P-piller, kirurgi och gipsning ger hög risk för venös trombos hos kvinnor

Venös tromboembolism är en relativt vanlig åkomma med en incidens på 1 per 1 000 individer och år [1]. Venös tromboembolism förekommer lika ofta hos båda könen, men i de yngre åldersgrupperna är åkomman mest vanlig hos kvinnor. Detta har förklarats med att kvinnor i dessa åldrar exponeras för höga östrogenkoncentrationer i samband med graviditet, användning av kombinerade p-piller och hormonbehandling för klimakteriebesvär [2]. Östrogenets trombotiska effekt är välkänd, och det har publicerats ett stort antal vetenskapliga arbeten som har visat på ökade risker för venös tromboembolism i samband med exponering för p-piller [3]. 

Den ökade risken för venös tromboembolism i samband med kirurgi, speciellt ortopedisk kirurgi, är också välkänd; sedan många år rekommenderas trombosprofylax till riskpatienter i samband med kirurgiska ingrepp [1]. Trots riktlinjer för profylaktisk behandling av venös tromboembolism, har det från flera håll rapporterats om dålig följsamhet [4, 5]. Vid många sjukhus rekommenderas också att p-piller och hormonbehandling för klimakteriebesvär seponeras inför elektiva operationer [6]. 

Även genetiska faktorer som förekomst av faktor V Leiden- och protrombinmutation kan påverka risken för venös tromboembolism. Detta gäller också livsstilsfaktorer som rökning, övervikt och motionsvanor [7]. 

De många potentiella riskfaktorerna gör det svårt att bedöma vilka patienter som tillhör en riskgrupp och som därför bör få trombosprofylax i samband med operation eller långvarig immobilisering. Syftet med den aktuella studien var att beräkna relativa risker i samband med exponering för ett flertal kända riskfaktorer för venös tromboembolism hos en population av yngre och medelålders kvinnor. Syftet var dessutom att kartlägga omfattningen av profylaktisk behandling med lågmolekylärt heparin i samband med operation och gipsning.

Material och metoder

Thromboembolism hormone study, TEHS, är en nationell fall–kontrollstudie som genomfördes 2003–2009 [8, 9]. I studien inkluderades som fall kvinnor mellan 18 och 64 år med venös förstagångstrombos. Fallen rekryterades från 43 sjukhus, och för deltagande i studien krävdes objektivt verifierad djup ventrombos i benet eller bäckenet eller lungemboli samt påbörjad antikoagulationsbehandling. Som kontroller valdes från befolkningsregistret ett åldersmatchat urval av kvinnor utan venös tromboembolisk sjukdom. 

Information om förvärvade riskfaktorer för venös tromboembolism inhämtades genom telefonintervju med studiedeltagarna och information om genetiska riskfaktorer genom DNA-analyser av blodprov. Kvinnor som tidigare haft trombos, var eller hade varit gravida de senaste 3 månaderna före trombosdiagnosen eller hade en aktuell malign sjukdom inkluderades inte. Kvinnor som tidigare haft en malign sjukdom inkluderades endast om de varit fria från cancersjukdom och behandling i minst 5 år före insjuknandet i trombos. Totalt tillfrågades 1 630 fall och 2 305 kontroller om deltagande i TEHS (Figur 1).

Studiedeltagarna intervjuades per telefon med hjälp av
ett standardiserat frågeformulär. För fallen utfördes intervjuerna inom 90 dagar från diagnos. Intervjun innehöll frågor om exponering för potentiella riskfaktorer för venös tromboembolism som sängläge, kirurgi, gipsning, mindre trauma, hormonella preventivmedel eller hormonterapi vid klimakteriebesvär, rökning och motion under de sista 3 månaderna före indexdatum. Indexdatum var tidpunkten för diagnos för fallen och datum för telefonintervjun för kontrollerna. 

Deltagare med sängläge mer än 1 dag klassificerades som sängbundna. Kirurgi innefattade alla typer av kirurgiska ingrepp. I gipsning ingick gipsning av övre och/eller nedre extremiteterna. Kvinnor som rapporterade både kirurgi och gipsning kategoriserades i gruppen »kirurgi och gipsning«. Mindre trauma definierades som en skada som inte hade krävt operation eller gipsning. 

Hormonella preventivmedel indelades i kombinerade preparat och preparat med enbart gestagen. I hormonterapi vid klimakteriebesvär ingick östrogen enbart och kombinerad behandling med östrogen och gestagen. 

