»Här är din läkarstation. Här är dina sjuksköterskor. Och där borta är det amerikanska traumateamet. Hej då.«

Med de orden tog den kurdiska soldaten på sig sin vapenväst och lämnade 28-årige Anton Lifhjelm med ensamt ansvar för läkarstationen i den syriska staden Raqqa, precis vid fronten mellan SDF, en allians mellan kurdiska, syrianska/assyriska och arabiska styrkor, och deras svurna fiende: terrororganisationen Islamiska staten, IS.

– Då tänkte jag: »Shit, vad spännande. Det är precis det här jag vill göra. Hoppas att jag inte gör något fel.«

Ännu inte klar med sin AT hade han klargjort sina begränsningar för sina kontakter i Syrien. Men nu stod han vid den första vårdinstansen för de skadade soldaterna, tre kilometer från striderna i deras nyligen inledda offensiv mot IS. Han basade över ett team av sjuksköterskor, som i flera fall inte hade någon formell utbildning. Efter bästa förmåga skulle de ta hand om de skadade.

Anton Lifhjelms första patient vid fronten hade inte ätit på en vecka och inte druckit på nästan tre dagar.

– Han var så rädd, helt paralyserad av striderna. Han låg bara och yrade. Då tänkte jag att »det här är kriget«.

– Det är ganska mycket psykiska åkommor bland soldaterna. Med det sagt är de bland de mest modiga personer jag har träffat: 20- och 30-åringar som helt eller delvis frivilligt offrar sina liv för att få bort IS. Men det var mycket panikångestattacker. Det var en storvuxen kille på över 100 kilo som hade en akut psykos som slet av sig sina kläder och sprang runt och skrek. Då fick man sätta en spruta »benso« bara för att få ner honom.

Det absolut vanligaste var dock skottskador, spräng- och splitterskador. Men det förekom även en del avancerad primärvård eftersom de boende i området visste att det fanns en läkarstation i närheten. Till exempel cirkulerade en hel del gastroenterit bland patienterna.

Anton Lifhjelm berättar hur han grävde granatsplitter ur en skrikande kvinna som inte fått bedövning, av den enkla anledningen att det inte fanns någon, och om soldater som fått armar och ben bortsprängda. Ibland fanns inget annat att göra än att dödförklara.

– De hade kört upp en person direkt från fronten. De frågade »Kan vi göra någonting?« Han hade bortsprängda ben och armar, en filt över huvudet, och så låg tarmarna lite utanför magen. Jag tänkte att »Det där ser ju inte bra ut«, och jag flyttade filten och såg att halva hans huvud var bortsprängt och att hjärnan hängde ut.

Hur många som kom in på ett dygn vet han inte. Arbetet beskriver han som en dimma med jobb under dygnets alla timmar, där han kunde väckas när som helst för att ta hand om skadade. Det extrema blev vardag.

– Den varma bloddoften var ganska överväldigande. Den var tung.

– Jag somnade i blodiga kläder. Och jag kommer ihåg hur sjuksköterskan skriver något, tappar pennan i blodet, tar upp och skakar av den, och fortsätter att skriva.

Hans uppgift var att triagera, stabilisera och remittera, antingen till ett amerikanskt traumateam i närheten eller till sjukhuset i Kobane några timmar bort. Även om prioriteringarna ibland kunde vara givna, var de inte alltid lättsmälta.

– Bland det sjukaste är att triagera ett barn vars ben inte ser så jättebra ut, sätta bedövningsmedel i frakturspalten och dra till rätta, och sedan be dem vänta medan jag går vidare till någon som är skottskadad i torax. Det är inte det roligaste.

Anton Lifhjelm berättar om scenerna från sina fem veckor i Syrien med ett märkbart lugn. Trots de hemskheter han bevittnat, känner han inte att det har påverkat honom negativt.

Kunde du på något sätt ventilera?

– Man går in i ett annat läge när man ser allt sådant där. Men efteråt, när jag kommit hem, har jag pratat med mina anhöriga. Jag känner inte av det, inte på det viset, säger han och fortsätter:

– Det är en annan verklighet vid fronten. Det är svårt att förklara och det låter pretentiöst, men »you gotta be there«. Det är så svårt att sätta sig in i det. De kompisar du får springer till fronten, kommer tillbaka och berättar »i dag sköt jag en kille«. Det är helt surrealistiskt egentligen.

Den lilla läkarstationen var mycket enkel. Den enda tekniska utrustningen var en saturationsmätare.

