Det ligger en blandning av iver och nervositet i luften på det kliniska träningscentret (KTC) vid Universitetssjukhuset Örebro. I rummet sitter ett tjugotal sjuksköterskestudenter och läkarstudenter, som alla är inne på sluttampen av utbildningen.
På en whiteboard står lärandemålet uppskrivet med rödpenna: »Teamet i fokus – träna på sin egen roll i teamet«.
Under en intensiv halvdag kommer studenterna att ställas inför en simuleringsövning med tre akuta patientfall. Patienterna ska bedömas enligt rutinen för akut omhändertagade: ABCDE-konceptet. Efter varje fall reflekterar de tillsammans över teamets agerande.
Erik Stenninger, överläkare och medicinskt ledningsansvarig läkare på KTC, lugnar de spända studenterna.
– Vi ska göra saker så realistiska som möjligt. Men här får man göra många fel och lära sig av det. Det är teamet som ska lyckas, inte en enskild deltagare.
Den interprofessionella simuleringen infördes på läkarutbildningen i Örebro för några år sedan.
– Det är väldigt uppskattat. Utvärderingarna är samstämmiga: »Det här borde vi göra mer!« Vi skulle gärna ha ett liknande moment tidigare också, men det är mycket annat som ska in i utbildningen, säger Erik Stenninger.
Svenska läkarstudenter har länge efterfrågat fler gemensamma moment med studenter från andra vårdutbildningar. Sedan 2016 finns en samarbetsplattform för Sveriges hälso- och sjukvårdsstudenter. De anser att alla studenter som går en vårdutbildning ska få möjlighet att träna sina färdigheter med andra professioner, både genom teoretiska och praktiska övningar.
Men det har gått trögt. 2014 fick läkarutbildningarna vid tre lärosäten – Göteborgs universitet, Umeå universitet och Uppsala universitet – kritik av Universitetskanslersämbetet (UKÄ) när det gällde de nationella målen för »förmåga till lagarbete och samverkan med andra yrkesgrupper såväl inom hälso- och sjukvården som inom vård och omsorg«.
Det blev en spark i baken för lärosätena.
– De senaste åren har alla läkarutbildningarna jobbat jättemycket med att få in sådana moment. Det händer saker på i princip alla fakulteter och det finns ett intresse för detta. Men den största drivkraften skulle jag ändå säga är UKÄ:s granskning, säger Johanna Dahlberg.
Hon är lektor på medicinska fakulteten vid Linköpings universitet och en av initiativtagarna till ett nationellt nätverk för interprofessionellt lärande (IPL; när två eller fler professioner lär av varandra för att uppnå effektivare samarbete). Nätverket, som startade för ett år sedan och än så länge har en ganska lös struktur, växer kontinuerligt. I arbetsgruppen sitter representanter från flera regioner och lärosäten.
I Norden finns sedan 2002 ett nätverk för interprofessionellt lärande, Nipnet. I Norge och Danmark finns även nationella nätverk sedan flera år.
– Vi såg behovet av det även i Sverige och ville skapa möjlighet till erfarenhetsutbyte nationellt. I stället för att alla ska sitta på sin kammare kan man lära av varandra, säger Johanna Dahlberg.
Hon har arbetat med interprofessionell kompetens i vårdutbildningarna vid Linköpings universitet sedan 2008. Den största anledningen till att det har gått trögt att få in IPL tror Johanna Dahlberg är att det krävs mycket pusslande för att samordna flera befintliga vårdutbildningar och få in välfungerande och meningsfulla moment i läroplanen. Dessutom är det resurskrävande.
Vilka är de största fördelarna med att öva på detta redan under utbildningen?
– Studenterna inser att hierarkierna i vården inte är så dramatiska när de lär känna varandra som människor. Och det är enklare att kontakta en annan profession för att samverka eller rådgöra med om man har kunskap om deras kunskaps- och kompetensområden.
I nationella utredaren Anna Nergårdhs betänkande »En god och nära vård« lyfts vikten av interprofessionellt lärande och interprofessionella arbetssätt fram i en 20 sidor lång bilaga. Där betonas vikten av ha med gemensamma moment redan tidigt under utbildningen.
