»Bli inte orolig. Fikru har blivit sjuk, han ligger på sjukhus. Det är något med hans lunga.«
När Emy Maru ska berätta om sin pappas situation så börjar hon inte med frihetsberövandet 2013 utan den septemberkväll 2016 när hon är på väg till en kollegas disputationsmiddag och får det ödesdigra samtalet från sin kusin i Etiopien.
– Man får ju panik. Under hela natten kan jag inte sova utan väntar på ett nytt besked.
På BBC ser hon bilder från branden i Kilinto fängelse, där hennes pappa sitter.
– Jag förstår inte. Brann det dagen innan? Är det därför han är sjuk?
Emy Marus pappa greps 2013 i samband med en resa till det hjärtsjukhus han startat i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Han anklagas för kännedom om mutbrott och fastnar i vad som av många anses vara en etiopisk maktkamp, där han utgör en bricka i ett politiskt spel. Emy Maru berättar om den leda som uppstått genom åren – den första rättegången sköts upp 25 gånger. De hårda restriktionerna i fängelset har bland annat försvårat medicineringen av Fikru Marus diabetes. Men när hans pneumotorax uppstår den där dagen i september 2016 blir läget kritiskt.
De etiopiska läkarnas insats räcker inte och läget förvärras. I Sverige är Emy Maru på väg att skriva på ett anställningsavtal om ST i Huddinge, men har svårt att koncentrera sig.
– Jag tänker: »Det här är inte hållbart. Jag kan inte vara i Sverige, jag måste åka ner.« Tolfte dagen efter att han har blivit inlagd åker jag till Etiopien och bosätter mig i princip på Black Lion Hospital.
Det statliga sjukhuset är slitet och saknar fungerande toaletter, råttor springer genom lokalerna och soldater med AK-47:or står vakt. Där vårdas Fikru Maru i månader utan att bli bättre. Emy Maru måste själv rycka in flera gånger i brist på läkares närvaro.
– Hans lunga fortsätter att kollapsa. Någon gång hände det mitt i natten. Jag fick inte sova i rummet med honom, utan hör utanför dörren hur han börjar skrika. Då har slangen åkt ut, och han blir så dålig att han kräks och faller ihop, berättar Emy Maru.
– Nu vet jag vad man behöver göra, men det ska inte vara så att jag behöver göra det mitt i natten och så kommer jourläkaren en halvtimme senare. Det kunde ha gått hur fel som helst.
Och du är ändå läkare …
– Ja, men i den stunden är jag ju egentligen dotter. Det blir så svårt att fokusera och se det lika objektivt som när man träffar sina vanliga patienter.
Hur har du hanterat rollerna som både läkare och dotter?
– Det är svårt att ha båda rollerna. Varken min syster eller mamma kunde komma ner när han blev sjuk. Och jag hade någonstans behovet av att »ha en pappa« för att jag blev så ledsen de månaderna. Men det kunde jag aldrig. Jag var alltid tvungen att vara stark för honom under hela den tiden. Det kändes som att jag inte hade något val.
Hennes pappas pneumotorax kräver operation. Ett svenskt team med läkare från Sahlgrenska universitetssjukhuset står redo att åka till Etiopien. Men så kommer en dom i Fikru Marus mål och de väljer att avvakta, med förhoppningen att han ska få åka hem till Sverige. Eftersom han är sjuk och vill påskynda den juridiska processen har han avsagt sig rätten att försvara sig. Han döms till fängelse och med redan avsutten tid och straffreduktion ser det ut som om han ska bli frigiven direkt och kunna föras till Sverige och få vård.
Men så blir det inte. I stället läggs nya anklagelser fram. Denna gång handlar det om något så allvarligt som terrorbrott. Fikru Maru anklagas för att vara hjärnan bakom ett upplopp i fängelset som mynnade ut i den brand Emy Maru såg på tv-bilderna hemma i Sverige. Totalt omkom 23 människor i branden, vilken inträffade dagen efter att han insjuknat.
– Då är det som att allt hopp man hade fått bara försvinner. Vi förstår inte vad som händer, berättar Emy Maru.
– Ambassadören är helt förtvivlad; han hade varit så engagerad och trodde verkligen att vi kommit till ett avslut, och vad jag förstår även utrikesministern och kabinettssekreteraren.
Det blir inte bara ett moraliskt bakslag utan innebär också att Fikru Maru inte kan få vård i Sverige. I början av januari flyger därför det svenska läkarteamet till Addis Abeba för att genomföra operationen.
