I patientdatalagen står att »Den som arbetar hos en vårdgivare får ta del av dokumenterade uppgifter om en patient endast om han eller hon deltar i vården av patienten eller av annat skäl behöver uppgifterna för sitt arbete inom hälso- och sjukvården« (2008:355, 4 kap, 1 §). Som andra skäl anger lagen till exempel att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra kvaliteten i verksamheten. 

Trots att lagen nu har fem år på nacken råder såväl okunskap som osäkerhet om lagen och hur den ska tolkas och tillämpas, något som inte minst visats av den enkät som Läkartidningens gjorde tidigare i våras bland ansvariga tjänstemän i landstingen (se LT nr 15/2013). 

Under ett seminarium på Läkaresällskapet diskuterades huruvida det finns en intressekonflikt mellan klinisk utbildning och patientintegritet, men eftermiddagen kom i mycket också att handla om färdiga specialisters tillgång till patientinformation.

Läkartidningens reporter Michael Lövtrupfanns med bland talarna. Han berättade om arbetet med enkäten, som utgick från fem verklighetstrogna fall som de tillfrågade uppmanades att bedöma utifrån patientdatalagen.

– Det fanns inte en enda fråga där vi fick samma svar från alla, sa Michael Lövtrup.

Patrik Sundström, huvud­sekreterare i Utredningen om rätt information i vård och omsorg, menade att vårdgivare i alldeles för liten utsträckning har tagit fram rutiner och riktlinjer som beskriver hur personalen får hantera uppgifter, inte minst vad gäller frågor som gäller kvalitetssäkring och uppföljning.

– Det är otroligt allvarligt, och många gånger ett arbetsmiljöproblem, om personalen inte vet vad de får göra för att skapa bästa möjliga resultat för sina patienter.

Patrik Sundström menade att kvalitetssäkring av verksamheterna är centralt och en fråga om allmänt intresse.

– Därför är det så viktigt att vårdgivarna fyller tomrummet och inte bara tar fram rutiner som beskriver vad personalen får göra utan också tar tillfället i akt att ta fram verksamhetsnära riktlinjer, helst tillsammans med professionen, som beskriver hur man förväntar sig att personalen ska arbeta och ta del av uppgifter, för att utveckla verksamhetens kvalitet.

Marita Englund, ST-studierektor för klinisk fysiologi på Karolinska universitetssjukhuset, undrade vad som då kan gå under benämningen kvalitetssäkring och om lagen även är tillämplig på individnivå.

– Vi träffar ofta patienten en enda gång för en undersökning och kan behöva läsa i journalen före en undersökning, men framför allt har vi jätteofta behov av att följa upp om våra råd haft någon effekt, för att lära oss något till nästa gång. Det handlar om ständig kvalitetssäkring.

Patrik Sundströms svar var att man kan bedriva kvalitetssäkringsarbete på mikronivå under förutsättning att verksamheten har rutiner och riktlinjer.

– I det systematiska arbetet med att fortlöpande utveckla kvalitet ingår att man vissa situationer kan följa upp enstaka patienter.

Marita Englund berättade att man efter att ha kontaktat sjukhusjuristen har tillråtts att bli försiktigare med att följa upp patienter.

– Man säger att man inväntar konsensus.

Patrik Sundström sa att vårdgivarna nu måste bestämma sig: Titta på lagstiftningen och tolka den, och därefter göra upp riktlinjer utifrån det man bedömer faller inom dess ramar.