»Vi är mot kärnvapen i kraft av vårt läkarkall«

Andreas Tolf, ST-läkare och doktorand i neurologi vid Akademiska sjukhuset, Uppsala, är också ordförande i Svenska läkare mot kärnvapen. Han ska vara med vid utdelningen av Nobels fredspris.

Vilken är din roll vid prisutdelningen?

– Pristagaren ICAN organiserar över 460 organisationer från över hundra länder, och Svenska läkare mot kärnvapen är en av de tio organisationer som sitter i styrgruppen för kampanjen.  Jag representerar vår förening tillsammans med vår generalsekreterare Josefin Lind. Sammanlagt 30 personer från hela kampanjen har bjudits in till prisutdelningsceremonin och banketten.

Hur ser programmet ut?

– Prisutdelningen sker den 10 december. Det kommer att ordnas ett fackeltåg och därefter bankett på Grand Hotel i Oslo. På måndagskvällen lyssnar vi till Nobelkonserten.

Vem tar emot priset?

– Pristagaren är själva kampanjen ICAN, som startades 2007 av den internationella läkarrörelsen mot kärnvapen, IPPNW. De som tar emot priset är Beatrice Fihn, kampanjens svenska men Génève-baserade talesperson, och Setsuko Thurlow, överlevande från Hiroshima. Setsuko har varit i Sverige också, på vår inbjudan, träffat skolelever, politiker, statsministern och utrikesministern – till och med suttit hos Skavlan i tv. Det känns ext­ra roligt att hon kommer att stå där tillsammans med oss och ta emot fredspriset.

Hur delar ni på prispengarna?

– Priset på totalt 9 miljoner kronor går direkt till ICAN internationellt. Det ska bli ett stort nöje att försöka fördela pengarna. Men fredspriset är framför allt en möjlighet för oss att kunna få andra bidragsgivare. Vi når ut med budskapet att vi är en organisation som arbetar enligt en agenda. Pengar har varit ett stort problem för oss annars. Vi har varit tvungna att låta ett flertal jätteduktiga medarbetare gå, och någon gång har det till och med varit snubblande nära att vi fått lägga ner kampanjen. Våra svenska medlemmar har troget skänkt pengar för att vi ska kunna fortsätta.

Hur arbetar ni?

– Vi är en sammanslutning av 2 500 läkare och har hållit igång sedan 1981 – fyra år innan jag föddes. I dag är vi den största föreningen som driver den här frågan i Sverige. Vi har en tidning, vi håller föredrag, besöker internationella konferenser som har med kärnvapen att göra, och vi leder ett nätverk för opinionsbildande
arbete gentemot politiker, riksdags­män, beslutsfattare och allmänhet. Det finns också ett omfattande utbildningsmaterial på vår hemsida. Genom att sprida kunskap om de medi­cinska konsekvenserna av kärnvapen vill vi få till stånd kärnvapennedrustning.

Lyssnar folk på er?

– Konsekvenserna av ett kärnvapenanfall ligger så långt bortom vanlig föreställningsförmåga, scenariot som vi beskriver är så overkligt, att den enklaste reaktionen blir att man inte tror på att det finns ett hot. Men hotet är fullt realistiskt. Det finns nästan 15 000 bomber som var och en kan förinta hela städer med civilbefolkning och allt.

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag läste till läkare i Umeå, och redan de första veckorna där diskuterade vi vetenskapens roll i olika etiska dilemman. Vi tittade på en film om Manhattan-projektet som ställde frågan: vad är vetenskapsmännens roll? I Umeå fanns också en grupp läkare som arbetade aktivt mot kärnvapen. Viljan att driva den här frågan bottnar nog i samma drivkraft som får oss att vilja bli läkare. Vi brukar säga att vi inte är fredsaktivister som också är läkare, utan att vi är mot kärnvapen i kraft av vårt läkarkall.