Primärvården klarade krisen

Runt 15 mil till närmaste sjukhus, men mindre än två mil till hälsocentralen i Sveg. Primärvården fick en viktig uppgift vid den svåra bussolyckan i Härjedalen och kunde snabbt mobilisera personal en söndagsmorgon för att klara uppgiften.

– Jag kan känna en stolthet över vår arbetsinsats, men egentligen gjorde vi ingenting exceptionellt utifrån det som är vår glesbygdsmedicinska vardag. Skillnaden var mängden patienter som kom in nästan samtidigt, säger distriktsläkaren Marcus Weinemacher, medicinskt ansvarig på Svegs hälsocentral.

Marcus Weinemacher låg och sov med mobilen på ljudlöst i hemmet, några mil utanför Sveg, när olyckan inträffade nästan exakt klockan sju på morgonen.

I Sveg fanns en läkare i beredskap och i Funäsdalen, 14 mil bort, verksamhetschefen Maria Carlund som började ringa in personal.

När de första patienterna kom in vid tiotiden var hälsocentralen bemannad med ett 20-tal medarbetare, några av dem tillfälliga.

– Vi fick improvisera för att fylla krisorganisationen med kompetens, och jag kunde exempelvis få hjälp av en läkare som jag jobbat med förut i Särna i Dalarna. I slutändan fick vi ihop en väldigt bra grupp med inte minst hög sköterskekompetens inom anestesi och röntgen, berättar Marcus Weinemacher.

Läkargruppen bestod av två specialister inom allmänmedicin, en ST-läkare och en ortoped.

Under två intensiva timmar triagerades 32 passagerare från olycksbussen till vårdteamet i Sveg enligt RETTS (Rapid emergency triage and treatment system).

14 av dem behövde vård, varav nio färdigbehandlades i Sveg och fem remitterades till Östersunds sjukhus. Åtta röntgenundersökningar genomfördes.

Frakturer, nackskador och grövre mjukdelsskador med sår fanns bland skadorna.

– En miss var att patienterna fördes till församlingshemmet i Sveg som uppsamlingsplats, det gjorde att vårt arbete tog lite längre tid. Men som helhet lyckades vi skapa en effektiv och väl fungerande organisation, säger Marcus Weinemacher.

ST-läkaren Petra Hammarberg var en av de som fick söka sig till församlingshemmet, där en ordentlig bedömning gjordes av varje patient.

– POSOM-gruppen (kommunens krisgrupp för psykiskt och socialt omhändertagande vid stora olyckor och katastrofer, red:s anm) fanns på plats där och hälsocentralen hade psykolog och kurator som arbetade. Det bidrog till en förhållandevis lugn stämning med tanke på omständigheterna, så att vi kunde arbeta effektivt, säger Petra Hammarberg.

Senare under dagen vilade också det tunga ansvaret på Svegläkarna att ta emot tre omkomna barn för identifiering och utfärdande av dödsbevis.

– Allt som vi ställdes inför på olycksdagen var egentligen sådant som ingår i jobbet på en hälsocentral i glesbygd. Skillnaden var att klara allt under en så kort tidsrymd, säger Marcus Weinemacher.

– På många sätt var det en betungande uppgift men som också ingår i jobbet. I efterhand ser jag det även som lärorikt då jag med stor sannolikhet – och förhoppningsvis – inte kommer att vara i en liknande situation igen, säger Marcus Weinemacher.

Vad tycker du själv är rimlig katastrofberedskap för primärvården i glesbygd?

– I Svegs fall är det specificerat i vår katastrofplan att vi bör klara fem patienter under beredskapstid och 20 dagtid på vardagar, men som det känns utifrån erfarenheter från bussolyckan så kan vi hantera betydligt fler patienter än så, kanske 50.

För ett år sedan hade hälsocentralen knappast klarat en katastrofinsats lika bra, tror verksamhetschefen Maria Carlund.

– Vi har lagt om arbetssätt och även börjat fylla upp de läkarvakanser som funnits tidigare med fast personal. Sammantaget gör det oss betydligt bättre rustade för händelser som bussolyckan.

Marcus Weinemacher utvecklar:

– Tidigare satt sjuksköterskan i telefon som såll mellan patient och läkare. Sedan slutet av förra året har vi en lättakut där patienten får träffa sjuksköterska och undersköterska för att sedan vid behov komma till läkare.

