Hans Rosling föddes i Upp­sala och växte upp i stadsdelen Luthagen, strax nordväst om centrum. Intresset för stora vida världen väcktes tidigt, inte minst tack vare pappa Göstas berättelser.

»När min pappa kom hem från jobbet på kvällarna doftade han alltid kaffe. Han arbetade i rosten på Lindvalls Kaffe i Uppsala. Det var så jag kom att älska doften av kaffe långt innan jag började dricka det. Jag var ofta utomhus och väntade på att han skulle komma nedför gatan och hoppa av sin cykel för att krama om mig. Då ställde jag alltid samma fråga:

’Hittade du någonting i dag?’

Kaffet han rostade anlände till rosteriet i säckar som tömdes på löpande band. Men först passerade kaffebönorna en stark magnet som skulle avlägsna alla metallföremål som råkat hamna i säcken under torkning och packning. Pappa tog med sig metallföremålen hem till mig. Det som gjorde dem så spännande var hi­storierna han berättade om varje föremål. Vissa var mynt.

’Se, det här är från Brasilien’, kunde han säga, ’det land som producerar mest kaffe i världen.’

Pappa berättade historierna om varje mynt med mig sittande i sitt knä och en världsatlas liggande framför oss.

’Ett stort och varmt land. Säcken med det här myntet kom från Santos’, sa han och pekade på den brasilianska hamnstaden.

Han berättade om alla arbetare som ingick i den kedja av människor som gjorde att vi i Sverige fick kaffe på borden. Jag lärde mig tidigt att kaffeplockarna var de sämst betalda i kedjan.

En annan kväll var myntet från Guatemala.

’Det är ett land där vita människor från Europa äger kaffeplantagen. Ursprungsbefolkningen som bodde där först får de lågavlönade jobben att plocka bönorna.’

Jag kommer särskilt ihåg när han kom hem med ett kopparmynt. Det var ett 5-centsmynt från Brittiska Östafrika (dagens Kenya) med ett hål i mitten.

’Mannen som la ut bönorna att torka på sanden för att sedan hälla tillbaka dem i säcken bar troligen det här myntet i en rem runt sin hals. Remmen måste ha gått sönder. När han plockade upp sina mynt måste han ha missat detta som åkte ner i säcken. Nu är det ditt.’

Än i dag har jag kvar trälådan med de mynt som pappa gav mig. Genom det östafrikanska myntet som kom från Kenya förklarade han kolonialismen för mig. Vid åtta års ålder fick jag höra om hur Mau-Mau-rörelsen i Kenya krävde frihet.

Pappas berättelser gav mig intrycket att de människor som plockade, torkade och packade kaffe i Latinamerika och Afrika var hans kollegor. Det råder inga tvivel om att min starka längtan efter att förstå världen började med mynt i kaffesäckar och pappas historier framför en världsatlas. Denna längtan blev gradvis en livslång besatthet och senare mitt yrke.«

1967 kom Hans Rosling till Uppsala univer­sitet, studerade först statistik under en termin för att därefter börja läsa medicin. Erfarenheter och kontakter under studieåren bidrog till att forma hans vidare vägval i liv och yrkesliv.

»En mörk novemberkväll 1967 stod jag utanför den socialdemokratiska studentföreningen i Uppsala. Jag var nervös. Att växa upp i en arbetarfamilj där pappan var fabriksarbetare var vanligt i 50-talets Sverige, men att vara den första att gå på universitetet var någonting speciellt. Som förstaårsstudent uppfyllde jag den outtalade förväntan som fanns i mitt hem om att gå med i Socialdemokraternas studentförening. Den lilla studentgruppen gjorde mig genast till internationell sekreterare.

Min första uppgift blev att anordna ett kvällsmöte mellan vår studentgrupp och en man som hette Eduardo Mondlane. Han var född och uppväxt i Moçambique och hade kommit till USA som en av de första svarta studenterna från sitt land. USA erbjöd möjligheter till begåvade studenter och han blev så småningom biträdande professor vid det amerikanska Syracuseuniversitetet. Men Eduardo Mondlane lämnade sin akademiska karriär och återvände till Afrika där han blev ledare för Moçambiques befrielsefront, FRELIMO, från dess huvudkvarter i Tanzania, som nyligen blivit självständigt. 1964 hade de inlett ett väpnat uppror över gränsen mot det portugisiska kolonialstyret i Moçambique.

Nu hade han kommit till Sverige för att söka stöd för självständighetskampen [—].

Utan att överdriva skulle hans tydliga resonerande under de kommande två timmarna bli avgörande för hela mitt professionella liv. Det han i stora drag sa var: »Vi svarta moçambikier har ingenting emot vita människor eller det portugisiska språket eller den portugisiska kulturen. Vi slåss bara mot den koloniala och fascistiska regimen i Lissabon för vårt lands självständighet. Krig är hemskt, men vi tvingas till krig för att bli fria. I denna strid kommer vi inte bara befria vårt eget land, jag tror att vi också kommer befria Portugal från fascismen.«

σ σ σ

Innan han åkte tog han personligen avsked av var och en av oss. ’Vad studerar du? När ska du ta examen?’ frågade han.

Som 19-årig förstaårsstudent i statistik hade jag ännu inte tänkt på examen. Jag tror att jag nästan stammade när jag svarade:

’Jag börjar läsa medicin nästa termin och jag tar examen … som läkare … 1975.’

’Toppen. Vi kommer förmodligen att vara självständiga då. Lova att du kommer och jobbar som läkare hos oss. Du kommer behövas’, sa Eduardo Mondlane och log.

