Avhandling. Diabetes mellitus typ 2 ökar risken för kardiovaskulära komplikationer. Det är inte helt klarlagt vilka patienter som har högst risk, och studier av biokemiska riskmarkörer är därför av intresse. Att motivera patienten till läkemedelsbehandling och ändring av livsstil kan vara svårt, och patientens och läkarens tankar kring risk kan skilja sig åt.
Syftet med denna avhandling var att undersöka sambandet mellan biomarkörer och mikro- och makrovaskulära komplikationer samt förändring av blodsocker, blodtryck och BMI hos nydiagnostiserade patienter med typ 2-diabetes för att upptäcka patienter med hög risk för kardiovaskulära komplikationer. Biomarkören C-peptid, som används för att bedöma insulinproduktion, och copeptin, ett surrogat för det svårmätbara antidiuretiska hormonet, studerades. Dessutom undersöktes patientens tankar kring diabetessjukdomen, behandlingen och komplikationsrisken.
I studierna av biomarkörer ingick patienter från Skaraborgs diabetesregister diagnostiserade 1996–1998. Data om komplikationer erhölls från Socialstyrelsens register och kliniska data från vårdcentraler och sjukhus.
Patienter som vid diagnos hade höga nivåer av C-peptid hade en högre risk att dö i förtid (riskkvot 1,52; 95 procents konfidensintervall [95KI] 1,11–2,07), och patienter med en ökning av copeptin hade en ökad risk för att utveckla kronisk njursjukdom (oddskvot 1,78; 95KI 1,01–3,16). Att vara rökare och ha högt BMI var associerat med svårighet att sänka blodsocker jämfört med att vara icke-rökare och ha lägre BMI.
I en delstudie gjordes tio intervjuer med patienter med typ 2-diabetes vid en vårdcentral i södra Sverige som fått diagnosen under de senaste åren. De flesta intervjupersoner såg inte diagnosen som något stort och brydde sig inte speciellt mycket. Medan tablettbehandlingen var accepterad ansågs insulin som ett stort hot. Framtidsoro kom bara fram vid frågor om det och handlade då mest om praktiska vardagsproblem, till exempel att inte kunna läsa eller köra bil längre. Intresset för att veta om risken för komplikationer varierade starkt mellan att vilja och att absolut inte vilja veta om det.
Avhandlingen visar att C-peptid och copeptin är potentiella biomarkörer som vid diagnos kan underlätta upptäckt av patienter med ökad risk för komplikationer. Studier av intensivbehandling av patienter med höga biomarkörnivåer vore nästa steg för att undersöka om det går att förhindra eller skjuta upp komplikationer hos dessa. Rökare och patienter med högt BMI borde också få intensivare livsstilsrådgivning. Patienter med nylig diabetesdiagnos kan ha tankar om problem i vardagen som behöver uppmärksammas för att underlätta läkar–patientkommunikationen.
