»Jag lever långsammare – men får inte mindre gjort«

Niklas Nygren, specialist i psykiatri, berättar i en nyutkommen bok om utmattningssyndromet han drabbades av och om vägen tillbaka till arbetslivet.

Varför skrev du boken?

– Kanske var det mitt behov av att bringa någon sorts ordning i vad som hänt mig. Att förklara för mig själv – men det fanns också en önskan att väcka uppmärksamhet och sprida lite kunskap kring ett växande problem i vårt samhälle. Utmattningssyndrom och de kognitiva nedsättningar som det medför är för många ett svårgripbart tillstånd.

Har du någon förklaring till varför just du blev sjuk?

– Det enkla svaret är att jag arbetade för mycket och återhämtade mig för lite. Jag lät konsekvent bli att lyssna på kroppens och hjärnans signaler om att jag behövde vila. Varningssignaler i form av till exempel koncentrationsstörningar och sömnrubbningar upplevde jag inte som tillräckligt oroväckande för att jag skulle göra någon genomgripande förändring i livet. Jag kan ärligt säga att jag inte insåg hur allvarligt läget var förr­än kraschen var ett faktum. En annan delförklaring kan vara att jag är mycket plikttrogen, har haft svårt att säga nej, sätta gränser.

Hur gick det till när det hände?

– Det gick på sekunden, nästan. Jag satte mig ner på min stol – och sedan kom jag inte upp igen. Jag försökte fortsätta att gå till jobbet i två–tre dagar till men insåg att det inte gick. Hjärnan vägrade att fungera.  

Hade du erfarenhet av patienter med utmattningssyndrom?

– Absolut. Jag hade sådana patienter till och med samma vecka som jag själv kraschade.  

Hjälpte det dig att du är medicinskt utbildad?

– Sjukdomsupplevelsen är väldigt personlig och kanske inte i första hand relaterad till eventuella förkunskaper. Men yrket kan ha underlättat för mig i vissa avseenden. Jag blev till exempel aldrig orolig eller rädd för det som hände mig eller för de kognitiva nedsättningar jag upplevde. Faktakunskaperna gav nog lite trygghet, bland annat för att jag visste vilken fantastisk självreparerande förmåga hjärnan har.

Hur klarade du livet som sjuk?

– Första tiden var jag enormt nedsatt, klarade knappt hushållsarbete. Under den perioden föll en större del på min hustrus lott. Samma sak när det gällde aktiviteter med barnen. Ett mycket tydligt symtom på utmattningen hos mig var ljudkänslighet, vilket höll i sig rätt länge. Jag hade också stora svårigheter med bilkörning. Båda dessa saker fick stor inverkan på hur livet levdes. En positiv effekt av sjukskrivningen är att jag har kommit närmare mina barn. Jag blev ju lite av en hemmapappa.

Och nu är du tillbaka på jobbet?

– Jag kom tillbaka nyligen från min sjukskrivning och har minskat min arbetstid till 80 procent. Jag tror det är nödvändigt för att jag ska kunna upprätthålla en balans i livet. Än så länge har jag inte återgått till kliniskt arbete, men det finns ju mycket annat som behöver göras inom psykiatrin. Jag är inte ett dugg orolig för att bli sysslolös. Bland annat handleder jag ST- och underläkare just nu.

Har sjukdomen förändrat dig?  

– En grundläggande förändring är att jag lärt mig att lyssna på kropp och sinnen. I dag lyssnar jag och agerar utifrån de signaler som faktiskt finns där. Signaler jag i flera år ignorerat. Nu pausar jag när kroppen eller hjärnan talar om att det är dags för en paus. Senaste förra veckan lade jag mig raklång på golvet på mitt kontor för att vila en stund. Jag lever livet långsammare nu – men får nog inte mindre gjort. Tvärtom.