Epilepsi betraktas som den vanligaste av allvarliga neurologiska sjukdomar, förekommer i alla åldrar och över hela världen och uppskattas vara nummer tre bland neurologiska sjukdomar avseende global sjukdomsbörda [1]. Var tionde person kommer någon gång i livet att drabbas av ett epileptiskt anfall. Uppskattningsvis 2–3 procent av befolkningen uppfyller under någon period av sitt liv kriterierna för att ha epilepsi. Epileptiska anfall, deras handläggning, utredning och behandling berör alltså en stor del av befolkningen. De allra flesta läkare kommer oavsett specialitet att på något sätt engageras i handläggningen på någon nivå. Det kan handla om läkare på akutmottagning eller vårdcentral där patienten för första gången söker för utredning av sina attackvis påkommande symtom av oklar natur. Den vidare handläggningen av epilepsi sker vanligtvis genom barnneurolog eller neurolog, beroende på patientens ålder. Även för läkare inom andra områden är grundläggande aktuell kunskap om epilepsi viktig, då man inte sällan behöver beakta patientens epilepsi vid behandling och handläggning av andra tillstånd. 

Senast Läkartidningen tog ett samlat grepp om epilepsi var 1997 i form av en serie. Mycket har hänt under de 20 år som förflutit. Nyligen presenterade International League Against Epilepsy en modifierad definition och klassifikation av epilepsi. Utveckling av dia­gnostiska metoder, bland annat förbättrad avbildningsteknik och genetiska test, har förfinat vår förståelse av orsaker till olika typer av epilepsi, men även påverkat rutiner för utredning av personer med misstänkt epilepsi. Ett stort antal nya antiepileptika har introducerats, vilket har förbättrat möjligheten till en individualiserad behandling. Detta har dock inte nämnvärt påverkat andelen patienter som blivit anfallsfria av läkemedelsbehandling, och därmed inte heller behovet av andra behandlingsformer som epilepsikirurgi, neurostimulering och kostbehandling. Under de år som gått sedan Läkartidningens serie publicerades har dessa metoder förfinats, och det vetenskapliga underlaget utvidgats. Status epilepticus måste kunna handläggas på varje akutmottagning. Även här har en ny klassifikation introducerats för att underlätta livsviktiga behandlingsbeslut. 

Detta temanummer kommer mycket lägligt, eftersom nationella riktlinjer är under utarbetande av Socialstyrelsen och att SBU samtidigt publicerar en rapport om epilepsi.Även en bok om epilepsi, som vänder sig till patienter, anhöriga och vårdpersonal, [2] har nyligen uppdaterats – också den efter 20 år. Några av skribenterna i tidigare artiklar samt »Epilepsiboken« bidrar till artiklarna i detta tema. Flertalet artikelförfattare medverkar också i SBU:s rapport eller nationella riktlinjer. Med temanumret riktar vi oss inte till epilepsispecialisten utan främst till allmänläkaren och företrädare för andra discipliner som i sin kliniska verksamhet kan behöva en aktuell översikt över utredning och behandling av epileptiska anfall och  epilepsi.