Och i den nya sexåriga läkarutbildningen, som startar hösten 2021, är examensmålen tydligare och bredare: »Studenten ska visa förmåga till ledarskap och interprofessionellt samarbete såväl inom hälso- och sjukvården som med professioner inom andra delar av samhället.«
Samuel Edelbring, lärare och forskare inom medicinsk pedagogik vid Örebro universitet, som tidigare varit involverad i den kliniska tränings- och simuleringsverksamheten vid Linköpings universitet, tror att IPL får mer plats i den nya utbildningen.
– När alla utbildningsorterna planerar den nya utbildningen har man med sig UKÄ:s kritik i bakhuvudet. Jag skulle säga att granskningen fortfarande har effekt och att interprofessionellt lärande kommer att skärpas upp.
På lärosätena pågår just nu planeringen av den nya utbildningen. Flera uppger att det kommer att bli fler IPL-moment framöver.
På KTC i Örebro delas studenterna upp i mindre grupper. Läkarstudenterna Anton Löfgren och Arazoo Safari hamnar i samma grupp tillsammans med fyra sjuksköterskestudenter. Det är första gången de möts, och de börjar med att presentera sig och berätta om sina förväntningar på dagen.
– Jag vill bli säkrare på ABCDE-konceptet och känna mig säkrare på min roll i en akut situation, säger Arazoo Safari.
Hon tycker att ledarrollen i ett team är särskilt svår.
– Alla är inte födda som ledare. Men som läkare behöver man klara det, och då behöver man öva. Det räcker inte att bara sitta hemma och läsa massa teorier, utan man behöver uppleva hur det fungerar i verkligheten för att kunna leda en grupp.
Både hon och Anton Löfgren skulle gärna se att det infördes fler gemensamma övningar över professionsgränserna.
– Det känns som om vi kastas in i sjukvården så fort vi är färdiga med utbildningen och förväntas ha koll på de andras uppgifter, vilket inte alltid är så lätt, säger Arazoo Safari.
Under den första terminen på läkarprogrammet i Örebro hålls ett seminarium med fokus på teamarbete där studenter från alla vårdprofessioner möts, under termin tre har läkarstudenterna kommunikationsövningar med sjuksköterskestudenter och under termin fem hålls ett gemensamt seminarium med psykologstudenterna. Under sista terminen har läkarstudenterna, förutom den interprofessionella simuleringen, ett caseseminarium där läkar-, sjuksköterske- och arbetsterapeutstudenter diskuterar handläggning av en multisjuk äldre patient. Universitetet ser också perioderna av verksamhetsförlagd utbildning som viktiga. Då har läkarstudenterna i uppgift att gå med andra professioner och sätta sig in i deras uppdrag och roll.
I den nya utbildningen avser Örebro universitet att stärka det interprofessionella lärandet, men är i full färd med att planera hur.
Nu, under den sista terminen, är det första gången som läkarstudenterna gör simuleringsövningar tillsammans med sjuksköterskestudenterna. Tidigare har medstudenter fått agera sjuksköterskor.
– Det blir lite mer halvdant då, säger Arazoo Safari.
Erik Stenninger håller med:
– Det blir inte lika fruktsamt ur pedagogisk synvinkel när studenterna får spela roller de inte ska jobba i.
Inför det första patientfallet får studenterna en kort briefing om vad som väntar. Sedan är det skarpt läge – i alla fall på låtsas.
Vi befinner oss på en njurmedicinsk mottagning. I en säng ligger 80-årige Jerker. Han har hypertoni, diabetes och njursvikt. Läkaren Arazoo Safari har jobbat hela dagen, medan kollegan Anton Löfgren precis har gått på sitt kvällspass. På avdelningen finns även en ansvarig sjuksköterska och två sjuksköterskor som inte känner till patienten.
När den ansvariga sköterskan går in är Jerker medvetslös med snarkande andning, ett A-problem. Hon trycker på den röda larmknappen och resten av teamet väller in. Det blir trångt runt patientsängen, och samarbetet hackar bitvis.
