Sjukvårdsfrågor bedöms bli det viktigaste området i valrörelsen – en tid då politikens inneboende motsättningar skärps. Nyanser och resonemang byts ut mot slagkraftiga påståenden. För att märkas i den sociala mediefloden formuleras dessa gärna brett och med negativ vinkel.
Det är då det börjar gå snett. Vi hör ord som kris, haveri, katastrof och permanent kris (!), samt krav på allehanda kommissioner för dessa tillstånd. Vi ser och hör företrädare för politiska partier och vissa fackföreningar snarast tävla om att ge den mörkaste bilden av landets sjukvård, som inte anses klara ens en mycket liten påfrestning utöver det dagliga. Att döma av många uttalanden står vi inför ett snart och totalt sammanbrott, om det inte redan har skett.
Men hur kommer det sig då att överlevnad för i stort sett samtliga sjukdomar och tillstånd fortsätter att öka, år efter år? Att mått på livskvalitet fortsätter att stiga, år efter år? Att de samlade sjukvårdsinsatserna vid bussolyckan i Sveg eller på Drottninggatan fungerade så bra? Eller att mässlingsutbrottet vid jul/nyår kunde begränsas så snabbt, trots att det bröt ut vid sämsta tänkbara tid?
Det värsta som kan hända? Det vore att anställda i svensk sjukvård identifierar sig med bilden av hur dålig vård de ger. Om sjukvården faktiskt blev så dålig som den i dag utpekas vara skulle ord som haveri, kris och katastrof kunna användas. Men inte förrän då. Och inte i dag.
