Att utveckla relationen med specialitetsföreningarna är ett av målen i Läkarförbundets verksamhetsplan, Strategi2020, som antogs för två år sedan.

– Vi ska anstränga oss för att knyta specialitetsföreningarna närmare oss på de sätt som det går, förklarar Åsa Ehinger Berling, chef för avdelningen för politik och profession på Läkarförbundet.

När det gäller frågor där samarbetet med specialistföreningarna skulle kunna stärkas pekar Åsa Ehinger Berling på kompetensförsörjningen inom bristspecialiteter som ett område där man tillsammans med de berörda föreningarna skulle kunna ge en fördjupad bild av behoven. Ett annat område där man skulle kunna samarbeta närmare är ST-utbildningen.

– Vi deltar i ST-rådet och då tänker vi att man kan ju kan kontakta specialitetsföreningarna före och efter mötena för att höra om de har några medskick och se till att de får rapporter om vad som händer i rådet.

En intervjustudie som Läkarförbundet låtit göra bland specialitetsföreningarna (se ruta) visar att många specialitetsföreningar upplever arbetet med remisser som betungande. Därför planerar man nu att ta fram lathundar för att underlätta remisshanteringen.

– Vi ska också försöka ge dem feedback så att de inte känner att de talar ut i intet.

Något annat som framkommer i intervjustudien är behovet av kompetensutveckling när det gäller påverkansarbete. Här kommer man försöka se till så att nya ordföranden och fackliga sekreterare får tillgång till Läkarförbundets utbildningar, säger Åsa Ehinger Berling.

– Vi tänker försöka se till att det blir ett tydligare välkomnande när de får nya ordföranden eller fackliga sekreterare. Så snart vi får reda på det ska vi se till att de får ett litet paket med information kring hur det fungerar och vad man kan få hjälp med.

Läkarförbundet uppfattas som avlägset

Som ett led i arbetet med att utveckla samarbete med specialitetsföreningarna har Läkarförbundet låtit en extern konsult ta reda på hur specialitetsföreningarna själva ser på samarbetet med Läkarförbundet. Företrädare för 48 specialitetsföreningar, i de allra flesta fallen ordföranden, har intervjuats. Det framgår att de flesta uppfattar specialitetsföreningen som en självständig aktör, medan Läkarförbundet uppfattas som ganska avlägset. Många anser sig stå närmare Läkaresällskapet, där specialitetsföreningarna utgör sektioner, än Läkarförbundet.

Samtidigt anser många att medlemskapet i Läkarförbundet ger legitimitet åt verksamheten och att förbundets »muskler« kan vara en tillgång i vissa situationer. En fråga som många lyfte fram var fortbildningen, där man ansåg att Läkarförbundet har en viktig roll i att föra diskussioner med arbetsgivarna och skapa opinion för behovet av fortbildning av specialister.

Studien avslutas med en uppmaning att stärka kommunikationen mellan Läkarförbundet och specialitetsföreningarna för att man lättare ska kunna driva gemensamma frågor.