»Men ut kom en liten trasa. Som levde några timmar. Jag var så oförberedd.«

»Men ut kom en liten trasa. Som levde några timmar. Jag var så oförberedd.«

Det är fantastiskt att vara den som gör skillnad. Att få en tacksam blick från barnmorskan som sett den annalkande katastrofen undanröjd. Men triumferna kan inte tränga undan kyrkogården i ens bröst, skriver Ylva Strandberg, överläkare gynekologi och obstetrik, i sin krönika. (13 kommentar)

»Jamen, hur svårt kan det vara? Det är väl klart att Ali behöver sitt insulin.«

»Jamen, hur svårt kan det vara? Det är väl klart att Ali behöver sitt insulin.«

Om en person med diabetes har fått avslag på sin asylansökan, och dokumentet som berättigar till subventionerat insulin har slutat gälla, blir det läkarens problem att säkra kontinuiteten i den livsnödvändiga behandlingen. Sophia Rössner berättar om en utmaning i vardagen på diabetesmottagningen. (3 kommentar)

»Hon knäpper upp behån, rör sig ogenerat i rummet, säger att hon är jättenöjd med kirurgens arbete.«

»Hon knäpper upp behån, rör sig ogenerat i rummet, säger att hon är jättenöjd med kirurgens arbete.«

Nybesök bröstcancer. Kvinnan i undersökningsrummet är uppenbart tillfreds, förklarar sig nöjd med kirurgens arbete, säger »det gör mig inget« vid beskedet att hon kommer att tappa håret i samband med cellgiftsbehandlingen. Nina Cavalli-Björkman berättar om ett patientmöte som hon kommer att minnas.

»När vi är färdiga med patienten vänder vi oss till mannen bredvid, även han knivhuggen.«

»När vi är färdiga med patienten vänder vi oss till mannen bredvid, även han knivhuggen.«

Patient med sjutton knivhugg i kroppen väntar på vidare transport till akutmottagningen på det stora sjukhuset en bit bort. Nästa patient har fått ett knivstick rakt i hjärtat och är aktuell för livräddande insats. Jakob Ratz Endler berättar i sin krönika om ett pass på jobbet en sommarnatt på ett mindre sjukhus i Kapstaden, Sydafrika.

»Det finns något visst med ett yrke som får upplevas med alla sinnen.«

»Det finns något visst med ett yrke som får upplevas med alla sinnen.«

Inte försöka tänka, utan känna, känna, känna. På patienter och situationer, känna känslan bakom orden. I yrket som praktiserande läkare har Ulrika Nettelblad lärt sig hur nyttigt det kan vara att ha en viss fingertoppskänsla. Hon berättar i sin krönika. 

»Kanske kunde familjen få hjälp av pappans pappa som kunde sälja en ko.«

»Kanske kunde familjen få hjälp av pappans pappa som kunde sälja en ko.«

En månadsgammal bebis, en ung fattig mamma och dito pappa. Ett handikapp som kostar pengar att åtgärda, och en prognos som inte bådar gott. Agneta Runbom, pensionerad geriatriker, berättar i sin krönika varför läkare måste fortsätta att inspirera till god barn- och mödrahälsovård även i avlägsna trakter.

»…en idé som radikalt skulle kunna förändra hur vi hälsar på patienterna och varandra inom vården.«

»…en idé som radikalt skulle kunna förändra hur vi hälsar på patienterna och varandra inom vården.«

Hatten av för nytänkande. Jacob Andersson, ST-läkare i allmänmedicin, föreslår i sin krönika en innovation med potential att göra alla slags möten inom sjukvården betydligt mer sterila.(11 kommentar)

»Det finns få enkla medicinska sanningar, och det kanske även gäller hur man organiserar sjukvården.«

»Det finns få enkla medicinska sanningar, och det kanske även gäller hur man organiserar sjukvården.«

En graf som väcker tankar och kanske en smula oro. Antalet administratörer i sjukvården ökar dubbelt så fort som antalet läkare. Är det bra eller dåligt? Kan det vara bra? Läkaren Jonathan Ilicki har grubblat på frågorna i sin krönika. (5 kommentar)

»I min värld är talet något exakt. Det är hur vi kommunicerar med varandra, och det kan missförstås.«

»I min värld är talet något exakt. Det är hur vi kommunicerar med varandra, och det kan missförstås.«

Talets gåva är inte det enda som gör oss till människor, vårt språk har inte kommit till oss från ingenstans. Talet är grundläggande för vårt sätt att kommunicera, men kan missförstås. Afatiska och dysfatiska patienter skiljer sig åt något enormt men det verkar som att strokeläkarna förstår det här med tal, skriver Evelina Rosenqvist i sin krönika. (1 kommentar)

»Jag frågar hur han har det och han inleder då en monolog …«

»Jag frågar hur han har det och han inleder då en monolog …«

En äldre herre reser i tre och en halv timme för att träffa onkologen, men när de väl sitter mittemot varandra håller han en monolog som har mest med annat än cancern att göra. Doktorns insats blir mindre onkologisk än hippokratisk. Nina Cavalli-Björkman berättar i sin krönika.  (6 kommentar)

