För tio år sedan anhölls en narkosläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Läkaren stod anklagad för att ha dödat ett för tidigt fött barn med hjälp av en överdos av läkemedlet tiopental. Det blev starten på ett av de mest uppmärksammade medicinska rättsfallen någonsin i Sverige.

Efter två och ett halvt år, och en mycket långdragen process, friades läkaren till slut från anklagelserna. Men kritiken i kölvattnet av ärendet var stor, inte minst mot polisens och åklagarens agerande. Dessutom ifrågasattes domstolarnas möjligheter att göra bedömningar av händelser i hälso- och sjukvården.

Justitiekanslern kom i en granskning 2014 fram till att det begåtts fel av både polis och åklagare.

Ett par år tidigare, 2012, granskade även dåvarande riksåklagaren Anders Perklev fallet. En av hans slutsatser var att det behövde inrättas särskilda vårdåklagare i Sverige.

– Kort kan man säga att slutsatsen var att det behövs kännedom om den miljö och de sammanhang där misstänkta brott inom vården begås. Det är så pass sällan det dyker upp och anmäls brott inom vården att det vore olyckligt om de sprids på ett vanligt sätt bland alla åklagare. Man borde ta tillvara möjligheten att bygga upp erfarenhet. Då handlar det både om erfarenhet av de brottstyper som kan bli aktuella och om kontakter med relevanta expertorgan, säger Anders Perklev, som sedan juni 2018 är hovrättspresident i Svea Hovrätt.

I februari 2013 inrättades särskilda vårdåklagare vid sex åklagarkammare i landet. Vårdåklagarna hamnade på de orter där Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har sina tillsynsavdelningar.

I dag finns ett dussintal vårdåklagare.
En av dem är kammaråklagare Jonas Peterson. Han har varit vårdåklagare i tre år och ingår i en liten specialgrupp tillsammans med två andra vårdåklagare och ytterligare två åklagare vid Västerorts åklagarkammare. 

Vad lockade dig att jobba med just vårdärenden?

– Det är intressanta och ofta klurigare ärenden än en misshandel eller ett narkotikabrott. Det känns angeläget också. Kanske är det till och med så att man kan hjälpa till med att få till lagändringar, eller i alla fall indikera att det finns behov av det, säger Jonas Peterson.

Ungefär halva hans arbetstid går åt till vårdärenden, men det kan variera kraftigt. Jonas Peterson hänvisar till den mycket omfattande förundersökningen kring kirurgen Paolo Macchiarini. Den handlades bland annat av Jennie Nordin, en annan av vårdåklagarna vid Västerorts åklagarkammare.

– Hon satt i princip med bara Macchiarini i två år, säger Jonas Peterson.

Oftast handlar arbetet som vårdåklagare dock inte om så högprofilerade fall.

Vilka typer av vårdärenden arbetar du mest med?

– Det är ju vållandebrotten, det vill säga vållande till kroppsskada och vållande till annans död. Dataintrång är en annan stor grupp, och just nu har också tjänstefel i psykiatrin varit en ganska stor grupp. 

Jonas Peterson uppger att den stora merparten av ärendena bottnar i anmälningar från privatpersoner. Han uppskattar att ungefär 10 till 20 procent av anmälningarna kommer från IVO.

Nationell statistik från Åklagarmyndigheten (se ovan) visar att antalet vårdärenden, som i regel utreds av vårdåklagare, har sjunkit en aning under de senaste åren. Totalt registrerades 812 vårdärenden mellan 2014 och 2018. 

Dataintrång i sjukvården, som till viss del fortfarande registreras och utreds som vårdärenden, är den vanligaste brottstypen. Därefter följer tjänstefel och vållandebrott. Men i statistiken återfinns också olika former av sexuella övergrepp och narkotikabrott.

Enligt Jonas Peterson är en del av dessa ärenden egentligen inte rena vårdärenden, även om de kan ha begåtts i vårdmiljö.

Han nämner det mycket uppmärksammade fallet där en läkare, som varit verksam vid en stor digital vårdgivare, står åtalad för sexuella övergrepp på ett stort antal barn runt om i landet.

– Det är ju egentligen inte ett vårdärende utan det är ett övergreppsärende. Sedan kommer det in medicinska aspekter givetvis. Har den här undersökningen varit motiverad? Men egentligen är bedömningen inte så annorlunda mot ett våldtäktsärende, det är lite samma bedömningsgrunder.

