Spanska sjukan – värsta farsoten sedan Digerdöden

Året var 1918. Världen stod i brand med dagliga rapporter från skyttegravar på västfronten. Efter separatfreden mellan Tyskland och Ryssland förde Tyskland över stora trupper från östfronten till västfronten för att avgöra kriget innan alltför många amerikaner på väg till Europa skulle tippa över balansen till de allierades fördel. 

Men den tyska offensiven, som fått kodnamnet »Kaiserschlacht«, kom av sig. När alla väntade sig ett militärt crescendo insjuknade 900 000 tyska soldater, sannolikt tre fjärdedelar av den franska armen och mer än hälften av alla brittiska soldater på kontinenten i influensa. Den spanska influensan. När vi i efterhand summerar första världskriget räknar vi in 17 miljoner döda. Det kan jämföras med 50–100 miljoner döda i spanska sjukan, vilket motsvarar 2–5 procent av jordens befolkning. Det var den värsta farsot världen skådat sedan Digerdöden. I år är det 100 år sedan det första fallet av spanska sjukan registrerades.

Det är en tid som inte är långt borta. Spanska sjukan beskrivs i en bok av Laura Spinney: »Pale Rider: The Spanish flu of 1918 and how it changed the world«, PublicAffair; 2017, 352 sidor. Spinney beskriver pedagogiskt bakgrunden till epidemier och att sjukdomar ända in på 1900-talet av de flesta människor betraktats som ett straff från gud(arna).

Influensans väsen var länge okänt. Spanska sjukan kom i en tid när forskarna Koch och Pasteur nyligen upptäckt bakterierna. Att många med spanska sjukan dessutom visade upp bakterier i lungorna när de obducerades gjorde att läkarna länge trodde att sjukdomen spreds som en bakterie. I själva verket var bakterieinfektionerna sekundära till viruset. Den vanligast förekommande bakterien var »Pfeiffers bakterie«, senare döpt till Hemophilus influenzae.

De flesta som drabbas av influensa får ont i halsen, feber, ont i kroppen och huvudvärk. Men med spanska sjukan var det annorlunda – sjukdomen stannade inte vid lättare symptom, utan patienterna fick frossa, och snart mörka fläckar på kinderna. På ett par timmar eller dagar spred sig fläckarna och patienterna blev mörka i ansiktet – så till den grad att de amerikanska arméläkarna hävdade att man inte kunde se någon skillnad mellan vita och svarta! Och det var just en amerikansk soldat som fått utgöra det officiella startskottet på spanska sjukan. Albert Gill vid en militärförläggning i Kansas insjuknade den 4 mars, 1918. Med amerikanska militärer spred sig sjukdomen till Europa, ned i trånga skyttegravar. I och med separatfreden mellan Tyskland och Ryssland, frigavs ett stort antal ryska soldater som, flera av dem smittade, vandrade hem till Ryssland och förde smittan vidare österut.

Till skillnad från många epidemier som framförallt drabbar unga och gamla drabbades även unga vuxna hårt, och särskilt gravida kvinnor. Risken för missfall ökade (precis som under svininfluensan som var ett influensa-virus av samma typ som spanska sjukan). Medelåldern för de som dog i spanska sjukan var hög, 28 år. Det har spekulerats mycket i varför sjukdomen hade en åldersmässigt W-insjuknande (barn, unga vuxna samt gamla). En möjlighet är att medelålders och yngre äldre i viss mån exponerats för den föregående svåra epidemin 1890, men att personer under 28 år inte fått något skydd från den infektionen. De flesta influensor leder bara till att några promille av de smittade dör, men för spanska sjukan avled flera procent av de smittade. Ett skäl till den höga dödligheten kan ha varit att viruset förändrades i en mer dödlig riktning i skyttegravarna på västfronten. När ett vanligt virus behöver en levande värd (människa) för att kunna spridas till nästa person, var det »onödigt« för spanska sjukan. I överbefolkade skyttegravar, eller i storstäder, kunde viruset döda sin värd men ändå med visshet spridas vidare!

I dag kallas sjukdomen spanska sjukan. Det var inte på förhand givet. Det enda som förenade sjukdomens olika namn var att man gärna skyllde på andra som sjukdomens ursprung. I Senegal kallades sjukdomen för »brasilianska sjukan«, i Brasilien för »tyska sjukan«, i Polen för »bolsjevik-sjukan« och i Persien för »brittiska sjukan«. Men begreppet »spanska sjukan« fick fäste på den europeiska kontinenten. Skälet var att pressen i krigsdrabbade Frankrike, Tyskland och Italien var hårt styrd av censuren. För att inte demoralisera den egna befolkningen förbjöds tidningar att skriva om epidemin. I Spanien som var neutralt skrev däremot pressen om alla som insjuknat och övriga Europa fick därför intrycket att sjukdomen kom från Spanien. Men hela världen var drabbad. De enda områden som klarade sig var St Helena, Antarktis, en ö utanför Amazonasflodens mynning (Marajó) samt Australien.

