Läkarförbundet antog 2016 målet att förbundets vision om ledarskap ska ha fått genomslag 2020 och att antalet läkare som är chefer då ska ha dubblerats. Men det målet kommer inte att nås.
– Där har vi en bra bit kvar. Utvecklingen har inte alls varit så som vi vill. Vi har inga färska siffror, men vi kan inte se någon ökning av antalet chefer. Vi befarar att det står still, eller minskar inom vissa områden, säger ordföranden Heidi Stensmyren.
Var det ett överambitiöst mål?
– Det var ett ambitiöst mål. Nu tycker jag att man ska ha ambitiösa mål, men här behövs det förändring. Det löses inte genom en text eller en bra debattartikel, utan man måste ta ett systemperspektiv.
Heidi Stensmyren menar att man behöver ta sig an frågan med ett lite längre tidsperspektiv.
– Tittar man över en period på 20–30 år så har det här successivt gått nedåt. Det kommer att ta lång tid att vända utvecklingen.
En kartläggningsom Läkarförbundet tidigare genomfört visar att andelen läkare som är chefer i sjukvården är omkring 13 procent. I kartläggningen finns dock bara 12 av landets 21 regioner med, och siffrorna redovisas med reservation för att regionernas sätt att använda yrkeskoder för chefer skiljer sig åt.
Trots att det inte är en heltäckande bild ser Läkarförbundet detta som en indikation på att det är förhållandevis få läkare i hälso- och sjukvården som är chefer. Den partsgemensamma lönestatistiken visar också att antalet läkare som är chefer i princip stått still mellan 2013 och 2018.
Samtidigt har andelen chefer som är sjuksköterskor i botten ökat. I flera regioner är mer än hälften av alla chefer sjuksköterskor, enligt en kartläggning som tidningen Vårdfokus publicerade tidigare i år.
Svårigheten att locka läkare att bli chefer handlar enligt Heidi Stensmyren om flera saker.
– En stor del är villkoren, och då handlar det till stor del om lön. En del läkare går ner i lön när de tar chefskapet. Det är oacceptabelt.
Många läkare vill ha möjlighet att fortsätta arbeta kliniskt även när man är chef – men det är inte alltid möjligt. Ett annat problem är att läkare ibland väljs bort som chefskandidater av arbetsgivaren.
– För många läkare kommer frågan om verksamhetschefskap ganska sent i karriären. Då kanske man har en tung klinisk bakgrund, men gentemot andra kandidater som har mer formella meriter är det inte säkert att arbetsgivaren tycker att läkarna är de bästa kandidaterna.
Ibland är det dessutom svårt för läkare att få den kompetensutveckling som behövs för att bli chef.
– Från en del håll hör vi också att en del läkare nästan väljs bort eller har svårt att komma med på ledarutveckling med hänvisning till att de behövs i produktionen. Det här är ett stort problem.
Men även om målet att fördubbla antalet chefer i vården inte uppfylls till 2020 pågår flera aktiviteter inom förbundet som rör frågan.
– Vi arbetar rent politiskt med att föra fram varför läkare bör bli chefer. Det handlar om att läkaren kan ta det samlade ansvaret för hela verksamheten, inklusive det medicinska ansvaret. Det driver vi gentemot regioner, arbetsgivare och myndigheter, säger Heidi Stensmyren.
Läkarförbundet framhåller ofta att läkare är särskilt lämpade för chefskap i sjukvården, inte minst eftersom de besitter den högsta medicinska kompetensen. Förbundet pekar också på att det blir goda resultat och vårdkvalitet om cheferna är läkare.
Till stöd för det sistnämnda påståendet lutar sig förbundet bland annat mot en forskningsgenomgång gjord vid Medical Management Centre vid Karolinska institutet 2017. Enligt rapporten, som beställdes av Läkarförbundet, påverkas sjukhusens vårdkvalitet, hantering av resurser och personaltillfredsställelse positivt om chefen har medicinsk kompetens.
– Vi uppmanar läkare att kliva fram och ta chefskap. Vi sköter inte driften av sjukvården, men vi vill få läkare att vilja ta de här posterna. I slutändan är det ju ett aktivt val av den enskilde att söka en chefstjänst eller inte, säger Heidi Stensmyren.