Operationen går bra, och efter ett tag kan Fikru återvända till fängelset. Emy Maru besöker honom varje dag. Besökstiden är 8.30–12.00, ibland lite längre. När hon kommer till fängelset samlas hon och de andra besökarna i en barack bland diverse får och getter. Det är »lite landet-känsla«, säger hon.
Besökarna kroppsvisiteras och kan ibland behöva klä av sig ned till underkläderna.
– De muddrar lite som de känner för. Misstänker de att du har en binda måste du gå in i ett skjul och dra ner dina byxor och visa dina underkläder.
Efter att en ny fängelsechef tillträtt får besökarna ta med sig mat, vilket gör det enklare att hantera Fikru Marus diabetes. Men maten ska undersökas, och besökarna måste provsmaka den för att intyga att den inte är giftig.
– Helst vill de att det bara ska vara etiopisk mat, för det känner de till. Pappa äter inte så mycket av det. Han har bott i Sverige i 35 år och är van vid svensk kost, säger Emy Maru och skrattar till.
Liksom i det första åtalet drar den juridiska processen ut på tiden utan några klara besked. I maj i år ändrar en domstol det tidigare domslutet och förklarar Fikru Maru oskyldig till kännedom om mutbrott, vilket dock är en ringa tröst med tanke på terroranklagelserna.
I augusti beslutar domstolen återigen att skjuta upp terrorrättegången, denna gång till januari 2018. Emy Maru har då varit i Etiopien i nästan ett år. Dagen innan hon lämnade Sverige hade hon skrivit på ett anställningskontrakt för ST i akutsjukvård på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Även med löftet om tjänstledighet på obestämd tid för Etiopienresan börjar det bli ohållbart att stanna längre. Efter 14 månader i Afrika åker Emy Maru tillbaka till Europa, ett novembermörkt Sverige och pendeltåg 36 till Huddinge.
Hon har bara varit tillbaka i Stockholm en vecka när Läkartidningen träffar henne.
– Jag vet att mina kusiner tar hand om honom, men det är alltid jobbigt när man inte är på plats. Jag är extremt beroende av min telefon. Jag sitter hela tiden … varenda gång det vibrerar: »Har det hänt någonting?« Vi har en avstämning på morgonen och en på eftermiddagen, och vid de tiderna tänker jag alltid »hoppas inget negativt har hänt«.
Hur gick samtalet mellan dig och din pappa inför din hemresa?
– Han känner att hans situation inte bara frihetsberövar honom utan hela familjen, framför allt mig eftersom jag är där mest; att det hämmar min utveckling och karriär. Och jag tycker alltid att det är sekundärt – om inte han mår bra kan inte jag må bra.
– Det tråkiga är att jag absolut inte kan prioritera min karriär. Det goda är att min klinik är så förstående för situationen och har varit så hjälpsam. Någon gång blev jag kallad till UD mitt under ett arbetspass, men det löste de.
Nu är Emy Maru tillbaka till att »pendla« till Etiopien, vilket innebär fler men kortare vistelser.
– Det är en stor fördel med det här jobbet. Och jag är väldigt tacksam för att mina chefer låter mig jobba heltid och sedan använda min jourkomp för att åka till Addis, även om det bara blir några dagar, och träffa pappa och ta hand om honom.
Emy Maru har alltså svårt att fokusera på karriären. Och arbetet på pappans hjärtsjukhus i Etiopien har inte heller blivit som hon hoppats.
– Pappa har väl på ett sätt förverkligat sin dröm genom att starta det här hjärtsjukhuset. Jag hade väl också någon vision om att jag skulle vara med och utveckla det och kunna jobba som kardiolog, kanske där. Men den drömmen har de förstört.
Kan och vill han vara engagerad i sjukhuset under tiden det här pågår?
Emy Maru får ett sorgligt leende över ansiktet.
– Det är det som är grejen. Om sjukhuset skulle stänga är det som att allt det här hade hänt förgäves. Men om åtminstone sjukhuset fungerar så lever arbetet och tanken vidare. Det är jätteviktigt. Det är det mesta vi pratar om när vi ses – hur går det för sjukhuset?
Emy Marus väg till yrket är »sådär klyschig« – båda hennes föräldrar är läkare. Hon gick i gymnasiet när hennes pappa startade hjärtsjukhuset i Etiopien, och i samband med det reste familjen dit.
– Han fick det att låta som om vi skulle semestra i Etiopien, men det slutade med att vi var runt på sjukhuset och fixade saker, säger hon och skrattar.
– Det motiverade mig väldigt mycket.
