Striden om öppen tillgång till vetenskapliga publikationer hårdnar nu runt om i Europa. I somras sa Sverige, via det så kallade Bibsamkonsortiet, upp sitt avtal med världens största vetenskapliga förlag, Elsevier i Nederländerna. Bibsam vid Kungliga biblioteket i Stockholm förhandlar och tecknar tidskriftsavtal för 85 svenska universitet, högskolor, myndigheter och statliga forskningsinstitut.

Den svenska förhandlingspositionen innebär i korthet att man vill byta affärsmodell så att man i stället för prenumerationer ska betala för att få forskningsartiklar publicerade och för att allt som publiceras av svenska forskare ska ligga öppet globalt. Totalt handlar det om en affär på cirka 150 miljoner kronor per år för Elsevier. För förlaget skulle det innebära samma pengar för samma jobb, med skillnaden att artiklarna nu publicerades öppet i stället för bakom betalväggar på nätet.

– Vi menar att det finns tillräckligt med pengar i systemet, så att vi genom att betala motsvarande summa kan få all vår forskning publicerad öppet och samtidigt behålla läsrättigheterna. Men det vill inte Elsevier alls förstå, säger Annikki Roos, bibliotekschef på Universitetsbiblioteket, Karolinska institutet och ledamot i Bibsamkonsortiets styrgrupp.

Elsevier har inga problem att publicera artiklarna öppet om de bara får betalt för det, men förlaget menar att om svenska forskare och läkare vill ha möjlighet att läsa vetenskapliga publikationer från andra länder så måste de betala för prenumerationer också.

– Då blir det ju mycket dyrare än vad det var tidigare, säger Annikki Roos.

Det uppsagda avtalet innebär att forskare och anställda vid de berörda institutionerna inte längre har direktåtkomst till den forskning som publiceras av Elsevier efter den 1 juli i någon av de cirka 1 900 tidskrifter som Bibsam tidigare hade avtal om, inklusive tidskrifter som Lancet och Cell.

Strax efter det uppsagda avtalet i Sverige brakade förlagets närmare två år långa förhandlingar med den tyska motsvarigheten till Bibsam samman, något som stoppade tillgången till Elseviers publiceringar vid runt 200 tyska universitet och högskolor. Österrike, Schweiz och Frankrike överväger att ställa samma krav som Tyskland, medan Finland och Storbritannien har tecknat traditionella avtal till 2020.

Både det svenska och det tyska avtalssammanbrottet har skett inför öppen ridå, och de nationella konsortierna har varit tydliga kring var stridigheterna ligger – något som en amerikansk publiceringsexpert, som intervjuas i tidskriften Nature, menar gör förhandlingarna ännu viktigare för Elsevier. Hur avtalen skrivs i Sverige och Tyskland kommer påverka alla framtida avtal i världen, menar han.

Nu befinner sig avtalsprocessen i ett dödläge där de olika parterna försöker svälta ut varandra, något som Bibsam har försökt hantera så smidigt som möjligt för de drabbade forskarna.

– Vi har köpt tillgång till artiklarna på ett annat sätt, men det är lite krångligare. Vi använder en förmedlare som man kan beställa ifrån helt lagligt. Det tar lite längre tid, kanske några minuter extra för de flesta av de här artiklarna, men det går att få tag på dem, säger Annikki Roos.

En strategi som kanske kan visa sig vara framgångsrik, eftersom Elsevier nu kommer till Stockholm i december för ett möte med berörda svenska aktörer.

– Bollen har legat hos dem sedan i somras, och nu har de tagit kontakt och vill återuppta förhandlingarna, säger Annikki Roos.

Sedan tidigare har Bibsam uppmanat de drabbade av det uppsagda avtalet att inte teckna egna avtal eller ens ha möten med Elsevier, något som i högsta grad fortfarande gäller, enligt Annikki Roos.

– Det är viktigt att vi håller ihop. Om enstaka lärosäten börjar diskutera med förlaget själva så blir det svårt att hålla ihop den här förhandlingen, säger hon.

Diskussionen om öppen tillgång till vetenskapliga publikationer, eller open access som det kallas på engelska, har pågått länge. Grundtanken är lika enkel som självklar: forskning som finansieras med offentliga medel ska finnas fritt tillgänglig för vem som helst att läsa.

