Denna webbplats vänder sig till läkare

»… nu är det som att misslyckandet sitter kvar i händerna.«

»Jag är den som brukar bli tillkallad och nu är det som att misslyckandet sitter kvar i händerna«

»Det är varmt som satan och svetten rinner i ansiktet, längs ryggen. Jag misslyckas och kommer inte in. Byter nål. Den fastnar och jag begär en annan typ. För varje nytt försök ändrar jag något, en annan vinkel, en annan kroppsposition eller en annan nål.« Jakob Ratz Endler skriver om när det inte går som man har tänkt sig på jobbet. (7 kommentarer)

»Acceptansen får lov att vara hatad«

»Acceptansen får lov att vara hatad«

»Läkaryrket känns ibland som att befinna sig i stormögat av andras kolossala sorg och smärta«, skriver Pouria Farsani i sin krönika om hur man som läkare hanterar sorg och smärta i yrket – men även privat. (4 kommentarer)

»... att han har mage att dö utan att fråga mig om lov först ...«

»Jag föreställer mig hur jag skäller ut honom för att han har mage att dö utan att fråga mig om lov först …«

»Det känns så fel att bara gå vidare som om ingenting hade hänt. Han betydde något för mig.« Olivia Landén berättar i sin krönika om en patient hon sörjer, en patient som hon hade en speciell relation till, och hon funderar över om hon ska gå på hans begravning. (8 kommentarer)

»Samma ritualer gång på gång«

»Kan man som läkare rekommendera ett läkemedel om man samtidigt minns en ’somrig medelhavsbuffé’«?

»Publiken är svårflirtad och motvillig. Ingen ger ögonkontakt. Detta på grund av allas osäkerhet kring hur dåligt samvete man egentligen bör ha när man tagit emot en bytta råris, romansallad och vinägrett till det facila priset av ens medicinska oberoende och surt ihoptjänade lunchtid.« Läs Gustav Brattströms krönika om ritualerna kring läkemedelsluncher. (5 kommentarer)

»En brytpunkt, en livsvändning …«

»Och ja, brytpunktssamtalet började redan i väntrummet.«

»... ett ögonblick som många patienter minns i detalj«. Linda Willén reflekterar över brytpunktssamtalet och sina egna tankar i det, vad samtalen har lärt henne om livet. (4 kommentarer)

»Vad är läkarkårens ansvar i samhället?«

»Vad är läkarkårens ansvar i ett samhälle?«

»Läkarkåren tillhör akademin och anses vara en högt stående yrkeskår med nobel etik: göra gott, inte skada. Vi uttrycker oss sällan politiskt och håller oss till vår läkargärning. Ändå är vår samtid åter en tid där neutralitet i sig utgör en politisk akt«, skriver Kaberi Mitra i en krönika. (6 kommentarer)

»Handikappet var en stelopererad tumme«

»Men det enda påtagliga medicinska handikapp som kunde påvisas var en stelopererad tumme«

»När vi läkare skriver intyg rör vi oss ibland inom ett område där våra patienters behov står emot samhällets. Jag har försökt att prioritera mina patienters behov. Jag har tagit den överordnade principen i Hippokrates ed – att utöva mitt yrke 'till gagn för de sjuka: och hvad som kan skada eller förfördela dem skall jag avvärja' – på allvar«, skriver Lars Sjöstrand. (12 kommentarer)

»Give her a pill, doc«

»Give her a pill, doc«

En kväll i juni anlände en 16-årig flicka i handfängsel till BUP Akut. Hon leddes in barfota med blod på händerna. Flickan var mörk i blicken, blåste 0,8 promille, upprepade: ”Släpp mig era jävla horor!” och spottade en av poliserna i ansiktet. Läs Björn Axel Johanssons krönika. (2 kommentarer)

Hur förmedlar man egentligen hopp till en svårt sjuk patient?

»Hennes första fråga var om hon skulle kunna få barn. Den andra var om hon skulle tappa håret«

Danica Wilding minns sitt första svåra samtal med en patient som skulle få beskedet cancer. Hon hade förberett sig väl inför patientbesöket, läst på och tagit till sig råd från mer erfarna kollegor. Men hur förmedlar man egentligen hopp till en svårt sjuk människa?