– Jag fick in högst troliga hjärtattacker hos äldre soldater, där diagnosen försvårades av brist på EKG och blodprover, och sekundärprevention var det inte tal om.

Anton Lifhjelm hade med sig ett exemplar av Fass för att kunna dubbelkolla alla läkemedel då han anade att tillgången till internet skulle vara begränsad. Men även läkarstationens »apotek« var ytterst begränsat.

– Ciprofloxacin fanns inte. Men det fanns Viagra, säger Anton med ett snett leende.

– Så det var ganska bristfälligt. Men de gjorde sitt bästa, jag vill inte klanka ner på dem. Det fanns möjlighet att sätta pleuradrän, det fanns vätska, ibland fanns bedövningsmedel, och så fanns det antibiotika.

Han gick ofta över till det amerikanska traumateamet och bad om att få läkemedel, nålar, drän och liknande. Det fanns en buss som sporadiskt kunde ha med sig vissa varor, men annars byggde mycket på vad enskilda soldater hade lyckats få med sig.

– Jag kände viss frustration. Jag fick in ett barn där ansiktet skalats av så att kraniet var synligt. Då var det frustrerande att det inte fanns sytråd till det. Det fanns bara grova trådar, i princip bara 3–0, vilket inte passar så bra när du ska sy ihop ögonlock och sådant. Men det är ju kriget. Det blir inte alltid kosmetiskt jättebra.

Innan Anton Lifhjelm reste till Syrien gick han en kurs i ATLS, advanced trauma life support. Det blev ett viktigt stöd i hans arbete.

– Jag sa från första början att jag inte är specialist och att jag inte är akuttrauma-kirurg – jag är inte fullt utbildad, men jag hjälper till med att sätta nålar eller vad som helst. Jag var klar på den punkten. Men det blir ett rutinschema när det kommer till ATLS, så det fungerade oerhört bra, säger han och tillägger:

– Alla läkare behövdes där, vid fronten i alla fall. Det fanns inga sådana kompetenser.

Fick du medicinsk stöttning från någon?

– Nej. Där framme var jag i stort sett ensam med mina beslut. Men flödet till det amerikanska traumateamet och sjukhuset i Kobane gick väldigt bra. Ingen av de levande patienter jag fick in avled.

Planeringen inför resan tog ett år. Steg för steg skaffade sig Anton Lifhjelm kontakter med kurder som stred mot IS så att han kunde ta sig in i landet och nära fronten. Men han sa inget till sina föräldrar eller kollegor, dels för att han inte ville oroa någon, dels för att det kändes »muppigt« att gå omkring och prata om sin resa. I stället tog han ut kompledighet från sin AT vid vårdcentralen i Söråker i Timrå kommun och sa att han skulle på lång semester till Italien under juni och juli.

På grund av att den syriska regimen vill begränsa resorna till de kurdkontrollerade områdena fick han »halvt smugglas in« med hjälp av sina kontakter.

– Det gick nästan åt skogen direkt när jag landade i nordöstra Syrien. Jag flög från Beirut. Och de sa »Du får absolut inte vara här, får jag se visumet«. Men det fanns inget visum. Då höll jag på att skickas till Damaskus, men sedan ändrade de sig.

Anton Lifhjelm kom iväg och landade i Qamishli i nordöstra Syrien.

– Det var bisarrt. Jag kom dit med två journalister som utgav sig för att vara lärare. Sedan tog det fem minuter så hamnade jag på en buss full med kurdiska soldater och så fick jag en AK47:a vid fötterna. »Shit, var är jag?«

Han kördes till militärbasen i Qamishli, vilket var ungefär så långt som hans resplan sträckte sig. Han arbetade ett par dagar som primärvårdsläkare för de kurdiska gerillasoldaterna, mycket för att ledarna skulle kunna »känna av« vem han var.

En dag fördes han till ett högkvarter där väggarna pryddes av bilder på Abdullah Öcalan, tidigare ledare för det kurdiska arbetarpartiet PKK, som också terrorklassats av bland andra EU och Sverige men inte FN. Där fick Anton Lifhjelm beskedet att han skulle till den svårt krigshärjade staden Kobane i Aleppoprovinsen, nära gränsen till Turkiet. Det är en stad som genom kurdernas kamp mot IS blivit en symbol för motståndet.

Men han hann i princip bara anlända till Kobane innan han fick beskedet att han skulle vidare till Raqqa, IS självutnämnda huvudstad. Redan samma natt satt han i en Suv, ensam med en enda soldat han aldrig träffat tidigare, och åkte i nattens mörker genom öknen till fronten.