Läkarförbundet har också ett mentorskapsprogram som syftar till att stärka nya chefer i sitt ledarskap. Dessutom verkar man för att införa så kallad ledarskaps-ST brett.
Förbundets chefsförening driver också en ledarskapskurs för läkare som är verksamhetschefer. I somras meddelade chefsföreningen att man tillsammans med andra yrkesföreningar skulle bredda den utbildningen till läkare som ännu inte är chefer. Tanken var att den nuvarande verksamhetschefskursen skulle bli det tredje
steget och att steg ett och två skulle rikta sig till läkare som var intresserade av chefskap eller som innehar någon form av ledarskap.
Ansökningarna till den här »trestegsraketen« skulle ha börjat tas emot under hösten i år, men så har det inte blivit. I en motion till årets fullmäktige framgår att yrkesföreningarna i dagsläget inte har tillräckliga ekonomiska eller administrativa muskler för att driva utbildningen. Därför föreslår de att Läkarförbundet ska bära trestegsutbildningen.
Heidi Stensmyren välkomnar initiativet och tycker det är viktigt att bygga ut ledarprogrammen, men ställer sig lite tveksam till i hur stor utsträckning förbundet ska ta över arbetsgivarens ansvar för olika utbildningar.
– Det är utmärkt att yrkesföreningarna i den här viktiga frågan är villiga att själva ta fram kurser för det här. Men när det gäller kompetensutveckling och fortbildning i verksamheterna trycker vi på att det är viktigt att arbetsgivaren ska finansiera det. Ute på arbetsplatsen så blir det mycket större effekt om vi får arbetsgivaren att arrangera utbildningar, även ledarutbildningar, säger hon.
Tina Crafoord, chefsföreningens ordförande, menar att förbundet faktiskt borde driva den här typen av utbildningar.
– Jag tycker absolut att regionerna ska ha chefsutbildningar. Men när vi ser att det finns brist på utbildningar, där vi också behöver ha ett större medicinskt fokus på ledarskapsfrågor, så tycker jag att det är helt rimligt att vi bedriver den utbildningen.
Hur stort intresse upplever du att regionerna har för att få fler läkare att bli chefer?
– Det är svårt att säga generellt. Ibland kan man möta folk som undrar om man verkligen ska ha läkare och sjuksköterskor som chefer när vi har sådan brist. Jag tror att man biter sig själv i svansen om vi ska använda alla i vårdproduktionen. Där tänker man kortsiktigt. Man måste backa och se på resultaten man får om man har medicinsk kunskap i ledningen, säger Tina Crafoord.
Det går trögt att locka läkare att bli chefer, intresset verkar högre hos andra professioner, exempelvis sjuksköterskor. Är det inte bara för läkarna att kliva fram och söka chefstjänsterna?
– Självklart kan vi inte lägga skulden till den här situationen endast på andra. Vi måste kliva fram och ta ansvar, men vi ska inte ha läkare som enhetschefer på varenda avdelning. Alla professioner behövs i chefsroller, men i den situation svensk hälso- och sjukvård står inför är det väldigt viktigt att läkare är med och leder som chefer eftersom vi har den yttersta medicinska kompetensen.
Men det finns vissa tecken på att intresset för att bli chef ändå är förhållandevis stort bland läkare.
Nyligen publicerade Läkarförbundet en rapport om läkares attityder till chefskap. Resultaten, som bygger på enkätsvar från förbundets medlemmar, visar bland annat att omkring hälften av de tillfrågade läkarna svarar »Ja, definitivt« eller »Ja, kanske« på frågan om de är intresserade av att bli chef i framtiden. Viljan att bli chef minskar dock i takt med stigande ålder.
Samtidigt uppger Heidi Stensmyren att förbundets mål för antalet läkare som chefer behöver göras om.
– Vi ska ha fullmäktigemöte och vi får se hur diskussionerna är där. Sedan behöver vi sätta nya mål, för det är klart att de mål vi satte för 2020 inte kommer att uppfyllas. Jag känner av trycket i kåren. Det finns en vilja att jobba med det här, säger Heidi Stensmyren.
