Byta doktor ingen rättighet

Efter att ha fått in allt fler fall där patienter diskriminerat vårdpersonal insåg Eivor Blomqvist, sekreterare i Etikrådet i Region Jönköpings län, att det fanns en osäkerhet kring vad man som vårdpersonal får göra och säga när en patient kräver att få – eller slippa – en viss medarbetare utifrån till exempel kön eller etnicitet.

Ett av de mest hårresande fallen var kanske patienten som vägrade låta en biomedicinsk analytiker ta ett blodprov – bara för att hen var mörkhyad. Men det handlade också om att patienter i exempelvis kvinnosjukvården vägrat att låta sig undersökas av en manlig läkare.

Enligt de riktlinjer som regionen för snart två år sedan blev först i landet med är det dock viktigt att säga ifrån rejält när en patient går över gränsen.

– Juridiskt sett är det väldigt tydligt. En patient får självklart ha önskemål – men den som vägrar att bli behandlad av en viss medarbetare anses tacka nej till erbjuden vård, säger Eivor Blomqvist och fortsätter:

– I dag har vården ett starkt fokus på patientens självbestämmande och rätt till delaktighet. Att neka en patent vård eller rentav avvisa någon är ovant och problematiskt för många som jobbar i vården, men ibland måste man tydligt markera att det finns en gräns.

Flera landsting har följt Jönköpings exempel. Hittills har åtminstone Halland, Östergötland och Värmland infört riktlinjer på området. Och på andra håll – till exempel på Sahlgrenska universitetssjukhuset – ligger man i startgroparna för att göra det.

Hur vanligt det är att vårdpersonal utsätts för kränkande och diskriminerande behandling från patienter är det dock ingen som riktigt vet i dag. Något enhetligt sätt att registrera det finns nämligen inte. Och enligt den rundringning som Läkartidningen gjort till företrädare för några landsting och regioner är det antagligen inte ovanligt att läkare och annan personal väljer att se mellan fingrarna när det gäller den här typen av situationer.

Ulrica Swartling, ordförande i Etikrådet i Region Östergötland, anser att det är viktigt att inom en snar framtid se över om den här typen av händelser ska registreras på ett enhetligt sätt och i så fall var, och hur de ska definieras eller kategoriseras.

– En fråga som vi får från verksamheterna nu är hur diskriminering och hot ska registreras. Det verkar som om de flesta sköter det väldigt olika. En del gör en avvikelserapport, en del gör något annat – men de allra flesta ser mellan fingrarna, säger hon.

Eivor Blomqvist håller med.

– Det låter klokt att göra det på ett enhetligt sätt och att göra det i vårt avvikelsehanteringssystem. Nu spekulerar vi bara kring omfattningen, men detta vore ett sätt att mäta och följa utvecklingen, säger hon.

Rolf Ahlzén, läkare inom psykiatrin som sedan många år sitter i Etikkommittén i Värmland, har dock svårt att tro att ett registreringssystem skulle fånga upp särskilt mycket.

– Om man väljer att ge efter så vill man nog helst att det hela ska passera i det tysta, säger han och tillägger att han tror att det finns en djup osäkerhet kring om man får stå upp för »sjukvårdens värdegrund« i relation till religiösa och kulturella föreställningar. Riktlinjerna som Värmland har infört ser han som en grund att ta avstamp från.

– Sedan får man, som vanligt när det gäller regler, kanske ibland göra avsteg i väldigt speciella situationer, säger Rolf Ahlzén.

Läs också:

Överläkare: »Underlättar att vi har fått skriftliga riktlinjer«