Jag blir efter en kort stund varse om hur tråkig jag låter. Dessvärre är det ingen ovanlig situation, tvärtom så talar jag i min normala samtalston i mottagningsrummet. Vad som är ovanligt, och skapar en ovälkommen kontrast, är tolken. Jag spelar på en sträng med två fingrar och förmedlar förvisso den information som krävs, men tolken, som borde fungera som ett relä, är i stället en förstärkare. Han broderar, svävar ut som en jazzmusiker. Det är högst oklart, i alla fall för mig, just precis vad det är som förstärks, men förstärks görs det alla gånger. På vad jag uppfattar som en rak fråga från patienten svarar jag helt enkelt »nej«. Tolken rynkar på de buskiga ögonbrynen, ser lite missnöjd ut och börjar översätta. Mina kunskaper i Farsi är inte grundläggande, utan obefintliga, men jag har ändå svårt att föreställa mig att ordet »nej« kan ta en halv minut att förmedla. Rollerna tycks ha ändrats i rummet och sufflören har tagit sig ut på scenen.

Alla läkare har varit med om situationen då de informerat patienter noga för att bara någon dag senare få frågor om precis samma sak igen. Ofta får jag läkarsamtal återberättade från vänner och är övertygad om att de orden som läkaren uttalade inte är desamma som patienten uppfattade. Helt oavsett om det fanns en tolk i rummet eller ej. Det har dels att göra med den asymmetriska fördelningen av kunskap. Läkaren är den som kommer med svaren, som patienten sätter sin tillit till – i alla fall i den bästa av världar. Det är inte ett jämbördigt förhållande och verkligheten är relativ till ens perspektiv. Dels har det nog att göra med de olika sinnesstämningarna som läkaren och patienten befinner sig i. Läkaren förmedlar neutral information som för patienten är allt annat än neutral, utan högst personlig och ofta emotionell.

»Jag tror att jag kanske tar hallonen i stället«, säger kvinnan framför mig till expediten. I sin hand håller hon en liten ask med blåbär, men i den lilla kiosken ser hon nu de färska hallonen och har ändrat sig. Expediten tittar på henne med frågande blick. Kvinnan säger igen »jo, jag tror att jag hellre vill ha hallon, i stället för blåbären« och räcker för säkerhets skull fram asken. Expediten svarar, oförstående och på bruten svenska: »Båda är bra, du bestämmer?«  Kunden inser inte hur mycket osäkerhet hon har lagt in i sin mening, allt för att verka artig och inte för direkt. För kvinnan i kassan är det lika svårt att höra att kundens »tror« och »kanske« inte alls är uttryck för tvekan, utan bara garnityr.

Vårdens språk är kanske inte så mycket krångligt som just vagt och fullt av eufemismer. När vi ber en överviktig patient att tänka på sin vikt är det säkerligen något som han eller hon redan gör, och vår uppmaning ger inte någon vidare vägledning. Vad betyder egentligen »att sköta magen« och hur ska någon kunna svara ja eller nej på den frågan?

Tolken tycks i alla fall vara mycket nöjd med sin insats när han lämnar mitt mottagningsrum och jag har skrivit på det obligatoriska lilla kvittot. Han har inte bara fungerat som översättare utan övervunnit en kulturell barriär, skyddat den bleke doktorn och samtidigt hjälpt sin landsman.  Saker går ju oftast förlorade i översättningar, men kanske finns det även något att vinna på att en tredje part tolkar vad som faktiskt sägs?  Som en sann diplomat har han tjänat parterna och nått fram till en överenskommelse som båda är nöjda med. Även om det är långt ifrån självklart att det är samma saker som vi ­är nöjda med. Patienten verkar dock glad när hon går nedför korridoren, men gladast är nog tolken.