Kvinnorna klassificerades som rökare eller icke-rökare. Fysisk aktivitet indelades i ingen motion, lätt motion (promenad eller cykling 1–3 gånger/vecka), medelintensiv träning (löpning eller gympa i minst 20 minuter 1–3 gånger/vecka) och intensiv träning (löpning eller gympa i minst 20 minuter >3 gånger/vecka). Kroppsmassseindex (BMI) indelades i undervikt (<18,5 kg/m²), normal vikt (≥18,5 kg/m² och <25 kg/m²), övervikt (≥25 kg/m² och <30 kg/m²) och fetma (≥30 kg/m²). 

De som angav att de hade opererats eller varit gipsade inom 3 månader före indexdatum frågades om de hade erhållit blodförtunnande medel i samband med operationen/gipsningen. De kvinnor som bekräftade detta fick svara på hur länge de hade behandlats.

Alla deltagare ombads att lämna blodprov för genetisk analys av faktor V Leiden och protrombin G20210A [10]. 

Exponering för riskfaktorer hos fall och kontroller analyserades med hjälp av logistisk regression, och risker presenteras som oddskvoter med 95 procents konfidensintervall. Varje exponering justerades för exponering för övriga riskfaktorer. Antal och andel som erhöll trombosprofylax i relation till operation och gipsning samt behandlingslängd i dagar redovisas. 

Operationer indelades efter anatomisk region i buk, torax–rygg, höft, genitalier, övre extremitet, undre extremitet och övriga. Gipsning indelades i gipsning av övre extremitet, undre extremitet och övriga eller oklara lokalisationer. 

De statistiska analyserna utfördes med hjälp av statistikprogrammet STATA 10.0. Studiedeltagarna lämnade informerat samtycke, och studien godkändes av de regionala etikkommittéerna. 

Resultat

Vi inkluderade 1 433 fall och 1 402 kontroller i analyserna (Figur 1). Kvinnornas medelålder var 46 år. Bland fallen hade 973 diagnostiserats med djup ventrombos, 432 med lungemboli och 28 med både djup ventrombos och lungemboli. I Tabell I visas prevalensen av de olika riskfaktorerna hos fall respektive kontroller och justerade oddskvoter. Tabell II beskriver användningen av lågmolekylärt heparin i samband med operation och gipsning. 

Livsstilsfaktorer. Övervikt och fetma var associerade med förhöjda risker för venös tromboembolism (oddskvot 1,7 respektive 3,3). Underviktiga kvinnor hade samma risk som normalviktiga. Medelintensiv och intensiv träning reducerade risken för venös tromboembolism (oddskvot 0,7 respektive 0,6). Kvinnor som inte utövade regelbunden motion samt rökare hade lätt förhöjd risk för venös tromboembolism (oddskvot 1,7 respektive 1,4).

Hormonbehandling och genetiska faktorer. Kvinnor som använde kombinerade p-piller hade hög risk för venös tromboembolism (oddskvot 8,3), medan användning av antikonception med enbart gestagen var utan riskökning. Kvinnor som behandlades med hormoner för klimakteriebesvär hade lätt förhöjd risk (oddskvot 2,4). 

Bärare av faktor V Leiden- eller protrombinmutation  hade förhöjda risker (oddskvot 3,7 respektive 2,1).

Immobilisering och lågmolekylärt heparin. Kvinnor som varit sängbundna eller utsatta för ett mindre trauma hade lätt förhöjd risk för venös tromboembolism (oddskvot 1,5). Ett kirurgiskt ingrepp var associerat med hög risk (oddskvot 8,6), medan gipsning innebar mycket förhöjd risk (oddskvot 20,8). Kombinationen kirurgi och gipsning innebar en ännu högre risk (oddskvot 52,2). En större andel av fallen än av kontrollerna hade fått lågmolekylärt heparin i samband med operation (50 procent vs 11 procent) eller gipsning (36 procent vs 8 procent). Av fallen som genomgick höftoperation hade 92 procent fått trombosprofylax, och motsvarande andel för dem som opererats och gipsats på undre extremiteten var 56 procent. Medelbehandlingstiden för fallen var 9 dagar, intervall 1–12 dagar. 

