»Vi har bestämt att inte säga nej till någon som söker hjälp«

Gita Rajan, specialist i allmänmedicin i Stockholm, arbetar för att personer som utsatts för sexuella övergrepp ska få adekvat sjukvård och rehabilitering.

Hur stor är patientgruppen?

– Enligt Brås och Stiftelsen Allmänna barnahusets återkommande rapporter uppskattas det ske ungefär 45 000 våldtäkter varje år. Barn är hårt drabbade men bara ett av tio barn berättar om övergreppen så att de kommer till myndigheters kännedom. Dessa blir vuxna utan att ha kunnat be om hjälp. Samtidigt är tillgången till landstingsfinansierad specialisthjälp för vuxna som utsatts som barn nästan obefintlig. Så behoven är stora.  

 Hur började du engagera dig i det här problemet?

– Det var frustrerande för mig och mina kolleger inom primärvården att inte ha någonstans att skicka patienter som hade skadats psykiskt av sexuella övergrepp, särskilt de personer som hade utsatts för övergreppen under längre tid. Jag hade sedan tidigare varit engagerad i Rise, en ideell förening som tog emot kvinnor som hade utsatts som barn, eftersom jag själv blev utsatt för övergrepp under en tid när jag var liten, och där såg vi samma sak: patienterna upplevde inte att de hade någonstans att ta vägen inom vården. Så man kan säga att insikten om de stora behoven skapade mitt engagemang. 

  Hur arbetar ni där?

– Vi jobbar med behandling, forskning och utbildning. I Sverige saknas det nationella riktlinjer och vårdprogram för patientgruppen, men det finns en liten mottagning i Umeå sedan 22 år tillbaka. Så vi tittade på den mottagningen och på erfarenheter från bland annat USA och Holland. I dag har vi tydliga behandlingsprogram och ett nära samarbete mellan läkare, terapeuter, patienter och forskning.

Vilka behandlingar finns?

– Det vi ser är att för många räcker det inte med en särskild typ av behandlingsmetod, så vi arbetar med två olika behandlingsprogram i stället, som rymmer många olika insatser. Våra patienter behöver ofta mer än vad vi kan erbjuda dem utifrån de resurser vi har. Men vi har bestämt att inte säga nej till någon som söker hos oss – i stället får det bli långa köer.

Hur finansieras verksam­heten?  

– Intäkterna kommer från den psykosociala pengen som finns kopplad till patienter inom primärvården i Stockholm och från begränsade avtal med psykiatrin i Sörmland. Dessa intäkter täcker i dag cirka 30 procent av våra kostnader. Resten täcks av gåvor, bidrag och av arbete på volontär basis. Till exempel har vi sedan en tid tillbaka ett välfungerande system för både e-recept och digitala journaler tack vare företag som ser det orimliga i att hantera sjukvård för den här patientgruppen så respektlöst och som ersättning hjälper oss att hjälpa patientgruppen.

 Får du någon lön?  

– Förra året fick jag i genomsnitt 7 000 kronor i månaden från Wonsa för min tjänst som medicinskt ansvarig läkare och vd. Det gör att jag just nu finns på Nynäshamns vårdcentral som hyrläkare. En halv dag i veckan jobbar jag på Kry, och innan dess körde jag jourläkarbil på kvällar, nätter och helger. 

 Hur ska ni gå vidare med verksamheten?

– Vi tycker det är självklart att den här typen av vård ska vara landstingsfinansierad, och vi arbetar för att något landsting ska våga ta upp kampen för patientgruppen och upphandla den typ av specialistvård som vi erbjuder. Vi har ett kopierbart fungerande koncept som vi skulle kunna sprida över hela landet och vidareutveckla tillsammans med landsting och regioner. Så vi arbetar vidare, helt enkelt – och välkomnar alla som vill samarbeta med oss att ta kontakt med oss.