Redan på 1980-talet började amerikanska National Institutes of Health (NIH) påtala vikten av att göra forskningen tillgänglig och har sedan dess infört krav på att den forskning som NIH finansierar med amerikanska skattemedel ska finnas allmänt tillgänglig. NIH har numera en princip där de tillåter både hybridpublicering och parallellpublicering (se Fakta 1 nedan). I Europa har open access-frågan mest stannat vid en diskussion och ganska lite konkret har hänt. Tills nu. I maj 2016 hölls EU-kommissionens konkurrenskraftsrådsmöte där alla EU:s forskningsministrar skrev under rådsslutsatser för öppen vetenskap som bland annat innebär att man lovar att arbeta för att all forskning finansierad av offentliga medel som publiceras ska vara omedelbart öppet tillgänglig senast 2020. Det var startskottet för Europa. Sedan dess har mycket hänt. Den svenska regeringen lade fast kursen i forskningspropositionen som kom ett halvår senare och därefter har det rullat på (se Fakta 2 på nästa sida).

Argumenten för öppen tillgång är många, och det har bland annat hävdats att epidemiska utbrott som med ebola- och zikavirus hade kunnat begränsas eller till och med stoppas om den vetenskapliga information som faktiskt fanns också hade varit tillgänglig för läkarna som arbetade lokalt på plats – påståenden som förstås är omöjliga att bevisa. Ett mer verklighetsnära argument är att forskare och läkare anställda vid universitet och lärosäten i dag har tillgång till den senaste forskningen, medan läkare och annan vårdpersonal anställda på vårdcentraler runt om i landet inte har det. Med en öppen tillgång skulle inga sådana ojämlikheter finnas och kunskapsspridningen skulle sannolikt gå fortare, till nytta för både läkare och patienter.

En annan argumentationslinje handlar om ekonomin. Många pekar på den något besynnerliga affärsmodell som har utvecklats som innebär att akademiska forskare gratis ger bort sina forskningsresultat, och ibland även skriver över äganderätten till forskningen på förlagen i samband med publicering, och andra forskare sedan gratis bedömer forskningen inom referentgranskningssystemet för att sedan låta förlagen sälja tillbaka den publicerade forskningen med höga prenumerationslicenser till samma forskare.

När det dessutom visar sig att förlagen har mycket höga vinstmarginaler är det många forskare som har börjat fundera på om de inte blivit lurade. Förlaget Elsevier redovisade exempelvis över en miljard euro i vinst både för 2017 och 2016 med en vinstmarginal på runt 37 procent.

– Det finns en utredning gjord vid Max Planck-institutet som visar att det globalt läggs 7,6 miljarder euro per år till de vetenskapliga förlagen, säger Beate Eellend, samordnare vid Kungliga biblioteket, KB, och sekreterare i flera av de utredningar om open access som KB leder.

Svenska Bibsamkonsortiet betalade förra året sammanlagt 353 miljoner kronor till olika förlag i prenumerationslicenser. Utöver det tillkommer publiceringsavgifter till tidskrifterna för att publicera artiklar med öppen tillgång.

– Hur mycket ska vi fortsätta betala till förlagen för vår egen forskning? Det är ju offentliga medel vi talar om, skattemedel, säger Beate Eellend.

Ekonomin är en av de två stora frågorna som måste lösas för att nå fram till en öppen tillgång till forskningen.

– Hur kan vi styra om betalningsströmmarna från prenumerationslicenser till att finansiera den öppet tillgängliga publiceringen? Vi behöver ett transparent system som kan finansiera publiceringskostnader på ett hållbart sätt utan att skapa ojämlikhet för forskarna, säger hon.

Men det finns ett kanske ännu större hinder för öppen publicering inbyggt i det akademiska sättet att tilldela forskningsmedel och tillsätta tjänster.

– Här behöver vi få till ett internationellt meriteringssystem som uppmuntrar öppen publicering med hög kvalitet, säger Beate Eellend.

I den akademiska forskarvärlden är det viktigt att publicera sig i prestigetidskrifter som exempelvis Lancet, Nature eller Cell. Det ger meriter för forskningsanslag och vid tillsättning av tjänster. KB visar i en utredning att många anställningskommittéer vid universiteten värderar tidskrifternas impaktfaktor högt i rekryteringsprocessen samtidigt som de inte anser att open access-tidskrifter publicerar forskning av hög kvalitet.

– Vår utredning visar att nuvarande meriteringssystem snarare stjälper än hjälper. Det närmast missgynnar forskaren att publicera sig öppet, säger Beate Eellend.

Hon menar att universiteten behöver ta ett helhetsgrepp om öppen tillgång.

– Har lärosätet en policy för öppen tillgång så bör den genomsyra hela verksamheten. Precis hur det ska göras måste diskuteras på och mellan de olika lärosätena och är ingenting som KB ska lägga sig i, säger hon.