Detsamma kan också gälla ärenden där läkare förskrivit stora mängder narkotikaklassade läkemedel och sedan sålt vidare.

– Men sedan hjälper det ju till om man till exempel kan Läkemedelsverket och vet var man ska söka information, säger Jonas Peterson.

Att kunna samla just den typen av kunskaper och erfarenheter om sjukvården – och systemen runt sjukvården – hos några få åklagare var ett viktigt skäl till att särskilda vårdåklagare infördes. 

Tanken var inte att vårdåklagarna skulle vara medicinska experter.

– Har vi inte kunskaperna som behövs så anlitar vi extern hjälp. Vi har ett bollplank här i Stockholm som är en pensionerad överläkare. Vi anlitar honom inte så ofta, men vi kan ringa upp och anlita hans tjänster för att fråga om hur vi kan gå vidare och vad vi ska titta närmare på, säger Jonas Peterson.

– Men vi kan också alltid gå ut och höra ett vittne. Till exempel kan vi höra vad en överläkare i Danderyd anser om det har skett något i Södertälje.

I vissa fall kan vårdåklagarna också få stöd från utredningar som IVO har genomfört.

Förutom att koncentrera kunskaper om sjukvårdssystemet hos några få åklagare, och att möjliggöra erfarenhetsutbyten dem emellan, finns det också andra vinster med att ha särskilda vårdåklagare. Enligt Jonas Peterson handlar det bland annat om att han som del i specialgruppen vid sin åklagarkammare fått mer fredad tid i arbetet.

– Vi har inte gått riktigt lika mycket i rätten, utan vi har kunnat sitta på kammaren och läsa och fundera, och vi har möjligheter till kontakter med polisen i större utsträckning. Sedan får man också en vana och kan se mönster så att gammal kunskap kan användas för att appliceras på nya ärenden. Det gäller både för att se om ett ärende inte kommer att leda någonstans och hur man kan göra för att det ska leda någonstans.

Antalet vårdärenden som faktiskt leder till åtal är lågt. Sedan 2013 har totalt 1 226 misstänkta brott gått till åtal. Räknar man bort dataintrången var det endast 87 brottsmisstankar som fick ett åtalsbeslut under perioden.

Jonas Peterson menar att ett skäl till den låga åtalsfrekvensen är att det ofta är privatpersoner som i affekt gör en polisanmälan trots att man inte alla gånger riktigt förstår hur sjukvården fungerar.

– Ett typexempel är att någons pappa eller mamma dör på ett sjukhus och det är lite oklart initialt vad som hänt. Beror det på brister i vården eller på något annat? Många av de här ärendena skrivs av efter att obduktionsprotokollen kommit och visat att det var en fullt naturlig död.

En annan bidragande orsak till sådana anmälningar bottnar enligt Jonas Peterson ofta i missförstånd eller bristande kommunikation mellan patient och läkare. Det kan exempelvis gälla förväntade resultat och risker vid ett ingrepp eller en behandling i sjukvården.

Gäller det vårdskador där patienten inte avlidit kan det ta lite längre tid att reda ut vad som hänt.

– Men i många fall kan det vara en missuppfattning någonstans. Något påstås ha gått till på ett sätt, men när man begär ut handlingar eller tittar på röntgenbilder så ser man att läkaren inte skurit där patienten uppger, säger Jonas Peterson.

Dessutom kan fel i vården ibland också bero på bristande rutiner, vilket kan innebära att någon enskild inte kan lastas för det.

Thomas Lindén, ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, håller med om att bristande kommunikation är en bidragande orsak till att privatpersoner polisanmäler fel i vården.

– Det kan både vara kommunikation innan en åtgärd, eller kommunikation efteråt om vad det är som har hänt.

Thomas Lindén framhåller att det nya klagomålssystemet som infördes 2018, där patienter i första hand ska anmäla fel i vården till vårdgivaren, varit positivt i sammanhanget.

– I det systemet lägger man ett större
ansvar på verksamheten själv att både händelseutreda och kommunicera med patienten. IVO kommer sedan in i ett andra skede, fortsätter Thomas Lindén.

IVO:s roll är väldigt viktig, menar Jonas Peterson. Han tror att stora resurser finns att spara om IVO gjort en bedömning av ärendet innan det går till polis och åklagare.

