Förespråkare för ett vetenskapligt strukturerat arbetssätt hävdar att 80 procent av våra vårdåtgärder går att standardisera med vårdprogram. Representanter för den beprövade erfarenheten menar att det relativistiska synsättet är det vanliga och att multisjuklighet ger interaktioner mellan olika vårdrutiner.
Spänningsfältet mellan vårdprogram och anpassad åtgärd belystes i en ST-uppsats som undersökte hur en vårdcentral följde riktlinjer för antikoagulantiabehandling vid förmaksflimmer [1]. På den aktuella vårdcentralen fanns drygt 250 patienter med flimmer; medelåldern var hög, 78 år, och därmed hade de flesta en riskskattning som motiverade behandling, vilket de flesta också fick. Hos dem som inte behandlades fanns i journaler motiveringar till avsteg hos nästan alla. En handfull individer utan motivering identifierades och följdes upp.
I gruppen med behandling sågs också att kvinnor hade en lägre andel adekvat behandling. Här finns sannolikt utrymme för förbättring.
ST-arbetet visade mig att man inom allmänmedicin både kan och bör kombinera riktlinjer och individualiserad vård. Det var ett gott exempel på att vi i vårt arbete står på två ben, vetenskap och beprövad erfarenhet, och att jämvikten är viktig för att undvika hälta.
Referens
1. Primärvårdspatienter med förmaksflimmer och val av strokeprofylax i relation till stroke- och blödningsrisk. Pers medd. Daniel Fröding, ST-läkare VC Forshaga.