Men meriteringssystemet påverkar inte bara universiteten. I början av september i år presenterade Science Europe en plan för öppen tillgång till vetenskapliga publikationer, Plan S. Science Europe är en sammanslutning av europeiska forskningsfinansiärer där bland andra de svenska forskningsråden Forte och Formas ingår tillsammans med Vetenskapsrådet. Tanken med Plan S är att de ingående forskningsfinansiärerna ska ställa upp på tio bärande principer och kräva att all forskning som de finansierar uppfyller dessa principer från den 1 januari 2020. Men när det svenska Vetenskapsrådet skulle ta ställning till principerna i oktober sa styrelsen nej.

– I Plan S tillåter man till exempel inte publicering i hybridtidskrifter, säger Lisbeth Söderqvist, analytiker på Vetenskapsrådet.

Hon förklarar att det skulle bli en alltför snabb omställning att ställa detta krav redan 2020.

– Eftersom det i dag ur meriteringssynpunkt är viktigt i vilka tidskrifter forskaren publicerar sig behöver forskningsfinansiärer, universitet och högskolor hitta alternativa och kompletterande sätt att bedöma enskilda forskares meriter innan en sådan bestämmelse införs, säger Lisbeth Söderqvist.

Vetenskapsrådet föreslår i stället 2025 som ett lämpligt år att sikta på. Lisbeth Söderqvist försäkrar dock att Vetenskapsrådet i allt väsentligt står bakom Plan S.

Samtidigt visar det hur dagens meriteringssystem bromsar utvecklingen mot öppen publicering.

Läs även:

Gemma Hersh, Elsevier: »Open access kommer att göra det dyrare för akademin«

Fakta 1. Tre vägar till öppen tillgång

Det finns flera sätt att publicera sig med öppen tillgång.

  • Guld. Publicera i en ren open access-tidskrift, som Public Library Of Sciences PLOS Medicine. Tidskriften är fri att läsa utan prenumeration, men det kostar att publicera.
  • Hybrid. Publicera i en prenumererad tidskrift, men betala förlaget för att öppna betalväggen för den enskilda artikeln. Det blir ofta ganska dyrt och anses inte vara rätt väg mot open access, men är i dag ett fungerande system.
  • Grön. Parallellpublicera artikeln i en vanlig prenumererad tidskrift och i en open access-tidskrift eller en öppen databas. Förlagen kräver ofta en embargotid på 6, 12 eller 24 månader innan den öppna versionen görs tillgänglig, varför det ses som en mindre lyckad lösning.

I kölvattnet av open access-idén har det växt upp så kallade »predator journals«, eller rovdjurs-/rövartidskrifter, som publicerar vad som helst utan granskning öppet mot betalning. »Directory of Open Access Journals« (doaj.org) är en stor databas över kvalitetskontrollerade open access-tidskrifter som kan hjälpa till att navigera rätt. Universitetsbiblioteken kan också bistå med hjälp.

Källa: KB samt universitetsbiblioteken vid Karolinska institutet, Uppsala universitet och Lunds universitet. 

Fakta 2. Steg på vägen mot öppen tillgång

  • 1980-talet. Amerikanska National Institute of Health (NIH) pekar på vikten av öppen publicering och inför senare detta som krav för forskning som NIH finansierar.
  • 2010. Kungliga Biblioteket, KB, startar Openaccess.se.
  • 2012. EU ger alla medlemsstater i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer för öppen vetenskap.
  • 2013. Vetenskapsrådet (VR) får i uppdrag att ta fram förslag till nationella riktlinjer.
  • 2015. VR:s utredning överlämnas till regeringen.
  • 2016, maj. EU:s forskningsministrar skriver under rådsslutsatser för öppen vetenskap, och där de lovar att arbeta för att vetenskapliga publikationer från forskning finansierad av offentliga medel ska vara omedelbart öppet tillgängliga senast 2020.
  • 2016, november. Regeringen lägger fram forskningspropositionen »Kunskap i samverkan«: »Vetenskapliga publikationer som är resultat av offentligt finansierad forskning bör bli omedelbart öppet tillgängliga direkt då de publiceras. Omställningen kan påbörjas omgående … och bör vara genomförd fullt ut senast inom tio år.«
  • 2017. KB och VR får regeringens uppdrag att utreda öppen tillgång till vetenskapliga publikationer respektive forskningsdata.
  • 2018, juli. Avtalet mellan Bibsam och Elsevier sägs upp.
  • 2019. KB och VR slutrapporterar sina utredningar.
  • 2020. Öppen tillgång till vetenskaplig publicering börjar gälla för viss forskning.
  • 2026. Vetenskapliga publikationer samt forskningsdata från svenskt offentligt finansierad forskning ska vara öppet tillgängliga.

Källa: Kungliga biblioteket, Vetenskapsrådet, Regeringen, Bibsam