I en studie omfattande 1 500 fästingbitna personer och 2 000 fästingar påvisades Borreliabakterier i genomsnitt var fjärde avlägsnad fästing. Men endast 2 procent av personerna utvecklade symtom eller tecken på Lyme-borrelios. Foto: Ola Jennersten/Naturfotograferna/IBL

Flera betydelsefulla upptäckter om de fästingöverförda infektionerna Lyme-borrelios och fästingöverförd hjärninflammation (TBE) har under de senaste åren gjorts inom det så kallade Stingprojektet vid Linköpings universitet. En av gruppens forskare, Peter Wilhelmsson, presenterade i sin doktorsavhandling flera nya betydelsefulla upptäckter om Borreliabakteriernas biologi, speciellt rörande deras överföring från fästingen till människan. Resultaten är viktiga eftersom de ger vägledning om hur vi lämpligast kan minska risken att drabbas av fästingöverförda sjukdomsorsakande mikrober.

Avhandlingen baseras på mikrobiologiska analyser av drygt 2 000 fästingar, som ca 1 500 fästingbitna personer lämnade in till totalt 34 olika vårdcentraler i främst södra Sverige och på Åland under 2007 och 2008. Betydligt fler kvinnor än män lämnade in fästingar.

Dessutom analyserades från varje fästingbiten person två blodprov avseende antikroppar mot Borrelia. Det första blodprovet togs strax efter det att en person tagit bort en fästing från sin hud och lämnat in fästingen till en vårdcentral, det andra blodprovet togs tre månader senare.

Information om eventuella sjukdomssymtom till följd av fästingbetten erhölls genom enkäter och patientjournaler.

Sju arter av Borreliaspiroketer påvisades i fästingarna. Sex av dessa Borreliaarter tillhör artkomplexet Borrelia burgdorferi sensu lato, som kan ge upphov till det sjukdomssyndrom som brukar benämnas Lyme-borrelios, eller i vardagligt tal borrelia. Den sjunde arten, Borrelia miyamotoi, orsakar fästingburen återfallsfeber.

Borreliabakterier påvisades i genomsnitt i var fjärde avlägsnad fästing. Trots detta utvecklade endast 2 procent av de bitna personerna symtom eller tecken på Lyme-borrelios. Av de fästingbitna personerna utvecklade 2,5 procent antikroppar mot Borrelia, trots att man inte fann några sjukdomssymtom av infektionen. Majoriteten av fästingarna, 72 procent, var nymfer, dvs i stadiet mellan larv och vuxen fästing, och hade vanligtvis bitit fast sig på benen.

Genom att i mikroskop mäta avstånden mellan speciella strukturer på en fästing går det att avgöra hur länge den sugit blod. Tiden som fästingen suttit förankrad i huden är starkt positivt korrelerad till sannolikheten att spiroketer överförts från fästing till människa, dvs att en infektion ägt rum. De Borreliainfekterade fästingar som suttit länge i huden (>36 timmar) innehöll färre spiroketer än de som suttit fast en kortare tid. Och de personer som utvecklade antikroppar mot Borreliabakterierna hade tagit bort »sina« fästingar från huden betydligt senare (efter i genomsnitt 58 timmar) jämfört med dem som inte serokonverterade (29 timmar). Yngre personer och kvinnor avlägsnade fästingarna snabbast, äldre personer och män långsammast. Fästingar som fäst sig i huden på huvudet eller i underlivet upptäcktes i allmänhet betydligt senare än de som fäst sig på andra områden på kroppen.

Sammantagna ger resultaten starkt stöd för att noggrant och ofta undersöka sin hud när man har vistats i fästingmarker. Och finner man en fästing bör den avlägsnas så snart som möjligt. Men, det bör ändå betonas att risken att utveckla sjukdomssymtom till följd av ett fästingbett är mycket liten.