Avhandling. Differentierad tyreoideacancer är en av de snabbast ökande cancerformerna i världen. Prognosen är god, och mer än 90 procent lever efter 10 år. Då patienterna lever länge med sin diagnos utgör livskvaliteten en viktig faktor för patienternas välbefinnande.
Syftet med denna avhandling var att studera livskvalitet på både på kort och lång sikt hos patienter med differentierad tyreoideacancer. Livskvaliteten mättes med två livskvalitetsformulär: SF-36 och ett studiespecifikt formulär. SF-36 är ett välvaliderat instrument där resultat från en svensk normalpopulation finns som jämförelse. Det studiespecifika formuläret inkluderade frågor om symtom specifika för tyreoideacancer och rädsla för återfall.
I en populationsbaserad tvärsnittsstudie genomförd 14–17 år efter diagnos inkluderades 279 svenska patienter (svarfrekvens 79 procent). Alla patienter med differentierad tyreoideacancer 1995–1998 identifierades i Cancerregistret och tillfrågades om deltagande. Patienterna hade sämre livskvalitet än den svenska normalpopulationen. Hälften hade oro för återfall, och patienter med oro för återfall hade påtagligt sämre livskvalitet. Majoriteten hade symtom som kunde vara relaterade till den tidigare givna cancerbehandlingen eller till pågående tyroxinbehandling. De vanligaste symtomen var trötthet, sömnsvårigheter och irritationskänsla, och patienter med symtom hade påtagligt sämre livskvalitet.
I en populationsbaserad prospektiv studie inkluderades 235 patienter som följdes upp 1 år efter diagnos. Livskvaliteten förbättrades påtagligt under det första året, vilket var förväntat då första mätningen gjordes kort tid efter primärkirurgi. Majoriteten av patienterna hade oro för återfall, vilket påverkade deras livskvalitet negativt.
I det sista delarbetet intervjuades 21 patienter med differentierad tyreoideacancer med semistrukturerade intervjuer som analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Syftet var att få en bred uppfattning om hur det är att leva med diagnosen. De flesta patienterna, oberoende av ålder, kön och sjukdomsstadium, upplevde ångest. Ångesten var relaterad till oro för återfall och ökade i samband med återbesök. De flesta patienter hade strategier för att minska ångesten. Vardagslivet hjälpte dem att inte tänka på sin sjukdom. Bra information om sjukdomen gav patienterna en känsla av kontroll.
Resultatet av avhandlingen stärker den kliniska uppfattningen att patienter med tyreoideacancer har kvarvarade symtom, trots att de är botade. En noggrann utvärdering och behandling av symtom är viktiga för att förbättra livskvaliteten.
