Egenreferat. Val och dosering av läkemedel kan i många fall bli bättre när det baseras på patientens specifika genotyp. Prediktiv genotypning tillämpas mycket inom onkologin, till stor del baserat på variationer i det somatiska genomet. Genotypassisterad antidepressiv behandling har däremot inte slagit igenom kliniskt. CYP2C19-enzymet metaboliserar SSRI-läkemedel, och en genetiskt styrd stor variation finns i mängden enzym som olika patienter uttrycker. I denna studie har vi undersökt relationen mellan genotyp av CYP2C19, farmakokinetiken hos escitalopram och i vilken utsträckning som patienter med CYP2C19-genotyper som avviker från normalpopulationen byter medicin jämfört med andra.
Vi analyserade retrospektivt koncentrationen av escitalopram i 4 228 prov från 2 087 norska patienter tagna 10–30 timmar efter läkemedelsintag och relaterade halterna till CYP2C19-genotyp. I genomsnitt var koncentrationerna av escitalopram 3,3 gånger högre hos patienter utan fungerande enzym och 20 procent lägre hos personer med en ökad mängd enzym. Av patienterna i studien fick en tredjedel antingen för höga eller för låga nivåer av escitalopram. 30 procent av patienterna med genvarianter som orsakade en för hög eller en för låg nivå av enzymet CYP2C19 övergick till andra preparat inom ett år, medan endast 11–13 procent av patienterna med den vanliga genotypen bytte medicin.
Studien tyder på att genotypning av CYP2C19 skulle vara ett bra instrument för individualiserad dosering av escitalopram och andra SSRI-preparat, med generellt bättre antidepressiv effekt i populationen som resultat.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: En av författarna till studien, Espen Molden, har mottagit arvode från Lundbeck.