– Vilken bokstav är vi på? undrar Anton Löfgren.
Till slut upptäcks det att Jerker har lågt blodsocker, och efter en dos glukos kvicknar han till.
När gruppen samlas för att reflektera beskriver de samarbetet och kommunikationen som rörig. Men när de tittar på inspelningen som gjorts av situationen, enas de om att det ändå gick rätt bra.
– Ni får massor av saker gjorda även om ni pratar i mun på varandra ibland, berömmer Erik Stenninger.
Teamet beslutar sig för att försöka få till tydligare övergångar och adresseringar vid nästa fall. Det är en man på en urologisk vårdavdelning som håller på att utveckla urosepsis. Och nu flyter samarbetet på bättre. Anton Löfgren, som leder teamet, får mycket beröm.
– Det var bra att du sammanfattade, frågade oss »vill någon tillägga något?«. Man visste liksom vad du tänkte, säger en av sjuksköterskestudenterna.
Erik Stenninger instämmer:
– Det var jättebra att du flera gånger sammanfattade läget och bjöd in alla till diskussioner. Det var en tydlig ordergivning och ni andra var duktiga på att tala om vad ni gjorde för saker.
– Det är lite ovant att leda ett team. Men ju mer man övar, desto mer van blir man vid det. Den här gången tyckte jag att det kändes bra, säger Anton Löfgren.
Det sista fallet utspelar sig på en akutvårdsavdelning. I en av sängarna ligger en 65-årig cancersjuk patient, Majken. Hon har palliativ vård, men lever ändå ett ganska bra liv. Hon lades in på grund av smärtor i ett underben och misstänkt djup ventrombos.
Fallet innebär att studenterna, förutom att öva på akut omhändertagande, teamarbete och kommunikation, även ställs inför ett etiskt dilemma och dessutom ett hemligt lärandemål.
Teamet börjar gå igenom A–E. På C, precis när en sköterska ska ta blodtrycket, tuppar Majken av. Hjärtstopp konstateras. En stunds förvirring uppstår. Finns det något beslut om att avstå hjärt- och lungräddning? Läget är oklart.
– Varför gör ni inget? Starta HLR! Hon vill leva, ropar kvinnans syster.
– Hon har metastaser överallt. Vi kan tyvärr inte göra så mycket, säger Arazoo Safari, som är ansvarig läkare.
I samma veva framkommer att det inte finns något 0-HLR-beslut. Teamet larmar, startar defibrillatorn och turas om att göra hjärtkompressioner och inblåsningar och ger Majken adrenalin. Hjärtat börjar slå igen.
– Det är jättebra att ni tar med sådana här fall. Vi har bara haft en föreläsning om 0-HLR. På det blir man inte klok, utbrister Arazoo Safari när gruppen samlas.
De går igenom HLR-algoritmer – som var det hemliga lärandemålet – bakomliggande orsaker till hjärtstopp, vad som krävs för att fatta ett beslut om att avstå HLR och hur man hanterar anhöriga i ett akut läge.
– Jag tycker inte ni ska fatta de besluten när ni är unga. Det är bakjouren, eller ännu hellre patientansvarig doktor, som ska göra det, säger Erik Stenninger.
Om några månader får Arazoo Safari och Anton Löfgren ut sin examen. Hon ska börja som underläkare inom barn- och ungdomspsykiatrin i väntan på AT, medan
Anton Löfgren kommer att jobba på en urologisk avdelning. Då kommer de att arbeta sida vid sida med andra yrkeskategorier.
– Jag uppskattade den här övningen jättemycket. Vi behöver den för att se hur samarbetet med sjuksköterskorna går till i vardagen, säger läkarstudenten Arazoo Safari.
Anton Löfgren håller med.
– Det var roligt och givande att få öva tillsammans med sjuksköterskestudenterna. Det kändes som om man hamnade mer i sina naturliga roller än när vi fått låtsas vara sjuksköterskor.
Läs även:
