Varje år påbörjar knappt 7 000 blivande läkare och sjuksköterskor sin grundutbildning i Sverige. Som student befinner man sig i konstant beroendeställning till sina handledare och överordnade, man är beroende av deras kunskap och välvilja för att själv inhämta så mycket kunskap som möjligt under de kliniska placeringarna samt vid undervisande moment. Vi får tidigt lära oss att det inte är någon idé att säga ifrån, då inga åtgärder vidtas mot handledare och lärare som betett sig olämpligt. Många av dem innehar dessutom ledande positioner inom utbildningen.
Vid ett av landets lärosäten har alla studenter på läkar- och sjuksköterskeprogrammen getts möjlighet att dela med sig av berättelser från sin vardag som studenter. Det mönster som framkommer är en befäst tystnadskultur där kränkningar och övergrepp får ske i det öppna utan konsekvenser. Studenterna berättar om en skam över att inte ha sagt ifrån och om en rädsla för hur en markering skulle ha påverkat deras möjlighet att bli en framtida kollega. Känslan är att en anmälan försämrar eller eliminerar möjligheterna att få jobb, både under och efter utbildningen.
Ett exempel kommer från en tidig termin på läkarprogrammet:
»Handledaren som även är del av kursledningen för andra terminer började hacka på en i min grupp till den grad att hon började gråta och då sa han att vi skulle hjälpa stackars lilla X. Innan detta så fick jag en fråga som jag inte kunde svara på och han sa då till mig ’Du kan ju ingenting!’ på ett extremt nedlåtande sätt medan nästa fråga gick till en kille i vår grupp som heller inte kunde svara men då sa han att det gör inget och frågade om någon annan kunde. Vi tog upp händelsen med kursansvarig som sa att det inte är första gången denna person håller på såhär. Får senare mail om att personen ville prata med oss så vi kunde förklara vad han gjort fel och då drog jag tillbaka allt och gick inte vidare med det. Ingen av oss ville tillkännage vilka vi var eftersom han nu är en av våra kursansvariga och vi var rädda att det skulle få negativa konsekvenser.«
Som student på klinik bedöms ens prestation löpande av såväl läkare och sjuksköterskor som av universitetsanställda, ofta genom att handledaren signerar studentens närvarokort eller liknande. Detta innebär att studenten inte bara är i hierarkiskt underläge, utan även i beroendeställning till dess att pappret är underskrivet. En kvinnlig läkarstudent berättar:
»Det var under termin sju då jag gick kvällsjour. Läkaren som handledde mig kommenterade mitt utseende och min ålder. Jag kände mig obekväm men visste inte vad jag skulle svara. Han hade nattjouren och skulle sova på soffan i jourrummet och undrade om jag inte också ville sova där. Jag avböjde. Jag fick min underskrift för passet och gick hem. Kände mig obekväm men sa inte ifrån, han var ju min handledare den kvällen och jag ville se så mycket som möjligt av jobbet.«
Flera kvinnliga studenter har delat berättelser om sexuella anspelningar och inviter från handledare och föreläsare. En kvinnlig läkarstudent berättar om hur en överläkare mitt i ett samtal med henne själv och en underläkare avbryter sig och kommenterar hennes ögon, säger att de är de vackraste han sett och att han därför har svårt att fokusera. Läkarstudenten skriver:
»Att bli bedömd efter sitt yttre och inte efter sin kompetens är förminskande och nedvärderande. Jag är där i egenskap av läkarstudent och förväntar mig att bli bedömd efter min prestation på kliniken som läkarstudent och inte beroende på mitt utseende eller kön.«
Att bli reducerad till ett objekt förminskar kvinnliga studenters prestationer och förhindrar en rättssäker bedömning.
Studenterna beskriver också en attityd bland deras handledare att kvinnor är svaga, sköra och ska vara hemma med barnen. Kvinnliga läkarstudenter får höra att vissa specialiteter inte lämpar sig för kvinnor och både sjuksköterske- och läkarstudenter berättar om handledare som högljutt anser att kvinnor inte har vad som krävs för att utföra vissa arbetsuppgifter. Detta beskrivs i denna berättelse av en kvinnlig sjuksköterskestudent:
»En manlig undersköterska vi hade som handledare drog kvinnoförnedrande skämt ett flertal gånger och ’skämtade’ om att vi (jag och min klasskompis som också var kvinna) var svaga och inte kunde sköta jobbet lika bra som han. Vi bad honom sluta och berättade att vi tog illa upp men han fortsatte konstant under de två dagar vi gick med honom.«
Och här av kvinnliga läkarstudenter:
»På mitt första underläkarvikariat fick jag höra av överläkaren att jag hade talang för kirurgi men han undrade även hur många barn jag hade tänkt skaffa och sa: ’Hur ska du få ihop privatlivet om du vill ha barn – det är ju bara mamman som har betydelse barnets första sex år?’«
»Var på klinisk praktik på operation. Överläkaren säger rakt ut att ’kvinnor kan ju inte bli bra kirurger’.«
»Jag satt på akuten och en akutläkare kommenterade en dator som hängt sig med ’tänker långsamt och händer inget – som en kvinna.’«
Sammantaget vittnar detta urval av berättelser om en förödande kultur som förhindrar nödvändig förändring för att skapa en öppen och trygg arbetsmiljö för alla kollegor inom vården, både för nuvarande och framtida kollegor.
Det krävs att ansvariga för dessa utbildningar reagerar och tar studenternas berättelser på allvar samt säkerställer att ingen student som berättar om kränkningar eller trakasserier utsätts för repressalier.
Studenterna vid läkar- och sjuksköterskeprogrammen vid ett av Sveriges lärosäten
Läs också:
10 400 läkare skriver under uppropet #utantystnadsplikt
»Det är otroligt viktigt att stötta dem som faktiskt kliver fram«
Heidi Stensmyren om #metoo: »Det är viktigt att våga berätta«
Akademiska utbildar personal om våld mot kvinnor efter #metoo
Patienter samlas i upprop mot sexuella övergrepp inom vården
