Det är slutet av november 2017. Hemma i Umeå börjar Stina Salander, ST-läkare i allmänmedicin, bli otålig.
En dryg månad tidigare sattes en mäktig rörelse igång när skådespelerskan Alyssa Milano uppmanade sina följare på Twitter att dela med sig av sina egna erfarenheter av sexuella trakasserier under hashtaggen #metoo, i syfte att synliggöra problemet. Hashtaggen spred sig snabbt till Sverige. I bransch efter bransch gick kvinnor samman och röt ifrån. Tusentals kvinnor som fått nog av övergrepp, trakasserier och negativ särbehandling.
Den 20 november kom musikernas upprop #närmusikentystnar. Stina Salander, som har bandet Stina och Arktis, skrev under det. Hon inspirerades av kraften i uppropet och den fina stämningen bland deltagarna.
Nu väntar hon på att läkarna ska agera. På Kvinnliga läkares förenings webbplats börjar en tråd att växa. Några börjar lägga ut personliga berättelser om sexuella trakasserier och övergrepp, men tråden stängs snabbt ner – forumet är ju helt öppet och oskyddat.
– Sedan dog diskussionen helt. Jag blev lite orolig. Ska det inte hända något mer?
Stina Salanders frustration utmynnar i handling. En onsdag i slutet av november skapar hon en sluten, icke-sökbar grupp på Facebook och bjuder in sina kvinnliga kollegor och läkarvänner.
Två dagar senare äter hon middag med sina systrar. Hon beklagar sig över att så få gått med i gruppen och att inga vittnesmål kommit in förutom hennes eget, som hon delat med sig av för att få andra att våga. Systrarna säger åt henne att ha tålamod. Och samma kväll exploderar det.
– När jag kom hem var det plötsligt flera tusen medlemmar och massor av vittnesmål. Då blev det i stället: »Åh herregud, hur ska jag ta hand om allt detta?«
Runt tio läkare kommer till hennes undsättning. De känner inte varandra sedan tidigare, men delar samma starka engagemang och vilja till förändring.
– Vi var utspridda geografiskt på olika orter, kom från olika specialiteter, någon var student … Det bara föll sig så. Jag kände ingen. Det var rätt häftigt i sig, säger Stina Salander.
Varje morgon har administratörsgruppen möte och delar upp uppgifter. På den gemensamma chatten är det konstanta och intensiva diskussioner.
Emma Bendz, ST-läkare i akutsjukvård och internmedicin vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna, är en av dem som går in som administratör. Hon får i uppgift att släppa in nya medlemmar. Eftersom hon arbetar heltid går hon igenom ansökningarna om nätterna. Alla kollas noga innan de beviljas tillträde.
– Det var ett enormt arbete och vi jobbade under väldig tidspress. Det var bråttom att släppa in folk i gruppen. Vi visste att vi snabbt måste få ut texten och få folk att skriva på.
Snart består Facebookgruppen av 17 000 kvinnor, icke-binära och transpersoner som är läkare eller läkarstudenter. Cirka 400 vittnesmål har kommit in. Det handlar om allt från negativ särbehandling till sexuella övergrepp. En del beskriver händelser som skett nyligen, andra handlar om sådant som hänt för länge sedan. Emma Bendz beskriver tonen i gruppen som ödmjuk, fin och stöttande.
– Jag tror det var en anledning till att folk vågade dela med sig trots att gruppen var så stor, säger hon och fortsätter:
– Folk var noga med att anonymisera och respektfulla med den information som delades – något som andra upprop fått kritik för att ha problem med. I vårt upprop var det inget problem. Kanske har det att göra med vår profession. Vi är vana vid anonymitets- och sekretessprincipen.
Det strömmar in så många vittnesmål att administratörerna till slut får sätta stopp för fler. Efter ett tag förs vittnesmålen över till ett säkrare dokument, för att skydda dem som delat med sig och minska risken för förtal.
I gruppen hålls en omröstning om huruvida det kommande uppropet endast ska fokusera på sexuella övergrepp och trakasserier eller ha med alla former av negativ särbehandling på grund av kön. Valet faller på det sistnämnda.