Diskussion

Studien bekräftade att såväl livsstilsfaktorer, ärftlighet, tillfört östrogen och trauma som immobilisering påverkar kvinnors risk att drabbas av venös tromboembolism. Livsstilsfaktorer som rökning och övervikt är ganska svaga riskfaktorer, ärftliga faktorer som faktor V Leiden och protrombinmutation har måttliga effekter, medan hormonell antikonception med östrogen samt kirurgi och gipsning innebär höga risker. Bland fallen hade bara 50 procent fått lågmolekylärt heparin i samband med operation. All information inhämtades direkt från studiedeltagarna, vilket kan vara både en styrka och en svaghet i studien.

Antikonception med enbart gestagen kan vara klok strategi

Vi fann en 8-faldigt förhöjd risk för venös tromboembolism associerad med användning av antikonception innehållande östrogen och gestagen. Riskestimatet är högre än riskerna, som har visats i majoriteten av de tidigare studierna med undantag för de senast rapporterade [3, 11, 12]. Många av de tidiga studierna hade inte möjlighet att kontrollera för viktiga förväxlingsfaktorer, vilket säkert kan förklara en del av skillnaden i resultaten. Det är i detta sammanhang viktigt att notera att riskestimaten för venös tromboembolism i samband med de andra exponeringarna stämmer väl med vad som har rapporterats tidigare [13-15]. 

De tidigare rapporterade riskestimaten av samma storleksordning för kombinerade p-piller och hormonterapi vid klimakteriebesvär förbryllar med tanke på de högre östrogendoserna i p-piller [3, 16, 17]. Det förefaller rimligare med en högre risk för venös tromboembolism när östrogen ges som preventivmedel, såsom resultaten i vår studie visar. 

Det finns bara ett fåtal studier som har studerat associationen mellan antikonception med gestagen enbart och risk för venös tromboembolism [11, 18]. Av de kvinnor som använde hormonell antikonception var det 43 procent (30 procent fall och 62 procent kontroller) som använde gestagen enbart, och vi fann ingen ökad risk för venös tromboembolism. Med tanke på att implantaten och mellan- och högdosprodukterna är lika effektiva som kombinerade p-piller, förefaller valet av gestagen antikonception vara en klok strategi för att undvika blodpropp. 

Trombosprofylax lika självklar vid gipsning som vid kirurgi

Risken för venös tromboembolism i samband med kirurgiskt ingrepp var ökad med en faktor på drygt 8. I samband med höftoperation hade 92 procent av fallen fått lågmolekylärt heparin. Ingen av kontrollerna hade genomgått höftoperation. Hos de höftopererade fallen var behandlingstiden i medeltal 9 dagar, vilket stämmer väl överens med de generella rekommendationerna på 5–7 dagar eller till dess patienten är mobiliserad. Den högre förekomsten av venös tromboembolism hos fallen än hos kontrollerna i samband med trombosprofylax beror sannolikt på flera och svårare riskfaktorer hos fallen. 

Den förhöjda risken för venös tromboembolism i samband med operation trots trombosprofylax har tidigare visats [19, 20]. Möjliga förklaringar till denna terapisvikt kan vara att doserna generellt är för låga och behandlingstiden för kort. Eftersom kirurgi i sig innebär en så pass hög risk för venös tromboembolism, bör den positiva effekten man uppnår vid utsättning av hormonbehandling i samband med ett ingrepp vara marginell, och effekten av utsättning bör utvärderas i framtida studier. 

Värdet av behandling med lågmolekylärt heparin vid gipsning har studerats i mindre omfattning än vid kirurgi, men det finns ett flertal randomiserade studier som visar på värdet av detta [21]. En riskökning på mer än 20 talar också för att trombosprofylax bör vara lika självklar vid gipsning som vid kirurgi. Anmärkningsvärt är att bara 56 procent av fallen med kombinerad operation och gipsning av undre extremiteten angav att de hade fått lågmolekylärt heparin. 

Konklusion

Endast ett fåtal studier har analyserat flera olika riskfaktorer för venös tromboembolism i en och samma population, vilket har gjort det svårt att få en samlad uppfattning av de olika faktorernas betydelse. Vi kunde i denna studie visa att gipsning, kirurgi och antikonception med östrogen och gestagen är mycket starka riskfaktorer, medan livsstilsfaktorer och förekomst av faktor V Leiden- eller protrombinmutation har svaga till måttliga effekter. Resultaten talar för att rekommendationerna för trombosprofylax i samband med operation och gipsning är otillräckliga och bör ses över samt att rena gestagenprodukter från blodproppssynpunkt är ett säkert alternativ till kombinerad hormonell antikonception.