Svensk hälso- och sjukvård brukar ofta rankas högt i internationella kvalitetsstudier. Vi är ett av världens mest avancerade välfärdsländer, med låg barnadödlighet och goda möjligheter att leva ett långt och hälsosamt liv. Vi har ett allmänt sjukvårdssystem, som många länder tittar på med avund, och en portalparagraf i hälso- och sjukvårdslagen som understryker att vård ska ges efter behov.
Utifrån det perspektivet har jag ibland förvånats över att landet som utmärker sig med att »We have a system« ofta halkar efter i kvalitetsindikatorerna kontinuitet och tillgänglighet. När vi visar på olika framgångsrika koncept i andra länder får vi ofta svaret »men vi ska ha en svensk modell«, och då duger ingen import – framgångsrik eller inte. Känslan av »not invented here« ekar. Jag delar fullkomligt åsikten att vi ska ha en svensk modell, men vi borde kunna lära av andra.
I en studie av OECD (2015) rankades Sverige som tredje sista land vad gäller antal primärvårdsläkare per 1 000 invånare; endast Polen och Island låg sämre till. Detta trots att WHO visat att en utbyggd primärvård är kostnadseffektiv och bra för befolkningens tillgång till vård. Dessutom pekar OECD på att en fast läkarkontakt i primärvården ger en lägre sannolikhet att patienten söker sig till akutmottagningen. Över 95 procent av befolkningen i länder som Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Norge har en fast läkare. Endast 42 procent av den svenska befolkningen har detsamma. Detta är en indikator som borde få lamporna på både Socialdepartementet och Socialstyrelsen att lysa rött. Men icke. Hade Sverige haft en god tillgänglighet hade det kanske inte varit så allvarligt. Som bekant ser verkligheten inte så ut. Men medan vi läkare naturligt inhämtar medicinsk kunskap oberoende av geografiska gränser, så har beslutsfattare mycket svårt att ta till sig och använda andra länders strukturella parametrar. Mest introvert blir inte bäst. »We have a system« har inget egenvärde om inte systemet utvecklas och säkerställer befolkningens tillgång till välfärd.
Internationella studier och lärande är nödvändiga redskap för kvalitetsförbättringar, särskilt i kunskapsintensiva branscher. Det är ett viktigt skäl till att vi läkare deltar vid internationella konferenser. Jag talade för några veckor sedan på ett möte om jämställdhet hos Läkarförbundets systerorganisation i Schweiz. Min föreläsning handlade om hur vi i Sverige använder oss av generella lösningar – särskilt i kollektivmodellen – för att uppnå jämställdhet på arbetsmarknaden. Sverige är ett av få länder i Europa som har lika många kvinnliga som manliga läkare. Läkarförbundet i Schweiz var intresserade av hur vi lyckats så bra, eftersom de själva fortfarande har en ojämställd arbetsmarknad.
Att dela med sig och inhämta kunskap krävs för att vi ska komma väl ut i internationella jämförelser. Tyvärr sjunker läkares deltagande i kompetensutveckling och internationella möten. Om Sverige ska leva upp till sitt eget varumärke »We have a system« så behövs ett system för fortbildning.
En av Sveriges mest kända pedagoger, läkaren och professorn Hans Rosling, avled för nästan exakt ett år sedan. Han blev kanske främst känd som mannen som på ett enkelt sett kunde förklara hur utvecklingen i världen faktiskt blir bättre. För bara några månader sedan kom hans bok »Hur jag lärde mig förstå världen« ut. I den beskriver han sin frustration över hur han som lärare i Uppsala, efter ett långt läkarliv utomlands, inte förmådde övertyga läkarstudenter om att folkhälsan de senaste decennierna blivit bättre. Det spelade ingen roll hur mycket statistik han la fram. Studenternas världsbild var fortfarande kvar i 1960-talets syn på utvecklingsländer. Han valde att övervinna frustrationen och konstruera nya pedagogiska verktyg för att beskriva sin kunskap.
Läkare, likt Hans Rosling, drivs av att inhämta kunskap och förbättra vården.
Men för att vården ska bli bättre behöver även systemen i sig utvecklas och kunskap inhämtas från de som framgångsrikt har löst exempelvis frågor om kompetensutveckling, kontinuitet och tillgänglighet. Här behöver politiken, så som professionen gör, ta lärdom av andra.