Sista året på utbildningen var hon helt bestämd: Hon skulle specialisera sig i Sverige och förankra sin specialisering på pappans sjukhus och fortsätta att utveckla det. Dessutom skulle hjärtsjukhuset, med sin volym patienter, kunna gagna svensk forskning.
– Men nu när allt det här har hänt så känns det som att jag inte skulle ta den risken, när man kan råka ut för något sådant här utan att ha gjort någonting.
Emy Maru har tidigare uttryckt ett missnöje med Sveriges officiella försök att få hennes pappa fri och jämfört med när de båda journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye satt fängslade i 14 månader i Etiopien. Fallet fick stor uppmärksamhet, inte bara i Sverige. Kritiken var högljudd i EU och USA, och rättsprocessen fördömdes av bland andra Reportrar utan gränser och Human Rights Watch. Utrikesminister Carl Bildt åkte personligen till landet för att besöka svenskarna.
– Det blev mer världsomfattande än i pappas fall. Mediernas inverkan på UD:s agerande är nästan lite läskig. När det skrivs mycket så görs jättemycket. Martin och Johan är journalister och jag tror att det blev en mer solidarisk uppmärksamhet kring dem, säger Emy Maru som dock påpekar att bland annat Läkarförbundet och World Medical Association de senaste månaderna har gett sitt stöd i en namninsamling för pappans frigivande.
Om allt går som planerat åker hon vid årsskiftet till Etiopien och den rättegång som är sagd att börja i januari. Hon berättar att medfångar ska vittna om händelserna kring upploppet och branden, och att de gör det mot löften om att bli frisläppta.
– Oftast känner man sig ganska maktlös och tänker att det inte kommer att ta slut, att det kommer att se ut så här resten av tiden. Jag ser inte att det etiopiska rättssystemet helt plötsligt kommer att förändras.
Hur mår familjen?
– Det är kämpigt. Det hänger över en hela tiden. Man är aldrig riktigt glad. Man har en konstant oro i sig. Men vi har en extremt fin och stark familj, så det funkar.
Fallet Fikru Maru
2007 invigs Fikru Marus hjärtsjukus Addis Cardiac Hospital i Etiopiens huvudstad.
2010 tvingas Fikru Maru lämna väskor med medicinsk utrustning i den etiopiska tullen efter att de krävt importtillstånd som han inte har haft. Hans kortbetalning för att lösa ut dem går inte igenom och väskorna konfiskeras. Fikru Maru grips, misstänkt för smuggling, och hålls häktad i tio dagar innan han släpps. Åtalet läggs ned efter ett år i brist på bevis.
2013 grips omkring 40 personer i Etiopiens huvudstad Addis Abeba, däribland Fikru Maru, som misstänks för kännedom om mutbrott. Huvudmisstänkt är landets tullminister. Fikru Maru har sedan dess suttit frihetsberövad utan fällande dom. Senare under året förklaras att kopplingen mellan Fikru Maru och tullministern är att den senare beslutat att lägga ner smugglingsåtalet mot den svenske hjärtläkaren år 2010. Många anser att åtalet endast är en politisk maktkamp i landet.
2014 vädjar Fikru Marus advokater till domstolen att släppa åtalet med hänvisning till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som Etiopien skrivit under.
2015 tas frågan upp i riksdagen och Fikru Maru skriver en vädjan till Sveriges statsminister.
2016 tas fallet, efter många förseningar, upp i etiopisk domstol. Efter ett vittnes utsago beslutas att Fikru Maru måste presentera bevis för sin oskuld. Den 2 september drabbas Fikru Maru av pneumotorax och förs till sjukhus. Den 3 september bryter både ett upplopp och en brand ut på fängelset där Fikru Maru hölls innan han insjuknade. 23 personer omkommer. I oktober står det klart att Fikru Maru behöver vård som inte är tillgänglig i Etiopien. På grund av detta avsäger han sig rätten till juridiskt försvar. Han döms, och med strafflindring och den tid han spenderat häktad kan han omedelbart friges. I december åtalas han dock på nytt, denna gång för terrorism i samband med fängelseupploppet.
2017 i januari flyger ett team svenska läkare till Addis Adeba och utför hans operation. Den går bra, men senare uppstår komplikationer med hematom och bröstsmärtor. För att undvika ytterligare förseningar av rättsprocessen bestrider inte Fikru Maru anklagelserna. I maj frikänns Fikru Maru av högsta domstolen i det tidigare åtalet om korruption. Terroråtalet kvarstår dock. I augusti tas beslut att skjuta upp rättegången till 1 januari 2018.