Han såg in i mina ögon och skakade min hand mycket allvarligt och jag hörde mig själv svara:

’Ja, jag lovar.’«

Hans Rosling intresserade sig tidigt för socialmedicin och studerade ämnet vid St John’s Medical College i Bangalore i Indien 1972. Samma år gifte han sig med barnpsykiatern och forskaren Agneta Thordeman. Läkarexamen tog han i Uppsala 1975 och arbetade därefter som läkare i Hudiksvall. Han utbildade sig på Sida:s Sandöskolan och skaffade sig kompetens i tropikmedicin i Uppsala (1977).

»Den 25 april 1974 hände det: fascismen störtades i Portugal, samma dag som vi kom hem från BB med vårt första barn.

Vi bodde alldeles intill sjukhuset. På förmiddagen gick vi hem genom stadsparken i strålande vårsol med Anna i barnvagnen. Scillorna hade blommat, förlossningen hade gått bra och vår dotter mådde utmärkt. Vi njöt av att se henne sova gott.

Någon gång den eftermiddagen smög jag undan och lyssnade på nyheterna och  fick höra om den framgångsrika oblodiga statskuppen i Portugal. Agneta och jag lyssnade sedan på Dagens Eko och känslan var att händelsen var väntad. Nu hade det hänt, det som Eduardo Mondlane så tvärsäkert sagt.

Så kanske skulle en lycklig ung familj få åka och arbeta i ett snart självständigt Moçambique.«

Makarna Rosling arbetade i staden Nacala i Nampulaprovinsen i norra Moçambique: Hans som distriktsläkare, Agneta som barnmorska. De stannade i två år, 1979–1981. Som doktor i Nacala upptäckte Hans Rosling ett utbrott av en dittills okänd paralyserande sjukdom som senare gavs namnet konzo. Sjukdomen uppstod i en avlägsen del av distriktet under en svår torrperiod. Hans Rosling undersökte sedan liknande utbrott i andra afrikanska länder och beskrev sjukdomen i sin doktorsavhandling vid Uppsala universitet 1986. Bland annat utredde han sambandet mellan konzo och exponering för blåsyra från kassavaroten.

»’Till läkaren i Nacala. Kom genast. De senaste dagarna har vi fått in 30 barn och kvinnor med förlamade ben. Kan det vara polio? Syster Lucia, Cava vårdcentral’.

Det var en morgon i augusti 1981 som jag tog emot dessa ord, skrivna på baksidan av en gammal biobiljett. Syster Lucia arbetade i den lilla katolska missionen vid den mest avlägsna vårdcentralen i byn Cava. Under mitt arbete i Moçambique hade jag hittills bara sett behov av att implementera det mest grundläggande i existerande medicinsk kunskap. Syster Lucias ord skulle komma att ändra detta.«

σ σ σ

»Att utreda ett utbrott av en ny sjukdom är rättframt. Du definierar sjukdomens symtom så att en kort undersökning räcker för att slå fast om patienten har eller inte har sjukdomen. Vår var enkel: Plötslig spastisk förlamning i båda benen, och när man slår på senorna under knät och på hälen börjar benet och foten att rycka. Normal känsel i benen, inga tecken på andra neurologiska sjukdomar såsom tuberkulos i ryggraden.

Nästa steg var att undersöka 500 000 människor (vi inkluderade två grann­distrikt) inom de närmaste veckorna i ett av världens fattigaste områden. Det var inte alltför svårt. Vi sökte upp alla 25 byledare och lät undersöka de 400–500 hushåll där någon fått gångsvårigheter sedan det senaste regnet. Därefter kom det som var svårare att verifiera: vilka av de med gångsvårigheter hade vår diagnos? Vi lärde upp de bästa lokala sjuksköterskorna som talade det lokala språket att utföra de neurologiska undersökningarna. De fyllde i resultaten i ett enkelt formulär och varje kväll gick de igenom varje fall igen med en av oss läkare. På så vis började en epidemisk kurva att ta form på väggkartan i vårt lilla ’krigsrum’ på sjukhus­kontoret.«

σ σ σ

»Men att samla ihop och sammanställa siffror är bara hälften av undersökningen av en epidemi. Den mest brådskande uppgiften var att fastställa om sjukdomen smittade eller inte. Vi gjorde överdrivna ansträngningar för att hitta ett enda smittfall i Nacala. Jag skickade ut civilklädd personal för att samla rykten i förorterna, men vi hittade inte ett enda fall. På bara tre veckor kunde vi dra slutsatsen att sjukdomen inte smittar från männis­ka till människa, eftersom så många personer från de drabbade områdena hade varit hos släktingar i staden, och folk från staden hade vistats i de drabbade områdena under juni, juli och augusti. Jag blev mer och mer säker.

En kväll satt jag på kontoret vid plåtbordet. Den sista sjuksköterskan hade kommit in från sin motorcykelresa och lämnat rapport, jag förde in datan på kartongkartorna på väggen. Vi hade gått igenom vårdcentralerna i stan, men inte hittat några fall. Jag tittade på kartongkartorna och tänkte: Nej, Hans, sluta leta, nu har du en slutsats. Det du ser framför dig är oförenligt med en sjukdom som sprids männi­ska till människa. Svaret finns framför dig. Man kunde se att sjukdomen hängde ihop med torkan. Känslan var befriande.«

Hans Rosling skrev sin självbiografi parallellt med »Factfulness«, en faktabok på engelska som ges ut i början av 2018. Den förklarar varför det är svårt att förstå världen och hur man ska ta till sig information för att ändå göra det. Hans Rosling blev 69 år.

Läs mer! Hans Roslings memoarer »Hur jag lärde mig förstå världen«, skrivna tillsammans med journalisten Fanny Härgestam, kommer att recenseras  i Läkartidningen vid ett senare tillfälle.