter i det landstingskommunala självstyret.
Även om nationella taxan inte omedelbart skulle transformeras till ett nationellt vårdval så är en modernisering helt nödvändig. Bland annat bör ett flertal inlåsningseffekter i lagen ses över. Det gäller bland annat vikarieförbud, hinder för att kunna överlåta sin mottagning, förbud mot tjänstgöring i annan av landstingen kontrollerad verksamhet, krav på heltidstjänstgöring med mera.
Vad som också behövs är nationella riktlinjer för kvalitetsredovisning, särskilda åtgärder för utbildningsinsatser såsom handledning av AT och ST. Slutligen behöver antalet särskilda åtgärder i taxan överlag öka inom alla specialiteter för att uppgradera taxeläkarnas möjligheter att bedriva kvalitativ vård nu och i framtiden.
Diskussioner om nationella taxan förs just nu på Socialdepartementet. Min förhoppning är att regeringen lyfter blicken och ser möjligheterna med en utbyggnad av den professionsstyrda, småskaliga och privata öppenvården, med lika villkor för både patienter och vårdgivare över hela landet.