– För att visa att det är ett strukturellt problem som kan fortsätta på grund av en tillåtande kultur, så tror jag att det var klokt. Då kan man till exempel föra en diskussion kring vad man lär studenterna på läkarutbildningarna, vad manliga och kvinnliga läkarstudenter får göra och inte göra och hur man blir bemött beroende på vem man är, säger Emma Bendz.
Efter en del redigering, och hjälp från några nya läkare, enas Facebookgruppen om en uppropstext. Målet är att få 10 000 att skriva under. I takt med att signaturerna strömmar in uppdateras namnet på gruppen efter antalet påskrifter.
– Det var som en valvaka. Det var jättemycket aktivitet i gruppen och en spänd och uppsluppen stämning, säger Emma Bendz.
Den 30 november publiceras uppropet #utantystnadsplikt i Svenska Dagbladet. Det inleds med orden »Läkaryrket bygger på respekt för andra människor, i det ingår respekt för andras kroppar«. 10 400 läkare och läkarstudenter – kvinnor, icke-binära och transpersoner – har skrivit under, vilket gör det till det största svenska #metoo-uppropet.
– Alla vi som varit extra engagerade var alldeles slut, men kände samtidigt en tomhet: »Jaha, vad händer nu? Hur ska vi gå vidare?«, säger Emma Bendz om känslorna efteråt.
Bland andra 170 chefläkare, Läkarförbundet, Svenska läkaresällskapets etikdelegation och Svensk kirurgisk förening backar upp uppropet. Och i december 2017 publiceras ett upprop i Läkartidningen från 1 564 manliga läkare som lovar att rannsaka sig själva, öppet stötta kvinnliga kollegor som drabbas och aktivt arbeta för trygga arbetsplatser. De kräver även att arbetsgivare och chefer tar sitt ansvar. Initiativet kommer från Jonas Willmer som är ST-läkare i akutsjukvård på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
– Jag läste många av vittnesmålen under #metoo och #utantystnadsplikt och tog väldigt illa vid mig av vad jag läste. Jag skulle vilja säga att jag var chockad över utbredningen, men innerst inne tror jag att jag visste hur illa det var. Jag hade bara inte blivit konfronterad med alla berättelser på en gång tidigare.
Stina Salander är glad över de manliga kollegornas stöd. Men i stort är hon ändå besviken över responsen. Särskilt inom läkarkåren.
– Jag hade förväntat mig att uppropet skulle vara på allas läppar när jag kom tillbaka till jobbet dagen efter. Men det var det definitivt inte. Flera av mina närmaste kollegor och chefer visste inte ens om det. Jag kände bara: »Suck, har de inte ens läst det?«
Nu när ett år har gått kan hon inte räkna upp särskilt många konkreta förändringar.
Läkarnas #metoo-upprop riktade sig direkt till dekanerna för de svenska läkarutbildningarna och stora arbetsgivare som universitetssjukhus och landsting. Men enligt initiativtagarna dröjde det innan de fick svar.
– Som arbetsgivare tycker jag att man borde reagera mer på ett så stort upprop som samlar så många av landets kvinnliga läkare och studenter. Det borde finnas ett starkt incitament att skapa ett så gott arbetsklimat som möjligt när det så tydligt förekommer trakasserier och negativ särbehandling bland läkarstudenter och ända upp i arbetslivet, säger Emma Bendz.
Hon ser uppropet som en del av ett kontinuerligt, långsiktigt förändringsarbete.
– Jag kanske är lite luttrad – men jag trodde aldrig allt skulle ändras. Det här är varken det första eller det sista som har hänt när det gäller jämställdhetsarbete. Vi måste se oss som en del av en historia.
Vittnesmålen tyder på att rena sexuella trakasserier och mer grova uttryck oftare verkar drabba läkarstudenter och AT-läkare. Just AT-läkare är också en extra utsatt grupp eftersom de inte har någon fast kliniktillhörighet. Därför tycker Emma Bendz att det är viktigt att studierektorer och lärosäten informerar dem om vem de ska vända sig till om något sker och att det finns fler alternativ än handledaren – för det är kanske hen som är problemet. Stina Salander tror i sin tur mycket på genusundervisning, helst som en strimma genom hela läkarutbildningen.
