Nu ska vården för könsstympade kvinnor bli mer jämlik

– Så här ser den grövsta formen av könsstympning, så kallad faraonisk omskärelse, ut. Det är den typ som många av våra patienter har utsatts för, säger Bita Eshraghi, specialistläkare i gynekologi och obstetrik och ansvarig för Amelmottagningen. 

Hon pekar på en lermodell av ett underliv där såväl klitoris som inre blygdläppar skurits bort och som sedan sytts ihop, med bara en liten öppning kvar. 

– Vi använder väldigt ofta de här modellerna när vi träffar patienter. Många av dem som kommer hit, särskilt de yngre, är väldigt nervösa. Om de får förklara hur de själva tror att det ser ut med hjälp av de här modellerna behöver vi inte alltid göra en gynundersökning primärt.

Mottagningen, där ett helt team med gynekologer, barnmorska och kuratorer tillsammans tar ett helhetsgrepp kring kvinnor som utsatts för könsstympning, öppnade redan 2003 och var länge den enda i sitt slag i Sverige.

Förra året öppnade dock en mottagning med liknande koncept på Angereds närsjukhus i Västra Götalandsregionen.

Och kanske kommer mottagningar att startas även på andra håll i landet framöver. Nu tittar nämligen Socialstyrelsen – på regeringens uppdrag – på hur vården för flickor och kvinnor som utsatts för könsstympning kan bli bättre och mer jämlik.

– En sak som vi ska titta på är just om det är bra att ha den här typen av specialiserade mottagningar i några regioner, eller om det är bättre att se till att resurser finns i varje region eller på varje sjukhus, säger Sharareh Akhavan, utredare och docent i folkhälsovetenskap som håller i projektet.

Socialstyrelsen har tidigare kommit fram till att vården för kvinnor som utsatts för könsstympning inte är jämlik och att många i den här gruppen verkar dra sig för att söka hjälp.

– Nu går vi vidare och kartlägger vilken vård de här kvinnorna och flickorna erbjuds och jämför hur det ser ut i olika regioner, säger Sharareh Akhavan.

I slutänden ska Socialstyrelsen lägga fram konkreta förslag till hur vården ska kunna bli bättre.

Enligt en uppskattning som Socialstyrelsen tidigare gjort fanns det 2012 runt 38 000 flickor och kvinnor i Sverige som utsatts för könsstympning. Samtidigt sökte bara cirka 2 000 kvinnor vård för sina besvär under perioden 2008–2012.

– Det tyder ju på att många som kanske behöver vård inte söker eller får det. Vi vill ta reda på om det fortfarande ser likadant ut och vad det i så fall beror på, säger Sharareh Akhavan och fortsätter: 

– Vi vill också titta närmare på hur man ska se till att de som behöver vård verkligen söker. Bemötandet i vården skulle kunna vara en del i att man drar sig för att göra det.

Först hösten 2021 ska arbetet vara helt klart. Men redan nu har Socialstyrelsen börjat titta på registerdata för att få en bild av hur många flickor och kvinnor det finns i Sverige i dag som utsatts för könsstympning och för att se vilka vårdåtgärder de fått.

I september ordnar Socialstyrelsen också flera möten med vårdpersonal och andra som möter flickor och kvinnor som utsatts för könsstympning. Tanken är att få mer kött på benen inför en enkät som går ut till olika vårdverksamheter nästa år.

Bita Eshraghi välkomnar att Socialstyrelsen nu tar ett större grepp runt vården för kvinnor som utsatts för könsstympning.

– I dag har vi patienter som söker sig till oss från både Skåne och Norrbotten efter att ha försökt få hjälp för sina besvär. De här patienterna borde åtminstone få tillgång till vård på närmaste universitetssjukhus.

Hon tillägger att det så klart finns läkare på kvinnokliniker och gynekologmottagningar som på individnivå försöker erbjuda vård för den här gruppen.

