Fyra av fem svenskar säger sig vara positiva till att donera organ, vilket är den högsta donationsvilligheten i Europa. Ändå ligger Sverige under genomsnittet när det gäller donationsfrekvens och har bara hälften så många donatorer per invånare som Spanien, det land där det doneras mest.
Utgångspunkten för de förslag som donationsutredningen nu lägger fram är att den vilja människor har att donera ska respekteras så långt det är möjligt, på samma sätt som viljan att inte donera ska respekteras.
I dag är ett hinder för fler donationer principen att vård bara får ges när det gagnar patienten. Det betyder att de enda patienter som i realiteten kan bli aktuella för donation är patienter som avlider efter primär hjärnskada under pågående respiratorvård. Att lägga en patient – exempelvis en patient med nytillkommen stroke där det inte finns några utsikter för överlevnad – i respirator med enda syfte att möjliggöra donation är enligt en bedömning från Socialstyrelsen inte tillåtet. Här föreslår utredningen att transplantationslagen ändras så att samtycke till donation även innebär samtycke till de medicinska åtgärder som behövs för att kunna tillvarata organen.
Detta kräver dock att patientens inställning till donation är känd. I dag är det inte tillåtet att ta reda på om patienten är positivt inställd till donation innan hen är avliden. Utredningen vill därför att det ska bli tillåtet att utreda patientens inställning till donation efter att beslut tagits om att inte inleda eller fortsätta livsuppehållande behandling.
Utredningen föreslår vidare att det ska bli tillåtet att inte bara fortsätta pågående insatser efter att döden inträffat i syfte att möjliggöra donation – vilket i dag är möjligt under en kortare tid – utan även att påbörja nya insatser. På så sätt skulle man kunna kyla och syresätta organ hos patienter som avlidit efter cirkulationsstillestånd och därmed möjliggöra donation även från sådana patienter. Patienter som skulle kunna komma i fråga är huvudsakligen patienter som vårdas på intensivvårdsavdelning och bedöms vara bortom all räddning.
Utredningen föreslår också att det ska förtydligas i hälso- och sjukvårdslagen att sjukhus som bedriver intensivvård ska ha utrustning, rutiner och personal för organdonationer.
För att minska de skillnader i donationsfrekvens som ses i dag över landet och som inte kan förklaras utifrån befolkningsstruktur bör den nationella kunskapsstyrningen och uppföljningen via Socialstyrelsen stärkas. Myndigheten bör också kunna utfärda bindande föreskrifter.
När det gäller levande donatorer föreslås att lagstiftningen förtydligas så att det framgår att även personer som inte har någon anknytning till mottagaren kan komma ifråga som donatorer, i så fall anonymt. Tillstånd ska sökas från Socialstyrelsen.
Enligt en uppskattning som utredningen själv kallar »försiktig« kan de lagda förslagen leda till 100–150 fler donatorer varje år, vilket motsvarar i runda tal en fördubbling jämfört med i dag.
