Jag är professor i ortopedi. Det finns några mycket smala forskningsområden som jag tror mig förstå bättre än någon annan. En av de roligaste sakerna med mitt yrke är att få träffa kollegor så att vi kan lära oss av varandra. Det kan ske på små möten där man håller föredrag för varandra och sedan sjunker ner i fåtöljer för angenäma allmänna diskussioner om våra olika vetenskapliga problem.

Nyligen blev jag inbjuden till Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA). De hade arbetat med en ansökan från ett stort läkemedelsbolag men tvekade om hur den skulle bedömas och ville rådfråga extern expertis. Av sekretesskäl kunde inbjudan inte säga vad saken handlade om. Men det lät ju spännande, så jag skrev på en förbindelse att komma. En vecka före mötet fick jag äntligen veta vad saken gällde genom 200 sidor byråkratisk text som jag skulle gå igenom. Det var inte alls mitt specialområde, men låg i någon mån i anslutning till det, så det skulle nog bli intressant.

Upp tidigt på morgonen för flyg Linköping–Amsterdam–London. Efter diverse resestrul var jag framme vid EMA-byggnaden, ett monstrum av marmor, glas och pekskärmar. Försedd med nödvändiga kort och koder hänvisades jag till restaurangen, som såg flott ut men var stängd fram tills mötet skulle börja. I kaféet fick jag inte handla utan personalkort, men till sist kunde en ointresserad tjänsteman förse mig med ett.

Där fick jag sitta och vänta. I lokalerna vandrade 35-åriga män och kvinnor omkring, strikt klädda, raka i ryggen och med höjd blick. Pärmar på armen. Marmorn blänkte.

Mötet började direkt klockan 12. Vi var 12 inbjudna experter, varav flera med starka ekonomiska band till det sökande företaget. De flesta kände jag till namnet och hoppades nu få bli närmare bekant med. Ordföranden med medarbetare satt bakom ett upphöjt domarskrank. Han hade en lång frågelista. Nästan ingen fråga gick att besvara, så experterna fick tycka till mer eller mindre subjektivt i tur och ordning. Dock styrdes diskussionen så hårt att den aldrig blev intressant. EMA:s frågor skulle besvaras, inget annat.

Jag lärde mig ingenting, fick inga nya insikter, inga kontakter och inga tankeutbyten. Mina få invändningar i en del sakfrågor sablades snabbt ner av de bättre förberedda, företagsstödda kollegorna. Klockan 15 fick vi 10 minuters paus. Sedan fortsatte mötet i samma stil till 17.00. Då måste vi inbjudna experter gå, för nu skulle ordföranden och EMA-personalen gå igenom våra svar. Det var bara att lämna in kortet och ensam försöka hitta det hotell EMA glömt att boka.

EMA uppvisade en arrogant ogästvänlighet jag aldrig tidigare mött. Det var inte tal om värdskap för inbjudna gäster eller att erbjuda möjlighet till konversation eller fritt tankeutbyte (och inget arvode). Resan hoppas jag få ersatt, men det är en komplicerad procedur.

Bör inte ett heldagsmöte med tillresta experter föregås eller följas av en gemensam måltid? Bör inte ordföranden skaka hand och prata lite med var och en? Var vi »inbjudna«? Var vi gäster?  

Uppenbarligen ser EMA på universitetsprofessorer som tjänstefolk som ska svara när de blir tillfrågade, men i övrigt vara tysta och försvinna. Våra intressen saknade betydelse.

Jag befarar att detta agerande är resultatet av en allmän attityd inom organisationen gentemot akademiska forskare. Denna inställning kommer att isolera EMA från den akademiska världen (och världen i övrigt). EMA blir okunnigt och kommer att dölja sin okunnighet bakom en än mer komplicerad byråkrati. De enda rådgivare EMA kommer att få är de som mer eller mindre öppet får betalt av läkemedelsbolag.