– Jag tänkte att »nu går det dåligt«. Jag var lite orolig faktiskt. Men för att tagga oss under färden lyssnade vi på kurdisk krigsmusik och svensk hiphop. Det var lätt surrealistiskt.

Soldaten släppte av Anton Lifhjelm vid läkarstationen och gav honom de korta anvisningarna innan han själv försvann mot stridigheterna.

Där kom han att arbeta större delen av sin tid i Syrien. Före hemresan fick han också assistera kirurgerna på sjukhuset i Kobane i några dagar, dit han själv tidigare remitterat patienter. Efter det väntade en semester i Europa, på riktigt denna gång.

Hur var det verklighetsbytet?

– Jag var ändå i Syrien så pass kort tid, så jag antar att de tiotusentals flyktingar vi har i Sverige har varit med om en ännu större kontrast. Men från min synpunkt var det konstigt att komma tillbaka. Där skjuts det verkligen människor och folk dör. Och här har vi rinnande vatten. De första veckorna tänkte jag ofta »Herregud vad bra vi har det i Sverige på alla sätt och vis«.

Var det en glädje eller fanns det något negativt i den känslan?

– Nä. Bara glädje. Det var inte så att jag kände »Fan vad töntigt att handla på Ica och gå på bio«.

Vad har du med dig yrkesmässigt?

– Det blir ju en kontrast där. Man kan säga att det är olika patientgrupper. Här har jag inte räddat några liv i dag, liksom. Men man hjälper människor här också. Det kanske inte är skottskador, men det är fortfarande mycket cancerutredningar och sekundärprevention och primärprevention på en vårdcentral.

Vad tänker du om din framtid?

– Överläkare och forskning, efter kliniska år.

Vilket område? Akutkirurgi?

– Har inte bestämt än.

Anton Lifhjelm påpekar flera gånger under intervjun att han vill inta en ödmjuk inställning på grund av sin begränsade erfarenhet och att han inte arbetade i Syrien så länge. Men han ville bidra med någonting, och han kände att konflikten, med IS utbredning, var ganska svartvit.

Vad drev dig till att göra det här från första början?

– Viljan att hjälpa och äventyret. Och att man påtagligt, handfast, kunde göra någonting.

Det hade inte räckt att hjälpa med vaccinationer i Afrika?

– Nej … man ska inte sticka under stol med att man får en kick.

Kan du tänka dig att åka tillbaka till Syrien eller något annat oroligt område?

– Jag skulle kunna tänka mig att åka tillbaka faktiskt, om kriget eskalerar. Läkare utan gränser tror jag också är en del av framtiden.

– Det är mycket misär och elände, jäkligt mycket blod. Men också mycket kärlek och många skratt. Och det var roligt umgänge, även om man inte förstod varandra till fullo.

Konflikten i Syrien

Den väpnade konflikten i Syrien har många inblandade parter och den har ändrat utseende genom åren. 2011 började ett uppror som en följd av den arabiska våren, vilket bemöttes hårt av regimen. Det finns ett hundratal rebellgrupper som till en början var splittrade. IS kom in i bilden 2013 och blev alla parters gemensamma fiende. Kurderna bekämpar IS men undviker strider med regimen. Både USA och Ryssland bekämpar terrorgrupper, men Ryssland anses också stödja regimen i strider mot rebeller. Fredssamtal försvåras av att det finns grupper som inte ser någon vinning med ett slut på kriget.

Raqqa var IS självutnämnda huvudstad i ungefär tre år. När denna text skrivs har terrororganisationen precis tvingats ge upp och lämna staden.

Dödssiffran i Syrien uppgick enligt lokala syriska grupper till 470 000 i februari 2016, uppger människorättsorganisationen Human Rights Watch. FN uppskattade siffran år 2015 till 250 000 och har sedan dess slutat göra uppskattningar på grund av bristande information.

Enligt FN har 6,3 miljoner människor drivits på flykt inom landet och 5 miljoner till angränsande länder. 4,5 miljoner människor befinner sig i belägrade eller svåråtkomliga områden.

Läkare utan gränser verkar nära fronten, men det är oklart om de finns så nära som Antong Lifhjelms station. Läkare i världen finns på andra platser i Syrien.

Hälften av Syriens medicinska expertis har flytt landet och över hälften av alla vårdinrättningar har förstörts.

Utrikesdepartementet avråder från resor till Syrien sedan 2011.

Källor: FN, Läkare utan gränser, Läkare i världen, Human Rights Watch, Utrikespolitiska institutet, Utrikesdepartementet