»Primärvården måste jobba med sin självbild«

Temat för konferensen var »drömmen om svensk primärvård«. En av dem som målade upp sin dröm var Emma Spak. Men hon påminde samtidigt att bara drömma inte räcker. Hon vill se förändring – som startar nu.

– Drömma är något svårfångat. Lite som en hägring vid horisonten. Och jag tror att vi inom primärvården är beroende av en ganska konkret vision – vart är vi på väg? Och att vi måste börja agera för den förändringen redan i dag.

Emma Spak uppmanade till att höja blicken, ha patienten i fokus och inte låsa sig vid dagens organisation av primärvård. Relationer och kontinuitet är en viktig bas för den primärvård som hon själv vill arbeta i.

– Jag vill redan som ST-läkare få lov att börja bygga upp min lista med patienter där jag är patientansvarig läkare, sa hon och fortsatte:

– Det spelar ingen roll hur stort landstinget är eller hur många listade patienter som vi har på vårdcentralen – vården är ändå alltid småskalig. Och värdet uppstår i det enskilda mötet och i relationerna mellan patienten och sjukvårdspersonalen.

En del läkare är rädda för att det kommer att innebära mer jobb om de ska ta ett helhetsansvar för patienter, enligt Emma Spak. Själv tror hon det leder till motsatsen: tryggare patienter som söker mindre sjukvård och en ökad möjlighet för läkaren att förutspå och förebygga sjukdom.

Emma Spak lyfte fram ensamarbetet som en av primärvårdens största utmaningar. För att få en bra vård i framtiden krävs, enligt henne, samarbete mellan kollegorna på vårdcentralen men även med specialistvården.

– Jag tror att det är helt nödvändigt att vi bygger team i primärvården och att vi använder rätt kompetens till rätt uppgift. Vi måste riva ned prestigen, sa hon och beskrev hur irriterad hon blev när hon fick tillbaka en remiss efter tre veckor med ett »det här är inte vår uppgift«, när det är uppenbart att remissen är skickad till fel adress.

– »Kunde du inte bara skicka den till rätt adress?«, tänkte jag. Nej, för då får kollegan formellt ansvar för den, så då skickar man tillbaka den i stället. Varför håller vi på så? Vi får inte gömma oss bakom riktlinjerna, så att vi har riktlinjer och styrdokument i stället för relationer.

En annan dröm som Emma Spak vill se bli verklighet är den om en vård där patienterna tillåts bli delaktiga och ses som en resurs i teamet. Och en primärvård som ger en jämlik vård utifrån patientens behov.

Som exempel berättade om när hon blev kallad till ett en timme långt inskrivningsbesök hos mödravården när hon blev gravid med sitt andra barn. Efter 15 minuter kände hon sig klar med besöket.

– Jag har en medicinsk utbildning och hade haft en okomplicerad första graviditet och förlossning. Min halvtimme hade i stället kunnat gå till en kvinna som är född i Somalia, behöver tolk och ska föda sitt första barn utan någon förkunskap om hur en graviditet går till.

Till sist tror Emma Spak att läkare i primärvården måste slänga sin kollektiva offerkofta och jobba med sin självbild. Hon påminde om att primärvården ändå sedan den föddes ur krisen i provinsialläkarsystemet på 1950-talet har tampats med rekryteringsproblem och ett påtagligt mindervärdeskomplex gentemot specialistvården.

– Det måste vara slut med det! Primärvården är viktig. Första linjens sjukvård är viktig.