Kaj Eman, 46 år, ST-läkare i kirurgi på Arvika sjukhus:
»Min väg till läkaryrket och Sverige är lång. Jag växte upp på landsbygden i Thailand nära gränsen till Kambodja i en familj med 13 barn. Vi var fattiga, men mina föräldrar har alltid trott på utbildning och uppmuntrat oss att gå i skolan.
Kärleken tog mig till Sverige – jag lärde känna en svensk man som frågade om jag ville komma hit. 1999 flyttade jag till honom i Kopparberg. Men efter ett år dog min sambo. Han hade tarmvred och läkaren på vårdcentralen skickade hem honom med lavemang.
De var väldigt jobbigt efteråt, och jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag åka hem?
Jag hade haft en tanke om att bli läkare redan som barn, men vi var tyvärr för fattiga för att ha råd med utbildningen. Jag läste upp mina gymnasiebetyg i Sverige och kom in på läkarlinjen i Göteborg. Läkarutbildningen var tuff för mig, kan jag erkänna. De två första åren var väldigt svåra på grund av språket.
Jag blev tipsad om att jag skulle kunna göra AT i Arvika. Jag sökte tre gånger men fick höra att jag pratade för dålig svenska. Jag fick vänta 18 månader, jobbade som underläkare på sjukhuset och blev till och med lovad ST innan jag fick göra AT!
Min tid som underläkare och AT-läkare i Arvika var rörig. Jag fick ingen introduktion eller handledning. Det var en attityd på sjukhuset att ’detta är ingen skolbänk, du är här för att jobba’.
Nu är jag ST-läkare på kirurgkliniken sedan två och ett halvt år, AT-studierektor och biträdande ST-studierektor i kirurgi.
Det är viktigt att bryta traditioner. Många erfarna läkare har själva kämpat hårt och gått igenom svårigheter som underläkare, men låter ändå de nya gå igenom samma sak. Jag förstår inte det. För min del är det så solklart att man måste ha bra handledning och introduktion.
Vi införde bland annat en introduktionsvecka för underläkarna och AT-läkarna på Arvika sjukhus och onsdagsföreläsningar. Men jag har hela tiden mött motstånd, folk har frågat: ’Varför ska de ha introduktion och onsdagsföreläsningar? De har ju redan läst hela läkarutbildningen.’ Som studierektor är du inte chef och har inte så mycket makt att förändra. Du kan bara ge råd. Jag försöker förklara: ’Det blir lättare för dig också om underläkarna gör rätt från början, vet vad de ska göra och vem de ska kontakta. Då slipper vi onödiga problem och underläkarna blir lugnare.’
Jag handleder själv ganska många. Sex läkare just nu, fyra AT-läkare och två legitimerade underläkare. Vi har tyvärr ingen särskild tid avsatt till handledning, jag har varit lite orolig för det. Men de säger att de är nöjda. Jag försöker hinna gå runt för att se hur det går för dem. Vi småpratar och träffas hela tiden och de får alltid ringa.
Handledning handlar om att ge feedback hela tiden. Jag är snäll som handledare men samtidigt ganska bestämd – rätt ska vara rätt. Jag är inte rädd för att säga till om någon gör fel, men tar alltid sådant enskilt. Om en AT-läkare gör något riktigt bra så säger jag det däremot gärna inför alla.
Jag tycker att vi är för rädda för att ge och ta negativ feedback i Sverige. Jag brukar påminna om att man gör det för att hjälpa en människa att förbättra sig, inte för att vara taskig.«
Läs även:
Britta Lödén: »Viktig uppgift att motivera och inspirera«
Pontus Vulkan: »Som handledare sätts ens egna kunskaper på prov«
