Varför blev du läkare? Det är en fråga jag haft anledning att ställa till många duktiga personer sedan jag tillträdde som finanslandstingsråd och därmed ytterst ansvarig för sjukvården inom Stockholms läns landsting.
Svaren varierar förstås, men har ett gemensamt tema: att hjälpa andra människor genom att göra sitt jobb dag för dag, men också genom att bryta ny mark med nya metoder och bota tidigare dödliga sjukdomar genom målmedveten klinisk forskning.
Hittills är det ingen som har svarat att hon eller han har gjort yrkesvalet utifrån en längtan efter att få ägna en betydande del av arbetstiden åt administration. Ändå är det tyvärr ofta så vardagen ser ut för många läkare. Och utvecklingen går åt fel håll. Som regeringens vårdutredare Göran Stiernstedt konstaterade i sin slutrapport 2016 tillför staten ständigt nya administrativa krav på läkare och annan vårdpersonal – utan att befintliga krav tas bort. Resultatet är administrativt dubbelarbete.
För att klara de stora utmaningar vi har inom svensk sjukvård behöver vi frigöra resurser för den faktiska vården. Vi bör i varje läge ställa oss frågan vilken styrning som verkligen behövs och i vilka fall vi kan lämna till professionen att utforma verksamheten utifrån gällande lagstiftning och övergripande målsättningar.
Jag kommer därför att inleda en dialog med Stockholms läkarförening om vilken politiskt bestämd byråkrati de skulle vilja bli av med, utifrån att den inte tillför något utöver gällande lagkrav eller konkret patientnytta. Finns det förenklingar vi kan göra på landstingsnivå ska vi försöka åstadkomma dessa skyndsamt. Är det nationella regleringar som kan tas bort eller förenklas ska vi driva det vidare mot regering och riksdag.
Inför valet i höst finns en grundläggande skiljelinje mellan dem av oss som vill öka professionens inflytande över vården och dem som i stället vill utöka den politiska detaljstyrningen.
Min uppfattning är att den grundläggande sjukvårdspolitiska uppgiften är att se till att vårdens medarbetare och ledare har de verktyg och det utrymme som behövs för att möta de målsättningar som sätts upp. I grunden behöver fler beslut avgöras i sjukhuset och färre i landstingshuset. När politiker vill leka doktor riskerar vi inte bara att försvåra för dem som arbetar i vården att göra sitt jobb utan ytterst även patientsäkerheten.
På Karolinska universitetssjukhuset i Solna har introduktionen av nya arbetssätt – beslutade inom sjukhuset och inte av politiker – gjort att resultaten i hjärtinfarktvården förbättrats snabbt. Verksamheten rankas nu som en av de bästa i Sverige och världen.
Socialdemokraterna tycker att detta är fel väg att gå. I syfte att vinna poäng i debatten om Nya Karolinska menar oppositionslandstingsrådet Erika Ullberg (S) att sjukhuset bör gå tillbaka till hur man arbetade tidigare. Jag vänder mig starkt mot sådan politisk klåfingrighet.
Jag är ekonom med ett par decenniers erfarenhet av att leda stora offentligägda organisationer. Erika Ullberg har en bakgrund som politisk sekreterare, ledarskribent och kommunikatör. Ingen av oss är därmed expert på hur avancerad hjärtsjukvård – eller annan sjukvård – ska organiseras och bedrivas. Därför ska vi inte lägga oss i detaljer, utan fokusera på den övergripande politiska styrningen och ställa tydliga krav på att uppsatta mål ska uppfyllas.
För min del är en av de viktigaste åtgärderna för att förbättra vården att stärka det nära ledarskapet på alla nivåer, vilket innebär att lämna utrymme för att organisera sjukvården lokalt. Beslutsfattandet inom svensk sjukvård behöver decentraliseras. Professionen behöver involveras mer i utformningen av vården, inte mindre. Schemaläggning av läkare ska avgöras av behoven inom varje verksamhet – med fokus på att läkare ska få ägna mer av sin tid åt att vara just läkare. Vårdkvalitet kan inte kommenderas fram, utan följer av att ge ordentligt med utrymme för gedigen sakkunskap.