»Det är visst inte så lätt att vara patient när en är van att själv ha kontroll …«

»Det är visst inte så lätt att vara patient när en är van att själv ha kontroll …«

»Som läkare inom onkologi slås jag ofta av hur fantastiskt bra de flesta av mina patienter hanterar att vara svårt sjuka, och hur bra de är på att vara patienter. Emellanåt slås jag också av tanken på hur jag verkligen inte hade velat ha mig själv som patient.« Hanna Lindvall har skrivit en krönika om när hon själv blev patient. (3 kommentarer)

»Hur vet vi hur många vårdplatser som är lagom?«

»Hur vet vi hur många vårdplatser som är lagom?«

»Fler vårdplatser må vara en viktig åtgärd, men är kanske inte hela lösningen. Det kanske krävs att man tänker nytt.« Jonathan Ilicki resonerar i sin krönika huruvida fler vägar är lösningen på trafikköer, och hur det hänger ihop med Roemers lag. (2 kommentarer)

Vi pratar om cancer, biverkningar, döden och snoriga barnbarn

»Vi pratar om cancer, biverkningar, döden och snoriga barnbarn«

Nina Cavalli-Björkman har en patient som är nästan exakt lika gammal som hon själv, en patient som är så nära men ändå så långt ifrån. (3 kommentarer)

»Utan att jag märkt det har åren gått, jag är mest erfaren och beslutet är nu mitt«

»Utan att jag märkt det har åren gått, jag är mest erfaren och beslutet är nu mitt«

»Jag får ibland frågan om hur det känns att besluta om liv eller död, men frågan är felställd – för det gör jag aldrig. Vad jag ibland får besluta om är olika alternativ i en given situation, som kan vara livsavgörande«, skriver Jakob Ratz Endler i sin krönika. (1 kommentar)

»Ofta spelar fem minuter för en oföding större roll än för en 80-åring«

»Ofta spelar fem minuter för en oföding större roll än för en 80-åring«

»Jag tror många av oss upplever att livet innehåller ett antal 'flaskhalsar' – trånga passager där ett fåtal minuter har stora effekter på hur livet ska komma att gestalta sig. Det kan handla om ett felsteg nedför en trappa med förödande konsekvenser, långvarig rehabilitering och livslånga men«, skriver Henrik Nyström. (3 kommentarer)

Tankarna jag inte får tänka och kollegiala möten av guld

Tankarna jag inte får tänka och kollegiala möten av guld

»Möten med den erfarna och trygga distriktsläkarkollegan, den kloka och inkännande rehab-koordinatorn och psykologen som på riktigt undrar hur det är.« ST-läkaren Hanna Fernemark berättar om en tuff dag i primärvården och hur tacksam hon är för sina kollegor. (2 kommentarer)

Både adrenalin och appar kan rädda liv

Både adrenalin och appar räddar liv

Vad är det som egentligen räddar liv?, funderar Jonathan Ilicki på i sin krönika, och finner på svar: »Det som möjliggjort både hygienförbättringarna och sms-livräddarappen är vår vetenskapliga metod. Att kunna utveckla, utmana och utforska hypoteser.«

»Jag valde min mentor med hjärtat«

»Jag valde min mentor med hjärtat«

En bit in i sin specialisttjänstgöring bytte Tina Vilhelmsson specialitet – och fick en mentor på köpet. Det visade sig vara ett lyckokast. (2 kommentarer)

»Ett undertryckt fniss kunde medfört förfärande följder«

»Ett undertryckt fniss eller leende från någon av kandidaterna kunde ha medfört förfärande följder«

Mark Personne drar sig till minnes en episod från den tiden då storronder föregicks av »stressiga förberedelser och oro för eventuella reprimander« från den auktoritäre överläkaren. Denna gång fick storronden en oväntad händelseutveckling. (1 kommentar)

»Det har jag haft ända sedan min pappa sparkade mig i ryggen som barn«

»Det har jag haft ända sedan min pappa sparkade mig i ryggen som barn«

»Plötsligt faller så många bitar på plats. För som alltid finns det en människa bakom den digra medicinlistan. En människa med en livshistoria att berätta.« Frida Losell träffar en människa som har ont. Ont i kroppen, men mest kanske i själen. (1 kommentar)

»I yrket ska vi veta, trots att vi egentligen inte vet så mycket«

»I yrket är det meningen att vi ska veta, trots att vi egentligen ofta inte vet så mycket«

Nästintill hela mitt aktiva yrkesliv som kliniker hann passera innan den diagnos som jag hade utmålat som den mest fasanfulla att möta ensam en mörk journatt, presenterades framför mig likt en beskrivning i min jourläkarbok, skriver Tina Vilhelmsson.