– Jag ser läkarutbildningen som vår grund, det är där vi normeras. Den lägger grunden för våra fortsatta yrkesliv. Jag skulle önska att man på allvar såg över genusundervisningen och garanterar att det finns kunskap om de här frågorna både hos lärare och studenter.
Enligt Sveriges läkarförbund students ordförande André Hermansson har rutinerna på lärosätena förbättrats. Men han anser samtidigt att mer behöver göras, bland annat när det gäller att sprida information om hur negativ särbehandling och diskriminering ska förebyggas och hanteras i en vidare bemärkelse. För att få till en förändring måste studenter också bjudas in och uppmuntras till att vara delaktiga i det systematiska arbets- och studiemiljöarbetet, enligt André Hermansson.
– På KI är det till exempel i dag en student som är delaktig i det systematiska arbetsmiljöarbetet, där det finns hela 6 000 grundutbildningsstudenter.
Jonas Willmer tror att det är viktigast att jobba för att förändra attityder. Han påpekar vikten av att manliga läkare inte bara är goda förebilder för yngre kollegor utan även aktivt agerar för att främja jämlikhet och motverka alla former av kränkningar, till exempel genom att säga ifrån när någon annan beter sig illa eller markera att sexistiska eller nedvärderande skämt inte är okej. I kölvattnet av #metoo startade en annan grupp manliga läkare insamlingsstiftelsen I Respect Too, som jobbar för att öka respekten och förståelsen mellan människor. Jonas Willmer sitter med i styrelsen.
Kvinnliga läkares förening vigde årets höstmöte åt #utantystnadsplikt. Föreningens ordförande Susanne Bergenbrant Glas och vice ordförande Elizabeth Lichtenstein ser ett ansvar att hålla liv i frågan.
– Jag hoppas att det här är början på en snöboll som kommer att rulla vidare och bara bli större och större, säger Elizabeth Lichtenstein.
De ser ett tydligt innan och efter #metoo-rörelsen.
– Vi är optimister. Insikten är första steget till förändring. Det är ett enormt steg – jag tror inte riktigt vi inser hur stort det är, säger Elizabeth Lichtenstein.
Även Sveriges yngre läkares förening (Sylf) påpekar vikten av att envetet jobba vidare. För Sylfs del har #metoo-uppropen lett till självrannsakan, vilket bland annat gjort att man har förändrat det interna rekryteringsarbetet.
I maj ordnade Sylfs lokalavdelning i Dalarna en välbesökt medlemskväll med fokus på vad de som bevittnar trakasserier kan göra. En skådespelare gestaltade fem vittnesmål från kvinnliga läkare. Publiken fick sedan prata kring vad de hade kunnat göra om de hade blivit vittne till händelserna. De gestaltade vittnesmålen filmades och släpps av Sylf i slutet av november tillsammans med en diskussionsmall. Syftet är att andra ska kunna använda dem för att börja prata om frågorna.
De flesta Facebookgrupperna som bildades under #metoo-rörelsen lades ner efter att uppropen publicerats, men gruppen #utantystnadsplikt är fortfarande aktiv. Det har dessutom bildats lokala undergrupper.
– Min personliga tanke med uppropet är att det även ska fungera som ett nätverk. Det behövs kvinnliga nätverk där vi kan prata om de bekymmer som vi stöter på och som är unika för oss, och där vi kan få tips och råd, säger Emma Bendz.
Hon betonar uppropens symbolvärde för yrkesarbetande kvinnor. För egen del beskriver hon de intensiva veckorna förra hösten som en fantastisk resa.
– På kort tid samlade vi en majoritet av alla kvinnliga läkare och läkarstudenter. Vi presterade det största uppropet av alla. Vi krävde och fick svar från dekanerna och regionerna. Vi har fortfarande kvar gruppen som ett aktivt nätverk – vilket ingen annan har.
Och trots att det finns mycket kvar att göra är hon full av hopp inför framtiden.
– Det finns sjukt många kompetenta kvinnor som kan och vill mycket och som nu har kontakt med varandra. Det är rätt häftigt. Vi fortsätter vårt arbete.
Läs även: Vad har hänt sedan #utantystnadsplikt?
