Checkpointhämmarna, en form av immunterapi som bland annat revolutionerat behandlingen vid spritt malignt melanom, visar sig ha effekt vid allt fler typer av cancer.
Verksamhetscheferna vid landets onkologkliniker har kommit överens om att inte ge behandlingen vid en viss cancerform förrän NT-rådet vid Sveriges Kommuner och landsting kommit med en nationell rekommendation för just den indikationen.
Den nationella rekommendationen bygger bland annat på en hälsoekonomisk bedömning från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV.
Men det finns alltså en möjlighet för den som betalar själv, eller via sin privata sjukförsäkring, att få tillgång till checkpointhämmare tidigare än så.
På Aleris Christinakliniken på Sophiahemmet i Stockholm betalade sex patienter där studier visat på god effekt av checkpointhämmare vid deras cancerform själva för behandling under 2018.
– Det handlar om en handfull patienter där den offentliga sjukvården tycker att det är rimligt att patienten får behandling, men där de av ekonomiska skäl inte får ge den, säger Michael Szeps, medicinskt ansvarig läkare på Aleris Christinakliniken.
– Eftersom patienten kan bära kostnaden själv, undrar sjukvården om vi kan ge behandlingen, fortsätter han.
Tror du att patienter i allmänhet känner till den här möjligheten att få behandling med checkpointhämmare?
– Det är klart att det är en selektion av människor. Kanske inte bara de allra rikaste, men ändå människor som är vana att leta sig fram i olika sammanhang, säger Michael Szeps.
Han betonar att kliniken kräver vetenskaplig evidens för att ge behandlingen:
– Annars säger vi nej. Det krävs också att hemmakliniken tar ansvar om patienten får biverkningar eller blir sämre.
Enligt Michael Szeps får patienterna ofta behandling enligt önskemål från både patient och hemortsklinik. I typfallet rör det sig om en patient med en indikation där det finns ett godkännande från den europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA, men där TLV ännu inte tagit ställning.
Gustav Ullenhag, onkolog på Akademiska sjukhuset i Uppsala, varnar dock för att vården blir ojämlik om patienter kan köpa sig till behandling där det ännu inte fattats beslut om ett nationellt införande.
– Det är förstås ingen lätt fråga. I vissa fall kan jag förstå att patienter vill ha tillgång till en behandling, men det är ju viktigt att vi gör noggranna bedömningar. Det finns exempel på att ett läkemedel verkat bra i tidiga studier men att det sedan visat sig inte vara fallet, säger han och fortsätter:
– Den nationella bedömningen är också viktig vid prisförhandlingar med läkemedelsföretag.
I Uppsala håller man hårt på att bara ge checkpointhämmare inom indikation, enligt Gustav Ullenhag.
– Men det är inte säkert att det är lika hårt överallt, även om verksamhetscheferna kommit överens om att göra så. Då kan det ju bli så att patienter på vissa håll får behandlingen gratis, medan de på andra håll måste betala själva, säger han.
Inte heller Nils Wilking, onkolog och tidigare verksamhetschef för onkologkliniken vid Skånes universitetssjukhus, som är knuten till Aleris Christinakliniken, anser att modellen där patienter själva betalar för checkpointhämmare är okej.
– Min grundsyn är att den offentliga sjukvården ska stå för kostnaderna. Jag kan dock förstå att patienter med spridd tumörsjukdom inte kan vänta i två tre år på en nationell rekommendation – då har de avlidit, säger han och fortsätter:
– Om en patient i ett svårt läge säger »jag tar kostnaden själv«, om den offentliga vården inte gör det, har jag lite svårt att säga att det är förbjudet. En förutsättning är dock att patientens hemmaklinik ställer sig bakom beslutet och kan hantera eventuella svåra biverkningar som kräver slutenvård.
Nils Wilking tillägger att en del av patienterna sannolikt skulle vända sig utomlands för att få behandling – till Docrates i Helsingfors eller till sjukhus i New York eller London till exempel – om Aleris Christinakliniken säger nej.
Han tycker att det är ett betydligt större problem att många patienter inte får behandling med till exempel checkpointhämmare trots att nationell rekommendation finns.
Nils Wilking påpekar att minst 300 patienter med spridd melanomsjukdom skulle ha varit i livet i dag om de fått behandling under åren 2011 till 2015, och att tillgången på bästa behandling fortfarande är mycket ojämlik i landet när det gäller den här patientgruppen.
– Det finns ju kliniker där ute där man av olika skäl inte har gett behandlingar. Checkpointhämmarna är inga lätta läkemedel. På vissa ställen säger man att det är så krångligt – att patienterna får så allvarliga biverkningar – så vi avstår, säger han och fortsätter:
– Men då är det ju en kompetensfråga, vilket det inte ska vara. Då måste sjukvården rigga sin kompetens, eller se till att patienten får sin vård på ett sjukhus som har kompetensen.
Nu prövar NT-rådet och Regionala cancercentrum, RCC, en ny arbetsmodell – just för att snabba på införandet av checkpointhämmare vid nya indikationer.
Den gör det möjligt att hoppa över TLV:s hälsoekonomiska bedömning och i stället låta de nationella vårdprogramgrupperna inom RCC bedöma ett läkemedels effekt i förhållande till annan, sedan tidigare rekommenderad, behandling.
Gustav Ullenhag, som sitter med i vårdprogramgruppen för malignt melanom, ser positivt på att pröva den nya modellen.
– Jag har sagt att det verkar bra, men att det är viktigt att utvärdera det här efter ett tag. Vi i vårdprogramgrupperna kan verkligen diagnoserna, men det gäller ju att vi har tid att göra de här bedömningarna, säger han.
Läs också:
