Egenreferat. Dubbeldiabetes beskrevs 1991 och förklarades som typ 1-diabetes med kliniska karakteristika som för det metabola syndromet. Vid metabola syndromet är insulinresistens av central betydelse och en oberoende riskfaktor för kardiovaskulär död. Det finns flera alternativa metoder för att bestämma insulinkänslighet. En av dessa metoder är eGDR (estimated glucose disposal rate). Utifrån följande formel: eGDR = 21,158 − (0,09 × midjemått [cm]) − (3,407 × hypertoni [ja=1/nej=0) − (0,551 × HbA1c [HbA1c i procent enligt DCCT]) fås ett mått på individens insulinkänslighet (mg/min/kg).
Vi undersökte från det nationella diabetesregistret 17 050 individer med diabetes typ 1, kategoriserade i fyra grupper, där eGDR >8 var referensgrupp och de tre andra hade eGDR 6–7,99, eGDR 4–5,99 och eGDR <4. Under en uppföljningstid på 7,1 år dog 946 (6 procent) av individerna. Andelen dödsfall var lägst i referensgruppen med 120 avlidna (1 procent) och högst (264 individer, 15 procent) i gruppen med eGDR <4.
Efter justering för en rad förväxlingsfaktorer sågs en signifikant association mellan lägre eGDR och mortalitet. Individerna med lägst eGDR hade en betydande överrisk till förtida död hazardkvot (HR) (95 procents konfidensintervall [95KI]): eGDR <4; HR 2,78 (95KI 2,04–3,77), jämfört med individerna i referensgruppen (eGDR >8).
Vi jämförde även individer med eGDR <8 respektive eGDR >8 mot en köns-, och åldersmatchad bakgrundspopulation. I denna analys var det ingen skillnad på den förväntade överlevnaden hos individerna med eGDR >8, däremot sågs en signifikant lägre förväntade överlevnad hos individerna med eGDR <8.
Vår studie visar att eGDR är en stark riskmarkör för död hos individer med diabetes typ 1. Studiens design kan inte svara på orsakssambandet mellan eGDR och utfallsmåtten. Vi föreslår dock att eGDR kan användas som en riskmarkör för att möjligen förebygga och förhindra komplikationer till diabetes typ 1.