»Jag föreställer mig ändå att det är i vardagen som fanatismen botas.«

»Jag föreställer mig ändå att det är i vardagen som fanatismen botas.«

Hur hanterar man patienter som förolämpar en, och hur ska man förhålla sig om man själv befarar att patienter man kommer att möta ska reagera negativt för att man är den man är? Och varför är man mindre rädd för att dö i Sydafrikas bevisligen livsfarliga trafik än för att sätta livet till när man surfar i världens vithajstätaste vatten? Jakob Ratz Endler har svar.  (4 kommentar)

»Dessa individer är högt prioriterade i Prioritetsutredningen – men lågt i verkligheten.«

»Dessa individer är högt prioriterade i Prioritetsutredningen – men lågt i verkligheten.«

Man försöker få patienten mindre beteendestörd genom att prova varenda medicin som finns. Kanske är det etiskt fel då patienten själv inte tycks lida av sin svåra autism, snarare tvärtom. Hans Olsson berättar individer som prioriteras högt i Prioritetsutredningen men lågt i verkligheten. (3 kommentar)

»Är det sant att alla vet … vad som ligger nedbäddat på våra sjukhus, i omorganisationer, i spruckna vårdgarantier?«

»Är det sant att alla vet … vad som ligger nedbäddat på våra sjukhus, i omorganisationer, i spruckna vårdgarantier?«

Det är svårt att låta haverier försvinna bara genom att inte låtsas om dem. Ett lik insvept i persenning i ett förslutet rum, och en krackelerande sjukvårdsorganisation skildrad i positiva ordalag, kommer båda så småningom att signalera att någonting inte är som det ska. Johanna Ranes utvecklar i sin krönika. (5 kommentar)

»Inte bjöd han ut mig på dejt … Nej, det hände något mycket värre.«

»Inte bjöd han ut mig på dejt … Nej, det hände något mycket värre.«

Ska man förväntas agera äktenskapsrådgivare också när man bara är en nybakad doktor på akuten glad över att just ha lyckats häva ett njurstensanfall? Man kan bli radiolog för mindre, menar Joanna Ahlkvist, som dock medger att det numera finns konsultationsverktyg för hantering av oförutsedda patientbeteenden.(6 kommentar)

»På bussen hem söker jag på internet om cancer och tumörer … men nu även som anhörig.«

»På bussen hem söker jag på internet om cancer och tumörer … men nu även som anhörig.«

Det är svårt att koncentrera sig på diagnoser man måste ställa i jobbet på vårdcentralen när lillebror berättar på familjechatten att han ska till skiktröntgen akut. AT-läkaren Mia Lind berättar om en dag då rollen som orolig anhörig gick en brottningsmatch med den professionella läkarrollen.

»Vem kan hjälpa onkologjouren att ta hand om en hungrig, törstig och kissnödig hund?«

»Vem kan hjälpa onkologjouren att ta hand om en hungrig, törstig och kissnödig hund?«

Jourtjänstgöring på akuten. Ett synnerligen tråkigt besked aktualiserar ett synnerligen ovanligt problem som onkologjouren nära nog går bet på att lösa. Men vad tänkte kandidaten innan han somnade den kvällen? Nina Cavalli-Björkman berättar i sin krönika. (2 kommentar)

»Senare på natten … ensam släpper jag fram sorgen över någon annans barn.«

»Senare på natten … ensam släpper jag fram sorgen över någon annans barn.«

I jobbet som läkare händer det att människor dör, man vänjer sig och händelserna lämnar få spår. Men att barn dör kan man inte vänja sig vid, utan minns varje enskilt fall, skriver Jakob Ratz Endler i sin krönika.   (5 kommentar)

»Varför skulle vi medarbetare bry oss …? När mantrat börjar tona ned sig i styrka, kommer det ju ett nytt.«

»Varför skulle vi medarbetare bry oss …? När mantrat börjar tona ned sig i styrka, kommer det ju ett nytt.«

Det är sällan som gällande mantra inom sjukvården tas på stort allvar av medarbetarna, skriver Jenny Persson i sin krönika. Varför skulle man bry sig alltför mycket? När gamla mantra tonas ner tilltar strax ett nytt i styrka – och gäller väl ett tag. (3 kommentar)

»Utveckling, strategi, planering … I första hand måste man väl se till att befintlig IT fungerar?«

»Utveckling, strategi, planering … I första hand måste man väl se till att befintlig IT fungerar?«

Gott om planerare, tunnsått med lösningar – särskilt när det gäller IT. Utvecklare med helikopterseende står handfallna när praktiska problem i vardagsverksamheten pockar på akutingripanden. Röntgenläkaren Per Hintzes krönika är embryot till en strategi för åtgärd.   (3 kommentar)

»B vill hellre leva som bror till Jesus och vara ’stor på det’ än att leva som vi i vår gråa vardag.«

»B vill hellre leva som bror till Jesus och vara ’stor på det’ än att leva som vi i vår gråa vardag.«

Som schizofren, ställd på mediciner med begränsad verkan kan man vara megaloman och »stor på det«, medan man som nymedicinerad schizofren, kalibrerad att leva det gråa vardagsliv som alla andra lever, kanske längtar tillbaka till det förra tillståndet. Hans Olsson berättar i sin krönika. (1 kommentar)