Brister i rutinerna för hur anhöriga kontaktas efter svåra olyckor

Den 29 maj 2013 kl 19.07 avlider Pelle Kulling från Stockholm på Lidköpings sjukhus IVA-klinik till följd av en trafikolycka på länsväg 184 mellan Skara och Lidköping. Pelle Kulling blev 69 år, han var intensivvårdsläkare, giftinformationsexpert och katastrofsamordnare. Olyckan skedde kl 10.50 på förmiddagen, och inom 16 minuter var alla i bilen, tre syskon på väg hem från en släktträff, förda till sjukhus. Personalen på Lidköpings sjukhus gjorde allt för att rädda Pelles liv, men det konstaterades snabbt att det inte fanns något att göra åt de allvarliga skallskador som han ådragit sig i samband med olyckan. Pelle lades i respirator för att anhöriga i Stockholm skulle få en möjlighet att ta farväl medan han fortfarande var vid liv, men även med tanke på eventuell donation. Klockan 19.07 avlider Pelle av sina skallskador, utan att anhöriga kommit.

Anhöriga kom aldrig. Anhöriga kom aldrig därför att anhöriga aldrig blev underrättade. Vid 19.30-tiden får Pelles fru genom en släkting veta att en allvarlig bilolycka skett där Pelle är inblandad. Hon ringer genast till sjukhuset, men inga uppgifter lämnas ut av den intensivvårdssjuksköterska hon talar med. Inte heller får hon tala med den läkare som står bredvid. Det utlovas att läkaren ska ringa upp, men han hör aldrig hör av sig. Efter ytterligare samtal med släktingar får hon veta att Pelle är död.

Efter en fyra timmars taxiresa mitt i natten, från Stockholm, får vi anhöriga, fru och döttrar, ta farväl av Pelle. Då är det redan för sent. Klockan är då ca 01.30 den 30 maj 2013, och det har gått ca 14,5 timmar från det att olyckan skedde. Fortfarande har ingen från sjukhuset kontaktat oss anhöriga och informerat om vad som har hänt! Varken att det skett en trafikolycka eller att Pelle omkommit i denna olycka.

Efter olyckan framkom det från polisen att alla passagerares identitet var fastställd kort efter olyckan, men att en kommunikationsmiss uppstod mellan sjukhus och polis. Efter många samtal, bland annat med ansvarig läkare, kan vi konstatera att det inte finns några etablerade rutiner för hur anhöriga bör och ska underrättas i liknande situationer, vare sig på Lidköpings sjukhus eller inom regionen.

Fram till dags dato har ingen ansvarig från sjukhuset tagit initiativ till kontakt med någon av oss anhöriga. Inte heller erbjöds vi anhörigsamtal med läkare på plats.

Detta förfarande är fullkomligt oacceptabelt på sjukhus i Sverige år 2013. Vi har, av flera anledningar, anmält sjukhuset till såväl patientnämnden som Inspektionen för vård och omsorg (IVO). En anledning är att förhindra att andra människor råkar ut för samma sak i framtiden. Men räcker det? Efter att ha kontaktat några av de större sjukhusen i Sverige har vi fått uppfattningen att det inte finns dokumenterat vem som i sista hand är ansvarig för att anhöriga kontaktas, hur processen ska gå till eller hur uppföljningen att så sker ska gå till. Den ytterligare smärta som detta förorsakar anhöriga som mister en närstående går inte att värdera. Det går inte heller att försvara eller förklara denna bristande rutin i ett land som anser sig ha ett av världens bästa sjukvårdsystem.

Vi har ringt runt till flera sjukhus och frågat hur de ser på detta förhållande. Alla har svarat att det finns stora förbättringspotentialer. Olika avdelningar på samma sjukhus, där svårt skadade tas emot, till exempel akut- och intensivvårdsavdelningar, har olika rutiner för hur anhöriga kontaktas vid svåra olyckor. Det finns uppenbarligen ett stort behov av att samordna och förbättra dessa rutiner i Sverige.

Vi vill uppmärksamma dessa brister och skapa debatt, för Pelles, vår och andra anhörigas skull, för att förhindra att detta sker igen. Vi undrar därför: Vem känner ansvar för att se till att det på alla sjukhus i Sverige finns tydliga och enhetliga riktlinjer för anhörigrutiner?