– Min uppfattning är nog att inkörsporten skulle vara anmälan till IVO. Anser IVO att det har begåtts något medicinskt fel så ska de styra upp det till polis och åklagare. Det beror på att grundkompetensen finns där för att göra den första medicinska bedömningen om ett fel har begåtts och om man kan anse att någon kan vara skäligen misstänkt.

Borde det vara svårare för privatpersoner att polisanmäla fel i vården?

– Nej, inte svårare, men vi skulle helst se att man har den gången. Vi får ofta in ärendet med ett blankt påstående: »Någon har gjort fel.« Många gånger skulle man undvika att ta resurser från polisen, som har resursbrister, om IVO gjort den första bedömningen. 

Exakt hur väl systemet med vårdåklagare fallit ut är svårt att säga.

Thomas Lindén konstaterar att det råder speciella omständigheter i sjukvården, inte minst eftersom personalen har befogenheter att göra saker som annars är strängt förbjudna. Han uppger att Läkarförbundet var positivt till införandet av särskilda vårdåklagare.

– Det här kom ju till efter Astrid Lindgren-fallet. Men redan innan det, i samband med att man tog fram patientsäkerhetslagen, förde vi fram att man på något vis borde ha en högre kompetens hos de åklagare som behandlar ärenden som uppstår inom vården och som relaterar till direkta vårdhändelser. 

Förbundet har dock ingen överblick över resultatet i de enskilda ärendena som vårdåklagarna har hanterat.

– Men vi har i alla fall inte uppfattat att det varit negativt på något sätt, utan vi tror ändå att det varit positivt och ett steg i rätt riktning.

Inte heller Anders Perklev, som fattade beslutet att införa vårdåklagarna, kan ge en samlad bild om huruvida utredningarna av händelser i vården blivit bättre sedan 2013.

– Det är svårt att bedöma eftersom det är så pass få fall det handlar om. Det vi kunde konstatera efter en tid var ju att en rätt stor andel av anmälningarna gällde vårdpersonal som obehörigen hade tittat i patientjournaler. Vi insåg att den typen av brott inte riktigt kräver inblicken och erfarenheterna som vi tänkte att vårdåklagarna skulle ha, säger Anders Perklev.

– När det gäller övriga brott så har jag ändå uppfattningen att det har varit av godo att man på det här sättet har samlat de här ärendena om misstänkta brott i vården till speciella åklagare. Det har lett till att de har blivit hanterade av åklagare som har viss särskild kunskap och man har kunnat ta tillvara erfarenheten som byggs upp, fortsätter han.

När Jonas Peterson blickar framåt efterlyser han i alla fall en förändring för vårdåklagarnas arbetssituation.

– Generellt över landet tror jag att bollplanksfunktionen måste in på fler ställen. Det har efterlysts när vi vårdåklagare har träffats, att man känner sig lite ensam och att man inte riktigt har samma möjligheter att få en värdering av materialet. En del har uttryckt att man näst intill sitter och väntar på att IVO ska komma med ett avgörande för att få en medicinsk bedömning.

Och faktum är att en sådan bollplanksfunktion snart kan bli verklighet. Gunnar Brodin, chefsåklagare med ett nationellt ansvar för vårdåklagarna, uppger för Läkartidningen att man från Åklagarmyndighetens sida nu ser över möjligheterna att mer permanent knyta en person med medicinsk expertis till vårdåklagarkollektivet.

– Jag har själv en bakgrund inom vården och jag vet att det är svårt att hitta rätt. Och än svårare är det om man ska göra juridiska bedömningar om man inte är hemma på att exempelvis tolka journaler på rätt sätt.

Tanken är att en sådan expertfunktion ska utgöra ett stöd för vårdåklagarna tidigt i processen och om så behövs kunna lotsa åklagaren i förundersökningsarbetet.

– Någon som kan säga: »Det här är inget konstigt, här har man följt rutinerna« eller »Här kan jag se att det är något skumt med ordinationen eller den här behandlingen«, säger Gunnar Brodin och fortsätter:

– Det här är svåra saker. Vi är inga medicinare utan vi är jurister. Därför måste vi ha tillgång någon form av stöd, och vårdåklagarna har flaggat för att den här typen av bollplank är något de vill ha. Det ska jag försöka tillgodose.