 – Men ska vården bli jämlik på riktigt måste den här typen av vård byggas upp organisatoriskt. Jag ser gärna att man öppnar liknande mottagningar åtminstone i de större städerna.

På Amelmottagingen har antalet nybesök ökat rejält de senaste åren. Enligt Bita Eshraghi beror det antagligen på det av Region Stockholm finansierade Amelprojektet, som sedan 2017 utbildat både vårdpersonal och andra yrkesgrupper om just könsstympning.

Generellt kan dock kunskapen om hur man tar hand om patienter som könsstympats bli betydligt bättre i vården, anser hon.

En del av dem som kommer hit till Amelmottagningen har tidigare sökt flera gånger till gynekologer och barnmorskor, i hopp om att vården ska säga något om att de utsatts för könsstympning. 

– De har inte själva hittat orden att våga fråga: Hur ser det ut? Vad har tagits bort? Men så är det ingen som alls kommenterar det, säger Bita Eshraghi samtidigt som ytterligare en av Amelmottagningens läkare dyker upp.

Det är Josefina Åberg-Liesaho, som just i dag håller i utbildning för ett trettiotal barnmorskor i öppenvården i Södersjukhusets matsal. Under våren har hon och de andra i gruppen utbildat samtliga barnmorskemottagningar i Region Stockholm.

Josefina Åberg-Liesaho tror att det ofta är okunskap och rädsla som gör att läkare och vårdpersonal ryggar för att fråga om eventuell könsstympning.

– Många upplever att okunskap gör det svårt att hantera svaret. Oftast har vi också en förutfattad mening om att patienter ska reagera negativt på känsliga frågor.

Bita Eshraghi tycker att man som läkare ska kunna ställa en ganska rättfram fråga till patienten: »Jag vet att dina symtom – att det tar lång tid att kissa, mensvärk eller är svårt att ha samlag – kan förekomma bland kvinnor som är omskurna. Eftersom du kommer från ett land där omskärelse förekommer i hög grad så undrar jag om du är omskuren.« 

Josefina Åberg-Liesaho instämmer:

– Om inte vi i vården vågar fråga – vem ska då göra det? Om vi inte vågar fråga späder vi bara på tabut kring att prata om könsstympning. Då känner sig kvinnan ännu mer skamfylld.

För en del innebär besöket på Amelmottagningen den första gynundersökningen någonsin, och många är väldigt nervösa och skäms för hur deras underliv ser ut.

Ibland är det de söker för direkt relaterat till omskärelsen, ibland inte. 

Oavsett fokuserar inte Bita Eshraghi och hennes kollegor på själva stunden då omskärelsen skedde – om det inte är just den som kvinnan vill fokusera på.

Vid besöket ligger fokus på den enskilda kvinnan och det som hon behöver hjälp och stöd med just då.

En del söker för urinvägsbesvär, nedsatt sexuell funktion, svårigheter att ha omslutande sex eller mensvärk. Andra har lyckats bli gravida trots att de har en väldigt liten öppning och vill bedömas för att se om omskärelsen kan bli ett förlossningshinder eller inte. 

– Det finns också de som helt enkelt vill veta vad som har gjorts och om deras symtom beror på omskärelsen. De kanske vet, eller har fått veta, att de blivit omskurna, men inte i vilken omfattning, säger Bita Eshraghi.

Ungefär en tredjedel av patienterna som kommer till Amelmottagningen genomgår en så kallad öppningsoperation, eller defibulering. Varje år opereras också en handfull patienter på grund av klitoriscystor som bildats efter omskärelsen.

Bita Eshraghi betonar dock att det inte är alla som utsatts för könsstympning som upplever vare sig fysiska eller psykiska komplikationer till följd av det.

– Vi jobbar väldigt mycket med att bemöta varje enskild patient med hennes upplevda besvär, utan att lägga till mer symtom än hon faktiskt har. Vi ska lyssna på hennes symtom, informera kring anatomi och vad det finns för hjälp för just henne. Sedan får patienten själv bestämma vad hon vill ha hjälp med.