Studien gjordes på vältränade amatörcyklister eftersom dopningsreglerna inte tillåter att den hade utförts på professionella idrottsutövare. 48 manliga försökspersoner deltog. Hälften fick subkutana injektioner av EPO (rekombinant humant erytropoietin) i en dos om i genomsnitt 6 000 IE per vecka, hälften fick placebo.
Behandlingen gavs i åtta veckor varefter deltagarnas prestationsförmåga mättes. Hemoglobinkoncentrationen, den maximala syreupptagningsförmågan (VO2 max) och den maximala effekten var signifikant högre bland de försökspersoner som fått EPO. När man däremot testade prestationsförmågan under submaximal ansträngning blev bilden en annan. De test som gjordes var ett 45-minuters uthållighetstest (för att efterlikna ett tempolopp i cykling) samt ett testlopp där försökspersonerna fick cykla uppför Mont Ventoux i Frankrike, en av de tuffaste stigningarna i Tour de France. De försökspersoner som fått EPO hade en högre genomsnittlig effekt under 45-minuterstestet, men skillnaden var inte signifikant (P = 0,086). Skillnaden i tid i loppet uppför Mont Ventoux var försumbar mellan de båda grupperna.
Deltagarna hade svårt att förutsäga om de hade fått placebo eller EPO under studien; endast 57 procent gissade rätt.
Ett av syftena med studien var att se om det gick att utföra ett kliniskt test av effekten av dopning, eftersom det trots allt fokus kring detta enligt författarna finns väldigt lite vetenskaplig evidens gällande effekterna av dopning.
Cykelsportens utan konkurrens mest uppmärksammade dopningsfall gäller amerikanen Lance Armstrong, som fråntogs sina sju totalsegrar i Tour de France efter att ha använt bland annat EPO.
