Lättare för studenter att återge fakta än att dra egna slutsatser

Universitetskanslersämbetets pågående utvärdering av de medicinska utbildningarna syftar till kvalitetssäkring genom granskning av självständiga arbeten för att se om examensmålen nås. Men vem granskar studenternas medicinska kunskaper, som är nödvändiga för att nå en god klinisk kompetens?

Goda grundläggande kunskaper i ämnen som anatomi, fysiologi och farmakologi är en förutsättning för att förstå komplexa sammanhang, oavsett verksamhetsområde. Utan dessa utvecklas inte förmågan att ta till sig och värdera ny kunskap. Som lärare inom farmakologi och högskolepedagogik har vi genom åren sett behovet av förbättring av utbildningarna för att uppnå detta.

Ämnet farmakologi innefattar farmakodynamik (vad läkemedlet gör med kroppen) och farmakokinetik (vad kroppen gör med läkemedlet). I grundutbildningen stöter studenterna ofta på problem då det gäller djupare insikt i ämnet. För att kunna tolka variabilitet i läkemedelssvar krävs det att kemiskt, fysiologiskt och matematiskt tänkande integreras. Eftersom olika yrkeskategorier inom hälso- och sjukvården har olika kompetenser är farmakologisk kunskap och kommunikativ förmåga avgörande för att undvika risken för felaktig läkemedelsanvändning. I samtalet med patienten är dessa förmågor centrala för att säkerställa att patienten förstår hur läkemedlet ska användas. En undervisning som beaktar lärandeprocessens speciella problem, bl a inom farmakologi, främjar på lång sikt hälsa, säkerhet, etik och ekonomi.

För att belysa och förstå denna problematik har vi genomfört en empirisk hypotesgenererande studie. Vi har studerat hur studenter tillämpar kunskaper inom ämnet farmakologi och hur de kommunicerar denna kunskap till patienten. Sammanlagt tolv studenter rekryterades från två universitet vilka representerar olika pedagogiska system; ett med huvudsakligen traditionell undervisning samt ett med huvudsakligen problembaserat lärande. Deltagarna var alla nyutexaminerade från läkarutbildning, sjuksköterskeutbildning respektive distriktssköterskeutbildning; två studenter från varje yrkeskategori per universitet inkluderades.

Studenterna fick två skriftliga kliniska problem att lösa med Fass som enda tillåtna hjälpmedel. Fallens konstruktion förutsatte baskunskaper i farmakologi, vilket inkluderar förståelse av farmakologisk text och dess tillämpning i en klinisk situation. Efter 30 minuters reflekterande över problemen djupintervjuades varje student om hur hon/han resonerade kring farmakodynamik, farmakokinetik och läkemedelsinteraktioner för respektive fall. Intervjuerna transkriberades, och meningsbärande enheter identifierades. Kvaliteten på de meningsbärande enheterna poängsattes därefter i en skala från 1 till 10. Reproducerande svar gav 1–4 poäng, dvs studenten återgav fakta från källa (1–2 p) eller återgav memorerade fakta (3–4 p). Att använda sin kunskap till att förklara gav 6–10 poäng, att använda kunskap för att förstå situationen gav 5–6 poäng, att använda kunskap för att kunna förändra renderade 7–8 poäng, och, slutligen, att kombinera fakta och förståelse från flera områden och dra egna formulerade slutsatser om förändringsåtgärder belönades med 9–10 poäng. De meningsbärande enheterna bedömdes och poängsattes av två författare (GT och MR) oberoende av varandra och tillika blindade för intervjuobjektens yrkeskategorier. Mycket hög samstämmighet i bedömningarna förelåg, och där det fanns avvikelser uppnåddes lätt konsensus.

Några preliminära slutsatser av studien är att studenterna uppvisade bristande grundläggande kunskaper och förmåga att tillämpa farmakologiska begrepp i en klinisk situation. Vi fann att: kvaliteten på studenternas svar främst var reproducerande, dvs knappt över 4 poäng; förmågan att se problemet i sin helhet och kommunicera detta i intervjusituationen var otillfredsställande; studenternas förmåga att resonera kring kinetik tycktes bristfällig, medan de gav fler påståenden med högre kvalitet avseende dynamik (Figur 1). Utfallet mellan olika studentkategorier bedömdes spegla farmakologiundervisningens omfattning i de olika programmen.

Utifrån vår studie föreslår vi att vi i högre grad än i dag skapar sådana förutsättningar att studenter tillägnar sig kunskaper, färdigheter och förhållningssätt i ämnen som anatomi, fysiologi och farmakologi. Centrala begrepp inom basvetenskaper behöver problematiseras och integreras i kliniska sammanhang. Vi behöver också säkerställa progression och ge kontinuerlig återkoppling till medicinska baskunskaper under studietiden inom både teori och praktik. Ämnesdidaktisk forskning, dvs forskning om undervisning och lärande inom olika ämnesområden, kan ge vägledning i denna utveckling. Befintlig kunskap bör tas tillvara och nya studier initieras. Vidare bör kommande kvalitetsgranskningar prioritera utvärdering av klinisk kompetens innefattande basvetenskap.