Den unga kvinnan kliver rakt in i det lilla rummet och sätter sig på golvet. Hon pratar ideligen. Hennes kläder är något smutsiga men av samma slag som lokalbefolkningens kvinnor har i övrigt – lager på lager av färggranna tygstycken virade om kroppen. Över huvudet har hon en sjal som täcker allt utom ansiktet. På fötterna bär hon utslitna tofflor. Mamma som är med sätter sig på stolen bredvid det lilla skrivbordet. Hon är likadant klädd och ser lidande ut. Hon säger att »nu har det börjat igen«. Sjuksköterska Gertrud tar ner patientens journal från bokhyllan som täcker hela väggen bakom patienten. Kvinnan skriker och skäller, på sin mamma låter det som. Hon är inte hotfull men klart uppvarvad. Gertrud översätter vad kvinnan säger: »Mamma vill att jag ska ha medicinen så att jag inte kan gifta mig!«. Mamma himlar med ögonen och ser än mer lidande ut men säger inget. Kvinnan reser sig upp och vankar omkring i det lilla rummet. Hon mumlar för sig själv och pratar ut i luften. Gertrud känner henne sedan gammalt. Det är dags för depå-injektionen igen. »Schizofreni«, säger Gertrud och antecknar i journalen och fortsätter: »Hon blir så här ibland«.

Jag har fått förmånen att åka till Tanzania med Skandinaviska läkarbanken för att se om jag kan vara behjälplig med psykiatri och se hur det har gått med ett projekt som finansierades från Finland men som nu är nedlagt sedan ett par år. Att åka ut som psykiater är något ovanligt då de flesta som åker ut på liknande uppdrag är obstetriker, kirurger, infektionsläkare eller från annan somatisk specialitet. Jag har dock redan som medicine student för tjugofem år sedan åkt till detta sjukhus då vi gjorde ett litet arbete om malaria bland massajbefolkningen i norra Tanzania och södra Kenya. Det var innan vägen till Mchukwi blev asfalterad.

Cirka tjugo mil söder om Dar-es-Salaam, utefter kusten, ligger det lilla sjukhuset Mchukwi insprängt i grönska i det kuperade landskapet. Sjukhuset är inte stort – endast 50-talet platser – men välfungerande utifrån Tanzaniska mått mätt. Här arbetar fyra doktorer och tre barnmorskor och några sjuksköterskor. Det finns också en liten operationsavdelning och en stor somatisk öppenvård med bland annat en välfungerande hiv-klinik. Man har fram till för ett par år sedan haft en psykiatrisk öppenvårdsmottagning med cirka tusen patienter. Nu är den dock nedlagd då finansieringen inte gick att lösa och patienterna är nu spridda för vinden.

Sjukhuset startade en gång som en liten dispensär av svenska missionärer som ville hjälpa människorna (och sprida budskapet) i den södra kustregionen i Tanzania. Här bor många stammar och den dominerande religionen är islam. Dispensären växte successivt med nya tillbyggnader och personal till det välfungerande sjukhuset man ser i dag. För många år sedan drogs det svenska stödet in och sjukhuset är i dag självförsörjande med stöd av den inhemska kyrkan och patientavgifter. Till skillnad från situationen i statliga sjukhus finns här mediciner, suturtråd och narkosmedel och annan nödvändig utrustning för att bedriva sjukvård och patienterna behöver inte muta någon för att få vård. Och som sagt, man hade här även en psykiatrisk mottagning.

Psykiatrin i Tanzania kan väl bäst beskrivas som »rudimentär«. Det enda psykiatriska sjukhuset i landet ligger i en stad ca 100 mil inåt landet. Det ska serva cirka 40 miljoner innevånare och har cirka tusen vårdplatser. Här bedrivs också undervisning men antalet utbildade psykiatriker och specialkunniga sjuksköterskor är ytterst få i förhållande till populationen. Då prevalensen av psykiatriska åkommor inte skiljer sig nämnvärt från det vi har i Sverige, leder de små resurserna till obefintlig psykiatrisk vård.

Till de bristande resurserna kommer också den allmänna tron på medicinmän och besatthet. Dessa medicinmän konsulteras ofta vid alla möjliga åkommor, även livshotande. Om inte de kan lösa problemen söker man i stället närliggande dispensär eller sjukhus. Det är inte ovanligt att man vid olika allvarliga tillstånd ser brännmärken på magen på patienten eller att patienten har fått något slag av avkok att dricka som ett försök att driva ut onda andar eller bota patienten på övernaturlig väg. Denna tro på besatthet ska inte underskattas. På sjukhuset såg jag hur utbildade sjuksköterkor och barnmorskor själva funderade på om besatthet var orsaken till åkommorna de försökte ta hand om.

Den ansvariga psykiatrisjuksköterskan, Gertrud, säger att så gott som alla med psykiatriska åkommor har konsulterat en medicinman före besöket på kliniken. Hon och narkossjukskötaren får ta hand om de få psykiatriska patienter som trots allt kommer till sjukhuset i hopp om hjälp, nu när projektet är nedlagt. Här träffar man alltid patienten tillsammans med föräldrar, syskon eller vänner. Kulturen här är kollektiv – man tar hand om varandra. Förutom att det lilla mottagningsrummet kan vara överfullt av anhöriga och vänner sker besöken i stort sett som i Sverige. Man tar anamnes och ställer diagnos. Psykologisk behandling är obefintlig och den medicinska behandlingen begränsar sig till äldre preparat och man har ofta bara en typ av läkemedel att tillgå. Tvångsmedicinering är sällsynt då patientens anhöriga ser till att patienten tar sin medicin. Familjen, släkten och vännerna (som ofta kallas bröder och systrar) lever tillsammans i en familjegemenskap där individen får hjälp och stöd men där man också förväntas ge hjälp om så skulle behövas.

Behovet av psykiatrisk kunskap, mediciner och vård är uppenbart för alla som arbetar på sjukhuset. En av de erfarna doktorerna berättade att han var tvungen att amputera båda händerna på en psykiskt sjuk patient. Orsaken var att han var våldsam och repen han var bunden med hade skurit in i handlederna och såren blivit infekterade i den tryckande värmen och fuktigheten.

Mchukwi-sjukhuset ligger i den stora Rufidji-flodens frodiga delta. På nätterna står luften helt stilla och liksom dallrar i hettan och gör det omöjligt att sova. På plåttaket hoppar »bush-baby«-apor, och utanför de öppna gluggarna till fönster hörs syrsorna. Efter klockan åtta på kvällen är det beckmörkt. Här finns inga gatlyktor. Natthimlen är beströdd av stjärnor och det är oerhört vackert. Jag tänker på människorna här, deras sätt att leva, på värmen och de dåliga vägarna, på ljuden och alla dofter. I all denna materiella nöd ser jag en glädje i samvaron och i livet som vi trots allt får leva. Ensamheten lyser med sin frånvaro och gemenskap tycks råda. Detta är något jag tar med mig hem. Och så undrar jag om man på något sätt kunde blåsa liv i det finska projektet igen.