– Modellen har visat sig bra på flera sätt med ökat förtroende från patienterna, att vi som läkare kan lägga tiden där den gör mest nytta och inte minst att sjuksköterskorna får ett mer utvecklande arbete.

Han valde själv att återvända till arbetet i Sveg förra året efter att ha jobbat i Dalarna.

– Vi är inte riktigt fullbemannade på läkarsidan, men med tre specialister och en ST ser det betydligt bättre ut. Och i höst tillkommer ytterligare en ST.

Att ha en vana att triagera patienter inom primärvården var en fördel för att klara vården efter bussolyckan.

– Vi använde den akutliggare som finns i journalsystemet och kunde skapa en bra struktur på hela insatsen, säger Maria Carlund.

Med bil tar vi en kort tur söderut från hälsocentralen till olycksplatsen. Kort efter Sveg – med omkring 2 500 invånare i tätorten – blir bebyggelsen glesare för att en bit före olycksplatsen övergå till ett rent skogs- och sjölandskap.

På platsen för olyckan ligger glassplitter kvar i dikeskanten, och en minnesplats har växt fram. De drabbade var elever och lärare från en skola i Skene i Västsverige som genomförde en 70-milsresa till fjällen och skidåkningen i Härjedalen, en årlig tradition på skolan.

Inte långt från olycksplatsen möts tre län – Jämtland, Dalarna och Gävleborg – som något av en symbol för de stora avstånden till specialistvården.

Distriktsläkaren Olof Englund, medicinsk samordnare för primärvården i Region Jämtland Härjedalen, menar att det var en speciell olycka på flera sätt.

– Just att det skedde mitt ute i skogen, med de krav det ställer på transporter, och att det inte heller fanns något hus att använda vid olycksplatsen var speciellt.

– Men det fanns även faktorer som underlättade arbetet, som att vädret var gynnsamt och inte minst tidpunkten på morgonen då räddningstjänst och ambulans hade skiftbyte, vilket gjorde att man omgående kunde arbeta med dubbel bemanning, säger Olof Englund.

Hur skulle du summera insatsen?

– Från vårdens sida kan vi konstatera att det fungerade väldigt bra. Alla är överens om att de tre i bussen som avled gjorde det omgående i samband med olyckan, men vi klarade insatsen utan ytterligare dödsfall genom skicklighet och bra samverkan.

Olof Englund tror att olyckan kommer att vara värdefull i utbildningssyfte.

– För Jämtlands del får man gå tillbaka flera decennier för att hitta en akut sjukvårdsinsats av jämförbar storlek, och särskilt primärvården som en resurs känns viktig att lyfta fram. Jag är väldigt imponerad av hur man i Sveg under ett par helgmorgontimmar lyckades få ihop team för att avlasta övrig vård och göra rätt bedömningar och även färdigbehandla patienter.

2010 kom en rapport från Socialstyrelsen om större bussolyckor som skett i Sverige sedan 1997. Rapporten pekade på att singelolyckor är vanliga och att räddningsarbetet ofta tar tid och leder till svårighet att ge vård med »gyllene timmen« som inriktning.

En erfarenhet är att läkare och annan vårdpersonal som av en tillfällighet befinner sig på olycksplatsen ofta kan göra stor nytta. Det skedde bland annat vid bussolyckan i Arboga 2006, då nio personer omkom.

Landstingen har en skyldighet att planera hälso- och sjukvård för att upprätthålla katastrofmedicinsk beredskap med risk- och sårbarhetsanalyser som tar hänsyn till det egna landstingets förhållanden.

Johanna Sandwall, krisberedskapschef på Socialstyrelsen, påpekar att lokala resurser har en särskilt viktig roll i glesbygd och behöver vara förberedda på att ta ett stort ansvar.

– När olyckor eller andra allvarliga
händelser inträffar, som exempelvis bussolyckan i Sveg, är det av yttersta vikt att planeringen i regionen säkerställer en så god matchning av behov och resurser som möjligt. Vid den aktuella olyckan hade den lokala primärvården en viktig roll, säger Johanna Sandwall.

Läs även: Snabb prioritering på plats avgörande för de skadade