Botemedel saknades och det var oklart hur sjukdomen skulle kunna förhindras. På sina håll upprättade man karantäner. I Japan införde man munskydd. På flera håll övervägde myndigheterna att stänga skolor men på flera håll avstod man också med motiveringen att barn sannolikt löpte mindre risk att smittas i skolan än i överbefolkade trånga lägenheter, att skolan kunde förse dem med mat (för att förhindra malnutrition), och att skolbarnen kunde fungera som viktiga budbärare av information hem till föräldrarna. Detta gällde inte minst i USA där all information utformades på engelska men en stor del av den nyanlända befolkningen inte talade engelska (barnen fick översätta).

Ett stort antal mediciner prövades i behandlingen av spanska sjukan. Alla var verkningslösa och i efterhand kan mycket väl överdriven användning av aspirin och kinin ha lett till förgiftning. Andra medel som prövades var kvicksilver och arsenik (läkare hade noterat att i åtminstone ett fall hade gruvarbetare i kvicksilvergruvor klarat sig bättre från spanska sjukan än andra, och patienter med syfilis fick eventuellt mindre influensa vilket hänfördes till deras kvicksilverbehandling).  Ytterligare andra tog till kända droger som alkohol och tobak. Den framtida arkitekten Le Corbusier ska under en våg av spanska sjukan i Paris ha stängt in sig på ett hotellrum med ett stort förråd av cigarrer och cognac (och överlevt!).

Under hotet om död, uppstod också extrema försök att undkomma sjukdomen. I den ryska staden Odessa, med en av Europas största judiska befolkningar, genomfördes flera »svarta bröllop«. En extremt fattig judisk man respektive judisk kvinna (ofta var de två tiggare) tvingades att gifta sig på en kyrkogård samtidigt som man överöste dem med gåvor. Sedvänjan fördömdes av vissa men godkändes av rabbinerna i Odessa. Tyvärr bidrog dock inte de svarta bröllopen till att stävja influensan… Odessa var för övrigt en av de hårdast drabbade städerna i Europa, och kanske förklarar det varför staden blev ett centrum för att övervaka sjukdomen och föra statistik.

Forskningen om spanska sjukan var intensiv och inte sällan använde läkarna sig själva som experimentdjur! Mest känd är kanske forskaren Dujarril, som i ett försök att visa att smittan inte var en bakterie, filtrerade blod från en patient och sedan sprutade in det i sig själv. Han insjuknade i influensa, men överlevde. Efter detta tog han slem från sjuka patienter och penslade sitt eget svalg med. När han inte insjuknade drog han slutsatsen att sjukdomen spreds av något mycket litet, och att när man väl haft sjukdomen så var man immun. Intressant nog sprids ju inte influensa via blod utan via luftsmitta så troligen fick Dujarril smittan när han träffade sjuka patienter men slutsatserna han drog var ändå riktiga!

Många med spanska sjukan fick komplikationer. Bland de mest påtagliga var de psykiatriska följderna. De som insjuknat drabbades av ångest, trötthet och melankoli. En undersökning i Norge 1872–1929 visade att från 1919 och framåt ökade antalet intagna på norska mentalsjukhus sexfaldigt! Många drabbade också av kronisk trötthet. I Tanzania noterades att hela byar av invånare drabbades av extrem trötthet, så pass att de inte orkade så. En del av dessa patienter sades ha »encephalitis letargica«. Människor somnade plötsligt, under pågående aktivitet. Flera utvecklade också ett Parkinson-liknande tillstånd. Däribland min egen farfars bror, som precis som undertecknad hette Jonas i förnamn, och dog ett par år efter spanska sjukan. Andra fick en för tidig demens. Intressant nog vaknade flera av dessa patienter upp ur sin demens 5–10 år efter att de insjuknat, och man talade om post-influensa reversibel schizofreni. Likheterna med dagens narkolepsi är slående.

Spanska sjukan fick stora konsekvenser på samhället i stort. Av naturliga skäl hade försäkringsbolagen världen över dåliga tider. En som fick ut en stor summa pengar var hustrun till en tysk invandrare i USA som dog. För pengarna köpte släkten fastigheter och sonsonen, Donald Trump är idag USAs president!

Förde epidemin något gott med sig? Ja, faktiskt. Myndigheterna förstod att man inte kunde ha stora grupper utan sjukvård, om inte annat för att fattiga förde vidare smittan till de rika, och alla drabbades. I flera länder blev därför spanska sjukan startskottet för införandet av allmän sjukvård.